Ren lycka i Hanöbuktens sanddyner

Lera i all ära, men snabba böljande sanddyner utanför Åhus kan mycket väl vara “vinter”-cykling när den är som allra bäst

Av Henrik Hågård

Ibland känns det lite som att “vinter”-leran och jag börjat växa ifrån varandra. Visst älskar jag fortfarande den, och vi kan fortfarande dela fantastiska stunder tillsammans. Men det är ändå någonting som är annorlunda numera. Som att leran har börjat kännas mer till besvär än vad den en gång gjorde, och det skaver i relationen.

När jag började cykla MTB en höst för många år sedan då var det annorlunda. Då var jag så upp över öronen nyförälskad att jag mer än gärna kunde ta en liten runda i godtyckligt surhål en  mörk och fuktig onsdagskväll, och sedan tillbringa minst lika mycket tid med att i tur och ordning: Dra en vattenslang från badrummet i vår dåvarande lägenhet ut på innergården för att kunna spola av all lera från cykeln; för-handtvätta alla kläder och all utrustning i duschen för att inte fastighetens tvättmaskiner skulle drabbas av humus-förstoppning (med stopp i vårt eget avlopp som naturlig konsekvens). Inga problem, vad gör man inte för att få ägna sig åt den här älskade nya fantastiska hobbyn! På den tiden var inget pris för högt att betala för att få vara med när stig mötte däck, inte ens dubbla tidsinsatsen i att försöka få leran att hålla sig eller pallra sig utanför bostaden.

Nu, 15 år senare, är det annorlunda. Kärleken till cyklingen är nog inte svagare, men den har mognat och kanske också blivit lite mindre eldigt passionerad. Och tyvärr är det bara att konstatera att jag dels har blivit lite bekväm i relationen, och dels att dygnets timmar med familj och mer arbete blivit lite dyrbarare på något märkligt sätt. Tillsammans leder detta trist nog till att jag nu verkar dra mig lite för att lera ner cykeln en vanlig sketen onsdagkväll! Det verkar nästan som att det krävs att det är tävling eller en riktig långrunda om jag ska ge däcken en ordentlig lerinpackning, och verkligen ge mig hän. Sorgligt, men dessvärre sant…

Denna tid hösten 2021 har skogarna i min del av landet inte direkt varit förenliga med att man blivit såhär ler-skygg på gamla dar. Eller för den delen att helt enkelt vara sugen på lite snabb och torr cykling, där det inte känns som att marken gör allt den kan för att hålla fast en. Så vad göra? Ett område som jag varit väldigt nyfiken på att prova cykla i ända sedan jag läste om det i Aron Goochs bok som Sveriges bästa stigcykling var de tallbevuxna sanddynerna omkring Åhus nere på Skånes norra östkust. ”Sanddyner”, det hör man ju direkt att det måste vara Sveriges mest väldränerade plats, eller hur? Måhända måste man offra restid för att ta sig dit, men sedan borde det vara helt lerfritt, och rimligtvis opåverkat av veckor av syndaflod? Sagt och gjort, in med cykeln i bilen, nu bär det av mot Yngsjö utanför Åhus!

Rätta tiden

Jag parkerar bilen i ett av alla sommarstugeområden som verkar finnas utmed hela den här kusten. Med alltifrån små baracker som nästan luktar mögel fast man kommer smygande från vindriktningen som en jagande tiger, till flotta små arkitektritade mini-slott som ligger insprängda mellan tallarna. Detta är en vardag i slutet av oktober, men det är ändå inte alls den spökstad man skulle kunna tänka sig här ute. Det står bilar på många uppfarter jag trampar förbi, kanske är det hemmakontor som blivit permanenta sådana även om pandemirestriktionerna är över? Ute är de i alla fall inte, så det verkar inte omöjligt.

Efter ett par minuter rullar jag in på den första stigen, och det tar bara 30 sekunder att konstatera att mina förväntningar på markerna här var helt korrekta. Den hårdpackade och tallbarrs-armerade sanden på alla hundratals stigar som går kors och tvärs genom de här skogarna längs kusten är i helt perfekt skick, och en lerpöl skulle man få leta till döddagar för att hitta. Cykeln rullar lätt och snabbt, och hemma-kontoristerna verkar ha god arbetsmoral i sina sommarstugor för jag möter knappt en själ under hela dagen ute på stigarna. Gissningsvis är det annorlunda på sommaren. För hur förförisk skälva stranden där man hör vågorna slå ett par hundra meter österut än är, lär det vara gott om folk även i skogen. Att cykla här i oktober/november verkar helt klockrent, med stigar som är så perfekta man kunde önska, och en låg vacker sol som strilar in mellan tallarna. Det är inget annat än magiskt.

Roligt av fart

Stigarna här är nästan helt befriade från tekniska svårigheter, och jag ser inte en sten, knappt en rot. Tallarna måste väl gissningsvis skicka sina pålrötter djupt ner i marken för att hitta näring och vatten i sanden, och stigen är slät och snabb. Men detta betyder inte att den är tråkig, tvärtom! Den vindlar sig och böljar hit och dit, och eftersom det är så lättrullat är det inte svårt att trampa upp den fart som behövs för att göra stigarna till en väldigt rolig bergochdalbana emellanåt. Jag sitter på XC-cykel, och det är nog det rätta valet här, eller möjligen en kortslagig stigcykel – med endurohoj blir det nog inte något vidare kul. Det känns också som att stigarna blir roliga av fart eftersom de i sig är så släta, även om det är en väldigt härlig miljö att bara glida omkring i också, om adrenalinet har sinat av någon anledning.

Märkligt landskap

Först är det svårt att förstå hur det här underliga böljande tallklädda sanddyne-landskapet med dyner på över 20 meters höjd egentligen kunnat uppstå här? Och det är först när man läser lite om det som det klarnar. Mitt i det område jag valt att cykla i – mellan Yngsjö och Äspet strax söder om Åhus – ligger det en stor ek som för tydlighetens skull heter just ”Stora Eken” (även på Eniro). En gång i tiden ska området varit täckt av ek, men sedan avverkades den och sanden exponerades för vädrets makter. Det var då som vinden piskade upp sanddynorna, och jordbrukarna i trakten fick problem med att sand blåste in över deras åkrar. Därför planterades det tall för att sanden skulle hålla sig på plats, och det märkliga kuperade landskapet med tall, lavar och mossor var fött. Ett landskap där tusentals semesterfirare trampat upp stigar kors och tvärs, vilka sedan har den goda smaken att aldrig växa igen i den karga markvegetationen. På någon enstaka plats har sanden blivit lös och tungtrampad, men för det allra mesta är den snabb och hård, så länge man nöjer sig med att bara lyssna på havet och inte åker ut för att titta på det.

Äspets XC

En stor del av denna dag tillbringar jag med att köra en led jag hittar på Trailforks, som heter Äspets XC. Men jag konstaterar också att det finns ett gäng med olika markeringar på träden här som man kan följa, ljusblå prickar och gröna prickar som exempel. Eller så skulle man bara kunna trampa omkring ett tag efter eget huvud, för här finns massor av stigar och man lär inte hamna helt fel eftersom man har havet i öster och en asfaltsväg i väster.

Det slår mig efter ett tag att jag faktiskt varit i en skog som denna någonstans kring Åhus en gång tidigare i livet, för runt två decennier sedan. Under en helg som var en väldigt intressant kultur-upplevelse för en cyklist, på midsommarfirande med ett gäng orienterare. Besöket ute i själva tallskogen bestod i det som verkade vara en självklar tradition så fort orienterarna skulle umgås och fira högtid – öl-orientering. Att försöka ta sina cykelben och få dem att skutta fram över marken utan hjul till hjälp är jobbigt redan det, men att kuta med halsad öl skvalpande i bukhålan är verkligen inte att leka med!

Det som var så intressant med det här firandet för en cyklist var dock inte öl-kutandet, utan vilka som faktiskt var där. Nästan samtliga festdeltagare verkade komma från familjer där orientering var det man gjort i sina familjer, genom att campa och tävla tillsammans allihopa – på O-ringen, 10-mila och allt vad det hette. Alla som befann sig i en parrelation verkade också göra det med någon annan som också var orienterare, redo att föra familjetraditionen vidare. Jag vet inte om det är likadant fortfarande i orienteringskretsar, eller om verkligen kännetecknade hela orienteringssporten. Men det kändes i alla fall så, och i cykelsammanhang har jag ibland saknat den där familje-aspekten av sporten som orienteringen verkade ha. Många av mina cykelvänner har cyklingen som en slags ”egentids”-grej, som man gör med sina jämnåriga kompisar när chansen uppenbarar sig. Men kanske kan vi också komma dit, att MTB-cyklingen kan bli en riktig familjesport ut i fingerspetsarna? Lömsk som jag är har jag naturligtvis försökt att få mina egna barn intresserade av att cykla i skogen, men jag kan konstatera att de inte riktigt sett tjusningen i det på samma sätt som jag själv. Eller i alla fall har det hamnat efter hockey, fotboll, dans, gymnastik och körsång ännu så länge i rangordningen, vilket är det som förgyller veckornas vardagskvällar i just vår lilla familj. Medan jag smiter ut på min cykel själv när tillfället uppenbarar sig, som denna dag utanför Åhus.

Jag kan dock konstatera att just dessa stigarna verkar vara som gjorda för att cykla med barn, som den evighetslånga flowstig med närhet till bad och glass som det är. Kanske får jag komma tillbaka till sommaren ändå, och ta familjen med mig? Men för mig personligen är kan dessa stigar knappast bli bättre än de är denna höstdag. När man kan blåsa på utan risk att man skulle skrämma en semesterfirare till fots, och frånvaron av de tungtrampade lerpölar som fyller min hemmaskog lyser klarare än någonsin i kontrasternas sken. Ren stiglycka!