Sitter här med en kopp kaffe och summerar delar av morgonen. Jag har för ovanlighets skull tagit del av de enligt många bilister fruktansvärda bilköerna i Växjö. Jag anser nog att de är tämligen modesta med stadsmått mätt. Välkommen till framtiden tänker jag istället. Det är så här det är att bo i en växande tätort. Enda sättet att komma undan problemet på sikt är att fler cyklar och åker buss.
Det bästa argumenten av alla till arga bilister som svär över cyklister i allmänhet är att påpeka att för varje cykel du ser slipper du en potentiell bil som gör att köerna växer än mer.
Under tiden jag sitter där lyssnas det på Bee Gees på bilradion som sjunger om andra varmare breddgrader medan jag låter sätesvärmaren ta hand om min ömmande korsrygg. Det knäckte till i den igår när jag massproducerade snögubbar med barnen. Funktionell träning nämnde någon för mig. Blötsnö är tungt. Sen började det regna.
Nu är det dimma, dis, slask och temperatur runt nollan. Förrädiskt för alla. En bil framför mig blir så stressad att vederbörande kör om till höger, i bussfilen, får bromsa hårt och kränger till över halva vägbanan när bussen som befinner sig på hållplatsen blinkar och svänger ut. Föraren av kommunbilen som var omkörningsobjektet tutade lätt ironiskt.
Musiken hade nu bytt till “Our House”. Så passande tänkte jag, Madness.
Idag cykelpendlar inte ens jag. Beroende på väder eller vägunderlag? Nä, jag agerar taxi den här måndagsmorgonen. Annars hade jag trampat på som vanligt. Men det är svårt att ta andra på cykeln. Där faller den älskade tvåhjulingen till föga.
/ John – tillfällig motorist
