Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
ExtraHighlightsIntervju

Linn Olstam mot endurotoppen

Från cykel till hockey och nu tillbaka i sadeln, men på helt andra cyklar. Linn Olstam vann Enduro Sweden Series i år och siktar nu på att etablera sig internationellt inom både enduro och downhill. Tekniken sitter i ryggmärgen, det gäller bara att våga åka fortare.

Linn påväg mot bronsmedalj under SM i Gesunda. Foto: Juan Juavess

Den 16:e september var en dag med blandade känslor för Linn. En tredjeplats på Enduro SM, som hon siktade på att vinna, men totalvinst i Enduro Sweden Series. Då uppladdningen kantats av sjukdom kändes en bronsmedalj ändå okej och att efter en säsong med många krascher och skador kunna prestera så jämnt på deltävlingarna att det blev en totalseger betyder mycket för Linn som gillar att vinna.
“Målet för säsongen var att ta hem totalsegern och vinna SM. Så även om jag hade dragits med virus var det svårt att vara nöjd med bronset i början”, förklarar hon.

Toppen och botten
Höjdpunkten under säsongen kom under deltävlingen i Falun. Efter sex regnhala specialsträckor fick Linn kliva högst upp på pallen.
“Förhållandena passade mig perfekt och jag lyckades ta min första seger. Det kändes underbart. Jag kan ha haft fördel av att det var hemmabana, men jag är också stark när det är blött och lerigt. Jag vågar släppa på”, berättar hon.
Om Falun var toppen på säsongen blev Östersund månaden tidigare botten. Linn var då tillbaka på cykeln efter en tids frånvaro på grund av skador hon ådrog sig i Österrike.
“Sista träningsdagen inför världscupen i downhill orkade jag inte hålla emot med överkroppen i ett drop, och ramlade baklänges sex meter”.
Hjärnskakning, ligamentskada i ryggen och blödning i höften gjorde att både Linn och cykeln fick vila ett tag. Men det märktes inte mycket av frånvaron på cykeln när starten gick i Östersund , och inför sista delsträckan var Linn i ledningen.
“Men jag fick en pinne genom ramen. Jag tappade 20 sekunder på det och kom i mål som trea”.

Foto: Juan Juavess

Teknisk som ung
Förklaringen till att resultaten kommer trots att uppladdningen inte blivit optimal tror Linn är att tekniken sitter i ryggmärgen. Från 10 års ålder var det cykel i olika former som gällde. Cross country, landsväg och cykelcross.
“Att se vilka linjer som går snabbast, veta hur mycket jag ska trycka på trampsträckorna, hur mycket cykeln kan lutas i kurvor, jag har mycket med mig från ungdomsåren på cykel”.
Även om hon redan då gillade utförskörningarna bäst kom det ingen downhillcykel innanför dörren.
“Föräldrarna sade nej, tyckte jag och min bror ( Anton Olstam, svensk mästare i XCE, reds anm.) hade så många cyklar redan. Och jag ville inte sluta med någon av disciplinerna”.

Hockeyn kom först
Men när det blev dags att börja gymnasiet fick cyklarna ändå ställas undan. Vintrarna tillbringade Linn i Hockeyrinken och som 16- åring gick flytten till Örnsköldsvik och hockeygymnasiet.
“Det var inte roligt att träna själv, lagsport passade mig bättre då”.
Efter gymnasiet var det fortsatt hockey som gällde ett par år tills skador och sjukdom kom i vägen för fortsatt spel. Knäoperation av menisk och korsband. Många sjukdagar och mindre tid på spelplanen, även om skadan skulle gå att rehabas redo för rinken igen är det inte värt mödan.
Sommaren 2016 fick Linn en spontan idé att ställa upp på downhill-SM.
“Jag hade alltid velat prova att tävla i downhill och köpte en begagnad 26-tumscykel”.

Fastnade för enduro
Trots flera krasher – “Jag var överladdad inför starten” – kom Linn fyra med några sekunder upp till pallen. Tommy “Tompa” Johansson, då tränare på Hagströmskas cykelgymnasium, såg Linns framfart och tyckte att hon skulle ge sporten en chans. Så blev det och inför SM hade Linn även hunnit fastna för enduro.
“Jag hade hört att enduro påminner mycket om downhill fast man måste ta sig uppför också, så jag åkte en deltävling i Flottsbro som träning inför SM”.
Transportsträckorna blev en aning tungåkta med en DH-cykel och inför 2017 års ESS fanns, förutom en ny downhill, också en endurocykel i cykelsamlingen.

Foto: Juan Juavess

Satsar internationellt
Nu är målet att ta sig an den internationella eliten.
“I downhill är planen att köra både europacupen och världscupen och ta mig till finalerna. I enduro har jag inte så bra koll på vart jag ligger, så det blir mest se och lära i början”.
På sikt vill Linn nå världstoppen i båda disciplinerna, hon ser det inte som en omöjlighet att kombinera.
“Just nu känns det möjligt, vissa enduroåkare kör även downhill och kommer på podiumet där”.
I säsongens tävlingskalender ingår också den svenska downhill och endurocupen. Mycket tävling, men Linn tycket det är bättre att vara ute och få öva på tuffa banor än att träna hemma.
“Den världscupbanan jag åkt var 10 gånger svårare än de i Sverige och i Ludvika finns det mest XC-cykling”.

Annons

Tar alltid A linjen
Svåra banor till trots är Linn inte rädd när hon åker. Är något parti extra klurigt tar hon om det tills det går att åka.
“Är det något A spår jag inte klarar på en endurotävling tränar jag tills jag kan det, jag har aldrig kört ett B spår på tävling”.
Även om tekniken sitter sedan ungdomsåren på cykeln vill Linn förbättra kontrollen för att kunna åka fortare.
“Jag måste bli bättre på att hålla en hög fart över alla partier, mer åka på cykel och känna mig säker. Ibland är det som att jag ramlar ner för vissa partier”.
En viktigt del i att få kontroll över cykeln är bålträning. Det var delvis på grund av det som Linn kraschade under sin landslagsdebut i downhill i juni.
“På vintern blir det mycket gymträning, korta intervaller- 30 sekunder till fyra minuter, och distanspass”.

Testa XCE
Hon kikar en del på brorsan Antons träningsprogram. Egenskaper som en sprinter behöver är lik en enduro/ dh åkare enligt Linn.
“I sprint håller man på i två minuter, ungefär så lång tid en specialsträcka tar. Jag har även kört några xce tävlingar i Sverige och ska köra någon världscup nästa säsong”.
Under sommaråret är träningen mindre strukturerad. Linn försöker cykla så mycket som möjligt, få in ett gympass i veckan och veckosluten går åt till att åka till tävling, köra banan för att sedan rejsa. En vardag som kan bli rätt ensam jämfört med den gemenskap som fanns i hockeylivet. Men endurotävlingarna är väldigt sociala berättar Linn.
“Det är en trevlig stämning på transportsträckorna, alla pratar med varandra och tänker inte så mycket på tävlingen. Väl på startlinjen laddar man om. Det kan vara påfrestande mentalt att fokusera i de fyra timmar tävlingen tar så det är skönt att slippa fokuset mellan specialsträckorna”.  

Skönt inte veta sin placering
Den avslappnade stämningen mellan tävlingsmomentet är kanske den största skillnaden jämfört med downhilltävlingarna. En annan är att små misstag där man tappar tid kan hämtas igen under en endurotävling.
“Under deltävlingen i Vallåsen kraschade jag på första sträckan och tänkte att nu är det kört. Men under transportsträckan fokuserade jag om, tänkte att andra kan göra misstag. På en downhilltävling kvalade jag som trea men körde om kull i finalen och hade inget med pallen att göra”, berättar hon.
Endurotävlingarna ger chans till revansch på nästa sträcka och att man inte vet hur man ligger till förrän alla gått i mål tycker Linn gör det lättare göra sitt bästa.
“Vet man att man ligger efter kan det vara lätt att stressa. Får man rapportering om att man är i ledning kanske man omedvetet tar det lite lugnare”.

Vi får se vart resan slutar för Linn Olstam, men det ska bli väldigt intressant att följa hennes framfart mot toppen av sporten. Att såväl talangen som ambitionen finns där är det ingen tvekan om.

 

Text: Angelica Edvardsson Edin

Tags : Linn Olstam

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annons

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Read previous post:
Ordning på ryggen med ny tröja från Swedish Posture

Close