Svenska Cycling Plus
Annons
Annons
HighlightsIntervjuMTB

Intervju: TOMMY OLSSON – Världsmästaren som ville gå ner i vikt

Världsmästaren som ville gå ner i vikt

Foto: Jakub Sarota

Tommy Olsson är sedan i somras regerande XCO-världsmästare i sin åldersklass, efter att de senaste åren skördat både guld, silver och brons under Master-VM, utöver hans hög av SM-medaljer. Men första gången han stod på en MTB-startlinje vägde han 34 kilo mer och visste inte ens hur man använde framväxeln. Innan årets VM tog vi ett samtal med Tommy om hans otroliga resa mot toppen, för att försöka förstå hur man tränar för att bli en 56-åring som flyger fram i raketfart längs tekniska stigar.

Mellanlandning i soffan
Första gången Tommy slängde ett ben över en mountainbike var 1991, när han var 30 år gammal. Då var en VM-start ­någonting väldigt avlägset, men han hade varit VM-­deltagare inom en annan sport innan skador satte stopp för den karriären.

”Jag körde VM i motocross, men drog sönder lite knän och grejer vilket gjorde att jag fick lägga av med det. Och då satte jag mig i soffan och åt chips ett par år, tills jag vägde 96 kilo. Det var det som till slut gjorde att jag bestämde mig för att börja cykla, att jag ville gå ner i vikt”, berättar Tommy.

Man kan inte säga annat än att viktnedgången var lyckad, för idag ligger matchvikten på 62 kilo fördelat på de 172 centimetrarna. Som den tävlingsmänniska Tommy är tog det däremot inte lång tid innan det kom att handla om mer än att bara bränna överskottsfett.

”På vägen hem när jag hade varit och köpt cykeln skulle jag tanka bilen, och då råkade jag se en MTB-tidning där det stod ’Lär dig träna’ på omslaget. Så jag köpte den där tidningen och började bläddra i den när jag kom hem. Då fick jag se att det gick en tävling redan dagen efter, så jag ringde och anmälde mig direkt utan att ens ha provat cykeln. Jag lade kedjan på mellandrevet fram, för jag visste inte hur man växlade där, och sedan körde jag bara. När det gick för lätt så rullade jag, och när det gick för tungt då gick jag med cykeln. Efteråt lovade jag omgivningen att jag aldrig ens skulle cykla ens till affären”, skrattar Tommy.

Tommy på väg mot seger under SM i Värnamo härom året, en av ett tjugotal SM-medaljer.

Blicken med sig
Det tog dock inte längre än till nästa helg innan han var uppe på cykeln igen, och det gick bättre och bättre att cykla. Rent tekniskt hade han enorm fördel av att ha varit VM-åkare i motocross, även om kroppen inte var i toppskick till att börja med. Men han tror att bakgrunden som motocross-förare har varit en stor fördel under hela MTB-karriären, särskilt nu när XCO-banorna blir svårare och svårare.

”Jag anammar verkligen det här nya med byggda banor som det blir mer och mer inom XC, och tycker det är jätte­kul. Sedan får det såklart inte byggas farligt, men det ska vara roligt. Jag tycker om hopp och drop och gillar att vara mycket i luften”, berättar han.
Han menar också att han har kvar blicken för banan ända sedan tiden inom motocross, och det är en del i förklaringen till att han ofta kan avgöra tävlingar med sin fina teknik.

”Tittar man på kort på mig så tycker jag alltid att jag har blicken i nästa kurva, medan det finns många andra som mest tittar på framhjulet. Men kollar man på Nino Schurter eller på Emil Lindgren till exempel, då ser man att de också har blicken långt fram, som jag har. Man tar hindren innan man kör på dem”, förklarar han.

Intressant nog är Tommy inte ensam om att vara MTB-världsmästare i masterklass med motocrossbakgrund, så det är tydligt att det är ett vinnande koncept. Såväl Benny Andersson som Ulf Johansson har nämligen tävlat i ­motocross innan de tog sina världsmästartitlar på ­mountainbike i H50 respektive H40.

 

” Jag körde VM i motocross, men drog sönder lite knän och grejer vilket gjorde att jag fick lägga av med det. Och då satte jag mig i soffan och åt chips”

 

2004 var ett startskott
Om vi återgår till 90-talet så gick det stadigt bättre och bättre på cykeln, och målen fick bytas ut allteftersom ­Tommy klarade av dem. 2002 deltog han för första gången i VM, då i klassen herrar 40. Redan 2004 hade han sedan blivit så snabb att han blev 4:a på VM, och det var då han verkligen bestämde sig för en total och helhjärtad satsning.

”Då sade jag att ’Jag ska fan i mig bli världsmästare någon gång!’”, berättar han.

För att lyckas med sin plan tog han hjälp av sin kompis Kim Eriksson från Uppsala, för att få hjälp att optimera sin träning mer. Det blev minst sagt lyckat.

”Egentligen kör jag samma träning idag som jag fick hjälp med av Kim redan 2004. Sedan har jag såklart ­vidareutvecklat det vartefter. Men grundkonceptet är detsamma som han hjälpte mig med redan då. Jag har faktiskt kvar samma lapp fortfarande, fast vid det här laget har jag allt i huvudet”, berättar Tommy.

2011 gav den hårda och målmedvetna träningen ett silver på VM i klassen H45, och 2012 när han gick upp i H50 hade han fin form och goda förhoppningar om att målet att ta sitt VM-guld skulle kunna infrias. Men så hände något som gjorde att han aldrig fick chansen att mäta sig med konkurrenterna ute på banan. Han blev matförgiftad på natten innan start, och fick åka hem utan att ha gjort upp om guldet. Den beska upplevelsen tände däremot en gnista som gjorde att han under året inför VM 2013 tränande med ännu större motivation än innan. På det som därefter blivit favoritbanan i Pietermaritzburg i Sydafrika, kunde han äntligen bärga sitt efterlängtade VM-guld.

”VM-guldet är den finaste meriten jag har som cyklist, hela vägen egentligen. Känslan var att det var ’all in’, för att jag hade sådan revanschlusta efter att jag blev matförgiftad 2012”, berättar Tommy.

Tommy på väg mot seger under SM i Värnamo härom året, en av ett tjugotal SM-medaljer.

 

Medaljskörden fortsätter
Efter det fortsatte framgångarna, med silver 2014, brons 2016 och ännu ett silver förra året, innan det blev guld i år igen i Andorra. Inför årets VM nere i Andorra var förhoppningarna om ett guld i sin klass H55 ­väldigt starka, och det berodde mycket på att han hade en liknande känsla som 2013. Detta i sin tur berodde även denna gången på en jobbig händelse året innan.

”Just i år är jag så grymt peppad! Jag drog av varenda muskelfäste i axeln i höstas, i en larvig vurpa nästan utan fart i en uppförsbacke. Det var en som slog i pedalen och ramlade över mig, och jag landade så olyckligt att axeln gick sönder. Men jag rehabiliterade det på sex månader och stod på startlinjen i Sunshine Cup på Cypern i februari. De hade räknat med mellan sex månader och ett år innan jag skulle kunna komma igång på riktigt. Därför har jag fått en sådan boost i år, att jag ser allt som en vinst, och är så glad att jag får hålla på med det jag älskar. För cykling är ju mitt liv. Jag känner att jag är tillbaka på samma nivå eller till och med bättre faktiskt. Jag har liksom fått ett lugn i det hela och har tränat väldigt bra och hårt”, förklarar Tommy.

Träningstävling
Vad är det då för slags träning som gjort att Tommy kunnat gå från en 30-årig nybörjare som ville cykla för att gå ner i vikt, till en 56-åring som flyger fram på XCO-banorna, särskilt när det blir tekniskt? Vi var inne på att han har en hel del teknik med sig från motocrossen, men vi vågar också påstå att han tränar mycket mer teknik än många andra XC-cyklister. Veckans klart viktigaste pass under säsongen är exempelvis träningstävlingen han alltid kör på krävande banor.

”Jag har två banor jag kör träningstävlingar på varje vecka, som jag har byggt själv på mark jag arrenderar. Med mycket hopp och drop och sådana saker på den ena, och sedan en annan som har 120 höjdmeter på 3,5 kilometer. För jag har varit ute ganska mycket och tävlat internationellt vid det här laget, och jag vet vad som krävs. Det är blåslampa på från start till mål, och där får jag med allt som behövs”, förklarar han.

Det är alltså full gas i en dryg timme som gäller, och gör han tekniska misstag ger han sig själv en utskällning på direkten. ”Det kan var ett jäkla liv hemma på min bana”, skrattar han. Oftast kör han själv, men ibland får han ­sällskap av någon av bygdens ungdomar som kommer och ger honom en match.

”Ibland frågar de ’Är det inte dags för träningstävling?’, och då säger jag att ’Visst, det grejar vi!’ Det jäkliga är att nu har vissa börjat åka ifrån mig, haha! Nej, det är jättekul, när man kan känna att man har hjälpt dem och gett dem råd. Erik Åkesson är en av dem som kört en del med mig, och han började åka ifrån mig för två år sedan. Nu åker han skiten ur mig, men jag försöker skrämma honom lite i alla fall”, berättar Tommy.

Annons

 

Mera stig
Dagen efter träningstävlingen blir det ett lugnare pass på två timmar, där han försöker ha kul på cykeln så mycket som möjligt. ”Allt handlar om att ha kul”, förklarar han. ”När man är i min ålder, ja om jag skulle tycka att det blev tråkigt så skulle jag lägga av direkt.”
Även intervallpasset som ofta körs på torsdagen sker på stig, men det är inga exakt uppmätta intervaller som ska ­köras i en viss zon enligt ett vetenskapligt framtaget program. Nej, det är känsla som gäller.

”Jag kör alltid på känsla, och skiter i siffrorna. Visst, jag tittar på varvtiderna när jag kör min bana, men sen när jag kommer hem så har jag redan glömt det. Jag är som en guldfisk, haha. På intervallpasset brukar jag bestämma mig för att ’Okej, på det och det partiet ska jag köra hårt’, gärna en rolig stig uppför eller något sådant. Sedan kör jag en intervall där, och då brukar jag till exempel köra uppför varje backe två gånger. Jag laddar upp, vänder, ner igen fort, och sedan upp igen snabbt med en gång. Sedan tar jag det lugnt till jag kommer till nästa backe och så kör jag likadant igen”, förklarar han.

På samma sätt är känslan viktig när det gäller att ­periodisera träningen, även om Tommys fru Maria också håller ett vakande öga på honom.

”När jag känner mig sliten drar jag ner helt enkelt, och när jag känner att det bara spritter i kroppen kör jag hårdare. Och där brukar ofta min fru gå in och säga till mig när hon tycker jag verkar sliten, och säga att jag ska vila. Och då lyssnar jag på henne”, förklarar Tommy.

Frun Maria är någon som Tommy återkommer till under intervjun, och det är tydligt att hon är en viktig pusselbit inte bara i livet, utan också i cyklingen.
”Jag hade aldrig klarat det utan henne. Hon är inte min tränare, men hon är som en tränare. Hon känner mig utan och innan och det skulle inte fungera utan henne”, förklarar han.

 

”Jag har två banor jag kör träningstävlingar på varje vecka, som jag har byggt själv på mark jag arrenderar.”

 

Anpassat träningen
Genom åratal av att träna på känsla har Tommy lärt känna kroppen, och han har också förstått på den att den har lite andra behov idag än den hade när han var lite yngre. Utifrån detta har han kunnat utveckla sitt träningsprogram från 2004.

”Jag har dragit ner på mängden träning, men det är mer intensivt nu. För åldern gör att man måste träna intensivare, det känner jag, och inte lika länge. Återhämtningen är ju inte riktigt lika bra och det ger inte lika mycket att träna långa och hårda pass i min ålder. Det är bättre att köra stenhårt en kort stund och göra det effektivt. Det är i alla fall det som jag känner att det fungerar för mig”, förklarar han.

Under uppbyggnadsfasen på vintern är ändå långa träningspass något som han kör en hel del, gärna ­femtimmarspass som han blandar upp med lite inom­husintervaller. Femtimmarspassen kan bli på helgen eller med pannlampa på en vardagskväll, och totalt sett brukar träningsmängden bli högre på vintern än på sommaren. ­Numera landar det ofta kring 15-16 timmar i veckan på vintern, och 10-12 på sommaren när han fokuserar mer på att köra fort (och såklart på att ha roligt på cykeln).

Det är tydligt att en viktig framgångsfaktor för Tommy är just att han älskar att cykla teknisk mountainbike, särskilt nu när det byggs spektakulära XCO-banor där det är många av hans konkurrenter som känner lite oro inför de hårigaste A-linjerna. ”Men jag tog faktiskt en B-linje förra året för att det var risk för punktering på A-linjen”, berättar han. ”Ibland kan det vara en del tjafs i min klass att man ska stänga av A-linjen, men de stänger inte av uppförsbackarna som jag tycker är jobbiga”, argumenterar Tommy.

Femtimmarspass är ett av vinterns nyckelpass, och med lampa på styret och bra utrustning finns det inga ursäkter att stanna hemma.

Bra på att tävla
En annan viktig framgångsfaktor är Tommys förmåga att kombinera en driven vinnarskalle med ett lugn kring ­tävlingarna. Medan det finns många andra som står på startlinjen och desperat försöker värja sig mot de negativa tankarna, kunde Tommy utifrån sett lika gärna varit på tjötrunda med ett par träningskompisar.

”Jag är aldrig nervös. Jag kan stå på startlinjen på VM med en puls på 50, helt lugn och driva och skoja. Jag har alltid varit sådan, även när jag åkte motocross. Kvällen innan när man ska sova är de andra i familjen nervösa, och de som är med och mekar tuggar nästan upp naglarna på sig själva. Men jag går och lägger mig och börjar snarka på direkten. Jag tror att jag har väldig nytta av att jag inte jagar upp mig och stressar över smågrejer. Spänningen finns ju där såklart och jag har verkligen vinnarinstinkt, men jag ser inga problem någonstans”, förklarar han.

Delvis handlar det kanske också om att Tommy är så glad över att få leva sin cykeldröm, och ägna sig åt något som han tycker så mycket om.
”Det är en vinst alltihop att få liva det här livet och må bra. Och blir jag frånåkt så har helt enkelt de andra åkt fortare, då kan jag inte bli besviken. Om något händer blir man såklart besviken, men samtidigt är det detta som är att tävla”, säger Tommy.

Kloka ord från världsmästaren, som vi ska försöka minnas ute i skogen, vare sig vi är där för att tävla eller bara för att ha roligt.

Tommy efter etappseger i Sunshine Cup på Cypern i år, med den förste olympiske MTB-mästaren Bart Brentjens som god tvåa.

 

FAKTA: Tommy Olsson

Bor: Sala
Klubb: ifk Sala
Tävlingsklass: H55-59
Meriter: XCO – Två guld, tre silver och ett brons på master-vm. ett tjugotal sm-medaljer. CX – 1 em-guld och två sm-guld.
Familj: Fru och ett hemmavarande barn samt två utflugna barn.
Favoritbana: I utlandet Pietermaritzburg i Sydafrika, och i Sverige ck Wanos bana i Varberg.
Favoritträningspass: Träningstävling
Styrka som cyklist: Teknisk och mentalt stark
Svaghet som cyklist: Slakmotor

 

Text: Henrik Hågård

 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Annons

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.

Read previous post:
Svenska medaljhopp på VM Trial och MTB Sprint i Chengdu Kina

Close