Där jag bor finns inga berg. Det finns backar eller kanske kullar beroende på vem som tillfrågas. Norr om staden finns det fler av den varan och söderut knappt några alls. Vad det däremot finns tämligen gott om är slakmotor eller “fel-lut” som jag ibland benämner dem. I mina bättre stunder är jag ok på att cykla den sortens terräng. Det gäller emellertid inte nu.
Det intressanta är emellertid att det ändå går att bli trött i backar även om de saknar prestige och höjd. Dels går det förstås att cykla fortare och dels kan man hänga på sig en överviktsryggsäck om sisådär trettio kilo. Pröva sen att cykla uppför får ni se!
Tyvärr medför det att jag för stunden blir andfådd och ser pulsen rusa på sportklockan bara av att stirra på en backe för länge. Som under gårdagens för övrigt mycket vackra kvällstur. Pulsen var uppe och besökte 176-strecket och då gick det ändå inte fort. Lite lakoniskt konstaterade jag att det är så det är för stunden och enda sättet att ändra på det förhållandet är att fortsätta trampa. Så det ämnar jag göra.
/ J – trampar vidare och uppför
