Jeppmans fotoskola – Del 1

Idag har mer eller mindre alla tillgång till en kamera, en del i formen av en mobiltelefon, kompaktkamera eller om man har ett mer utvecklat ­intresse och kanske har investerat i en systemkamera. Vår husfotograf Jesper Andersson har satt ihop en serie i två delar för att dela med sig av några tips och saker att tänka på när man trycker av och som ­förhoppningsvis fångar den där känslan, vyn eller händelsen på bild.

Fotografering
Fotografi är ett enormt område och det skulle gå att skriva böcker på ämnet och ändå inte täcka in allt. I första delen tänkte vi gå igenom några av grunderna i fotografering och sedan kika på just fotografering av cykling.

Fånga ljuset
Kärnan i all typ av fotografering är faktiskt att samla upp ljus, antingen genom en ljuskänslig film som i analoga kameror eller på en digital sensor som i en digitalkamera. Allt vi ser är ju faktiskt ljus som reflekteras på en yta för att sedan nå vår mänskliga kamerasensor. Olika våglängder av ljus ger olika färger och vi kan enkelt skilja en gul banan från fruktfatets röda äpplen.

I en digitalkamera sitter det en sensor, en lätt rektangulär platta med ljuskänsliga sensorer kallade pixlar som alla registrerar ljuset som landar på den. Storleken på sensorn samt tätheten och storlekarna av pixlarna avgör hur stor upplösning kameran får och hur väl den registrerar verkligheten.

På en liten sensor får det självklart plats färre pixlar än på en stor, vilket medför att en mobil- eller kompaktkamera får en lägre upplösning än en systemkamera. I storleksordning handlar det om runt 12-16 megapixlar (Mp) på en kompaktkamera medan vissa systemkameror ligger på 36 Mp, och en del värstingar runt 50 Mp.

Mellan sensorn och motivet sitter optiken, ibland samlat i ett demonterbart objektiv och ibland i fasta linser, som på en mobilkamera. Optikens uppgift är att samla ljuset från omvärlden och styra in det så att det träffar sensorn och således kan bli en bild.

Grunderna
Något förenklat kan man säga att det är tre, kanske fyra, övergripande parametrar som avgör hur en bild kommer att bli och karaktären i bilden är direkt beroende av dessa fyra. De tre första – slutartid, bländare samt sensorns ljuskänslighet (som betecknas med ett så kallat ISO-värde) – hänger direkt ihop med varandra. Den fjärde, som också spelar en stor roll för hur bilden slutligen blir, är brännvidden på optiken.

Slutartid
Slutartiden är den tid som den ljuskänsliga sensorn kommer att exponeras för ljus. En längre slutartid gör att mer ljus hinner falla på sensorn och förutsatt att de andra värdena är oförändrade kommer bilden att bli ljusare. Blir den för ljus kallas det att den blir överexponerad.

Slutartiden är högintressant för cykelfotografering då man genom att justera denna kan förmedla många olika känslor i en bild. En snabb slutartid fryser bilden och man kan då fånga detaljer som lerstänk och ansiktsuttryck. Men ibland vill man kanske förmedla en annan känsla och lite längre slutartider kan ge en fantastisk fartkänsla i en bild.

Något man ska tänka på är att längre slutartid kräver att man är stadigare på handen. Med en slutartid på 1/2000 sekund hinner man inte skaka mycket under det att sensorn är exponerad för ljus. Om man däremot går upp mot 1/40 sekund får man se till att hålla kameran still, för annars kommer man få vad som kallas skakoskärpa vilket resulterar i oskarpa bilder.

Men det här faktumet är något fotografer också utnyttjar! Man kan sikta in sig på cyklisten och följa denna under själva exponeringen, en så kallad ­panorering. Får man till det väl och lyckas hålla siktet på cyklisten under tiden så kommer denna att röra sig en hel del i förhållande till bakgrunden – men inte kameran – vilket ger resultatet att bakgrunden blir suddig och med lite tur blir cyklisten skarp. Här snackar man istället om rörelseoskärpa, när man planerat använder en längre slutartid för att få något oskarpt.

Slutartiden betecknas oftast med ett S för Shutter speed på kameror och presenteras som delar av en sekund, exempelvis står det 1/250 i displayen istället för 0,004 sekunder.

Bländare
Man kan säga att bländaren är kamerans ­motsvarighet till ögats pupill, det vill säga den del som avgör hur mycket ljus som når sensorn. ­Bländaren sitter i optiken och det här är en av de ­detaljer som gör en del objektiv dyrare än andra. Större ljusöppning ger mer ljus, och som vi ­nämnde tidigare handlar ju fotografering om att fånga ljuset. Ett objektiv med större ljusöppning gör således att mer ljus kan nå sensorn varpå man kan fotografera på snabbare slutar­tider utan att bilden blir mörkare.

Något förvirrande har en större ­bländare ett lägre tal än en mindre. Bländare 2.8 släpper således in mer ljus än vad bländare 8 gör. En effekt med ­bländarinställningen är att ju större bländare (mindre tal) man fotograferar på, desto kortare kommer området som blir skarpt i bilden att bli, det så kallade skärpedjupet. På ett väldigt ljusstarkt objektiv med bländare 1.4 kommer man få ett skärpedjup på några millimeter medan samma objektiv med bländare 5.6 kommer ge ett betydligt längre skärpedjup.

Vad gör detta för skillnad? Vi åter­kommer till det där med kostnaden på objektiv. Oftast blir objektiven dyrare (delvis) efter hur ljusstarka de är. Det krävs finare teknik och glas i ett objektiv för att ljuset inte ska försvinna på vägen till sensorn. Justeringen av bländaren är tillsammans med slutartiden de viktigaste parametrarna man har att leka med som fotograf.

Det faktum att en större bländare ger ett kortare skärpedjup gör att man kan fånga betraktarens blick genom att lägga ­motivet i skärpa och låta allt annat bli suddigt. Om allt på bilden hade varit skarpt hade man kanske börjat med att kolla på den där vägen i bakgrunden eller någon konstig kvist på ett träd, men är dessa suddiga dras blicken direkt till exempelvis en cyklist. Omvänt ger en mindre bländare (ett större tal) ett längre skärpedjup, något som är vanligt vid t.ex. landskapsfotografering där man kanske vill att både sjön i förgrunden och bergen långt bort i horisonten ska vara skarpa.

Ett objektivs bländare betecknas ofta av ett f följt av ett eller två tal. På själva kameran står det oftast A från engelskans Aperture.

Iso
Iso beskriver sensorns ljuskänslighet. Om slutartiden och bländaren är konstanta kommer det att behövas ett högre värde på iso om ljusförhållandena är mörkare. På de flesta kameror sker justeringen av iso automatiskt. Det gör det enklare för fotografen som då kan koncentrera sig på sådant som i högre utsträckning påverkar de stora dragen i bilden, såsom slutartid och bländare. Man kanske önskar en viss slutartid och bländare och låter då iso-värdet variera för att uppnå önskat ljus i bilden.

Fördelen med automatisk iso är som sagt att det blir enklare, men en nackdel är att det i mörka ljusförhållanden ofta blir extremt höga iso-värden. Vad gör det då? Jo, ju högre iso man fotograferar med desto grynigare blir bilden, något som sällan är en önskad effekt. Kameror har överlag blivit bättre på att hantera höga iso-tal utan att resultatet blir alltför lidande. Värst är det såklart i mörka förhållanden där man vill fotografera på kortare tider utan att bilden blir kraftigt under­exponerad (mörk).

Ligger man redan på en stor bländare kommer man behöva kräma på med mer iso, det finns inget sätt att komma undan. Det enda alternativet om man vill hålla iso-talet lågt är att antingen tillföra mer ljus, alternativt fotogafera på längre tider vilket fungerar om man har tillgång till ett stativ. Här ser man också rätt tydligt ­varför en del kameror kostar mer än andra. De dyrare är helt enkelt bättre på att hantera högre iso.

Så hänger de ihop…
Som vi var inne på tidigare så hänger dessa tre parametrar ihop och beror av varandra. Tar man ett steg snabbare slutartid måste man antingen kompensera det med att justera bländaren eller iso lika mycket åt andra hållet om man vill hålla ­exponeringen konstant.

Brännvidder och objektiv
Brännvidden på en kamera är också något som verkligen lämnar ett avtryck på hur bilden kommer att se ut. Det är dock ­viktigt att komma ihåg att brännvidden inte har någon inverkan på själva ­exponeringen. Brännvidden på objektivet avgör hur förstorad eller förminskad ­verkligenheten uppträder genom kameran och på den tagna bilden.

När man talar om brännvidder pratar man om millimeter och man brukar säga att 50 mm i stort sett motsvarar vad man ser med det mänskliga ögat. En låg ­brännvidd, säg 10 mm, ger en väldigt vid vinkel där man får se upp så att man inte får med tåspetsarna på bilden medan ett 400 mm teleobjektiv å andra sidan gör det möjligt att få med fötterna på en ­pippi­fågel du knappt ser med blotta ögat.

Olika objektiv
Man kan dela in objektiven efter två ­grupper: fasta objektiv och så kallade ­zoomobjektiv där man har möjlighet att ändra brännvidden genom att vrida en ring på objektivet. De har såklart sina ­för- och nackdelar. Fasta objektiv är oftast ljusstarkare och mer ljus gör att man kan fotografera på kortare slutartider, den här typen av objektiv är också generellt billigare än ljusstarka zoomar.

En nackdel med fasta objektiv är just det faktum att brännvidden inte går att variera. Om du tittar genom sökaren på kameran och ser att du inte får med hela cyklisten så finns det två möjligheter, att backa eller be cyklisten cykla längre bort…
Köper man en enklare kamera är det inte helt ovanligt att man får med ett så kallat kit-objektiv. De kan ha ett riktigt bra omfång på brännvidden så som 18-105 mm men de blir då istället relativt ljussvaga.

Kikar man ner i kameraväskan hos en sport­fotograf finns det ett gäng objektiv som är ganska ­uppskattade. 70-200 mm med bländare 2.8 över hela brännvidden är ett kostsamt men helt magiskt ­objektiv som dels är ljusstarkt men som också har en grym autofokus och bildstabilisering som hjälper till att motverka ­skakoskärpa. Oftast finner man också ett ­vidvinkel­objektiv eller till och med ett fish-eye som är ett extremt ­vidvinkelobjektiv.

I del två av Jeppmans fotoskola kommer vi att ge några praktiska exempel på hur du kan ta dina snyggaste cykelbilder någonsin.