Det där gick ju inte som tänkt var den första tanken som infann sig där jag stod bredvid cykeln i solgasset i utkanten på ett industriområde allt medan en hägrande skogsdunge med sin svala grönska lockade nästan inom räckhåll.
En strålande vacker tisdagseftermiddag med ett par timmar ledigt var som gjord för en mountainbiketur hade jag tyckt en stund tidigare och därför stoppat en banan i fickan, fyllt en vattenflaska och begett mig åstad. Turen varade strax över en halvmil sen var det kört. Jag hade svängt ut på en bit asfalt som fungerade som sammanbindade länk mellan två stigpartier. Det var då det krängde till.
“Det började med en skakning på nedre däck” som Wiehe en gång sjöng.
Fast han avsåg säkert “bakre däck”. Jodå, den lätt obehagsframkallande känslan av ett alltför svampigt bakdäck som krängde ovanligt mycket när jag svängde infann sig. En snabb koll av däcket gav vid handen att det innehöll betydligt mindre luft än när jag startade. Upp på sadeln igen varpå kosan styrdes för att hinna så nära hemmet som möjligt innan allt var kört. Hann väl några hundra meter med framåtlutande stil för att belasta framhjulet mer än bakhjulet, sen var all luft borta. Luften gick inte bara ur däcket utan även mig. Si jag hade ingen reservslang med mig. Jag hade chansat med den rätt vanliga tanken som gick ut på att “jag befann mig så nära hemmet så det är ingen fara”. Fråga mig inte var den logiken har sitt ursprung.
Spik i foten? Vad är väl en spik i foten jämfört med en i bakdäcket? Förresten kunde jag fått en i foten också om oturen varit framme. Men det var i alla fall orsaken till punkteringen. Inget simpelt genomslag eller så utan något blankt och vasst. Återstod bara att börja gå.
Tyvärr konstaterades än en gång att cykelskor, särskilt de här, inte är promenadskor. De klämmer vådligt på hälsenorna i det fallet bland annat. Det fanns därför bara en sak att göra. Att ta av skorna och börja jogga.
Det gick stadigt men mycket sakta. Cykelskor i vänster hand, ledandes cykeln i höger, en stadig blick i fjärran och sen hemåt. Cykeldatorn upplyste mig om att farten höll sig kring 7,6 km/h och pulsklockan visade att pulsen låg på 150. Mycket snart märktes att barfotajogging på asfalt medelst cykel när man väger 120 kg inte är den ultimata inledningen på en ny löparkarriär. Det ömmade efter ett tag.
Inalles blev det tre kilometers “löpning”. På vägen mot hemmet hördes plötsligt ett glatt tillrop “hej John”. Det var herr A som var ute och tränade. Student som han är kan han disponera sin tid som han önskar och det strålande vädret lockade uppenbarligen mer än studentlitteraturen. Han erbjöd assistans men pump hade inte hjälpt i det här fallet och omodern som jag är kör jag med slang och inte gucka så det var bara att tacka för erbjudandet och fortsätta färden.
Hem kom jag med en elak blodblåsa under höger trampdyna. Förvisso gillar jag att gå barfota och förvisso var större delen av cykelvägen tämligen välsopad men förutsättningarna var ändå inte helt ultimata. Sen visade det sig senare på kvällen att jag hade lätt feber och inte bara var trött efter äventyret. Den korta förkylningen som följde gjorde att jag just missade de underbara cykeldagar som passerat. Surt sa räven!
/ J – aspirerande Tarahumara
