Intervju: Susanne Ljungskog

Såhär i VM-tider känns det passande att lyfta fram intervjun vi gjorde med vår svenska VM-legend Susanne Ljungskog innan sommaren. Långsiktig träningsplanering och fokus på de små detaljerna tog Susanne till två raka regnbågströjor, och ett Bragdguld. Nu satsar hon på att sprida cykelsporten bland Sveriges kvinnor.

 

 

På VM i belgiska Zolder år 2002 stod Susanne Ljungskog på toppen av sin karriär. Tidigare det året hade hon blivit tvåa i damupplagan av Tour de France, och hon hade presterat bättre än någonsin på de fysiska tester hon regelbundet genomförde under ­karriären. Hon hade därför, med all rätt, goda ­förhoppningar om att kunna förverkliga sin dröm om att bli bäst i världen, och planen för att lyckas i VM-loppet var enkel – hon skulle lugnt och metodiskt gå med klungan för att på upploppet kunna avgöra tävlingen i spurten.

Avvaktade i klungan
Till en början gick allt som planerat men efter halva loppet bröt sig tre cyklister loss. ”Jag såg att det var tre riktigt duktiga tjejer som var på väg att sticka, och jag reste mig i sadeln för att täppa till luckan. Men då insåg jag att det inte var så vi hade planerat loppet. Jag skulle ju spara kraft i klungan”, säger Susanne. Hon avstod från att gå med, vilket var ett beslut hon hann ångra flera gånger under de kommande milen. ”Tjejerna i utbrytningen fick 30 sekunders försprång, sedan 45 och så 90 utan att någon i klungan agerade. Med två varv kvar såg det ut som om loppet var kört”, säger hon. Då, helt plötsligt, organiserade sig lagen i klungan och inledde jakten på täten. Med tre kilometer kvar till mål hade avståndet fram till trion i ledningen krympt till 25 sekunder, och Susanne hade hittat en bra position bakom en framstormande holländska.

”Jag förstod att tävlingen i det läget var på väg att avgöras, och då ville ju jag vara med. Men holländskan såg inte att jag låg tajt bakom henne så i en kurva svängde hon in i mig och vurpade. Jag klarade mig, men tjejen bakom mig slog ­också i backen”, säger Susanne. Hon förstod då att om hon kom i kapp täten skulle hon ­förmodligen vinna guldet. Så det fanns bara en sak i huvudet och det var att trampa, trampa och åter trampa.

 

”Mitt livs spurt”
Med 500 meter kvar kom hon i kapp trion. ”Via radion sa ­förbundskaptenen att jag skulle ta tre djupa andetag och sedan ställa mig upp och spurta hem guldet”, säger hon. Susanne lydde ordern och när hon susade förbi skylten som markerade 200 meter kvar till mål tog hon sats. ”Jag visste ju att det här var mitt livs spurt, och jag ställde mig upp och tog i allt vad jag orkade”, säger hon. När hon korsade mållinjen gjorde hon det som segrare. ”Jag trodde knappt att det var sant, så jag fick fråga förbundskaptenen säkert tio gånger om det verkligen var jag som hade vunnit”, säger ­Susanne. Succéåret 2002 avslutades med att hon tilldelades ­Svenska Dagbladets bragdmedalj.

Året därpå försvarade hon världsmästartiteln. Att hon lyckades med den bedriften berodde till viss del på den speciella tröja, vit med regnbågsfärgade ränder över bröstet, som den regerande världsmästaren tillåts bära. ”När jag körde det sista loppet inför VM 2003 kände jag bara, nej, den här tröjan vill inte jag bli av med”, konstaterar Susanne.

 

”Via radion sa förbundskaptenen att jag skulle ta tre djupa andetag och sedan ställa mig upp och spurta hem guldet”

 

Bestämde sig som tolvåring för att bli bäst
Drömmen om att vinna ett VM-guld hade Susanne burit med sig ända sedan hon som tolvåring gjorde debut i en cykeltävling ­hemma i det lilla samhället Oskarström utanför Halmstad. ”Det var min pappa som kom hem och frågade om jag ville prova cykling, och jag var en väldigt idrottsintresserad tjej så jag sa ja”, berättar hon. Tävlingsbanan mätte fem kilometer, och Susanne blev tvåa i loppet på en rosa standardcykel. ”Jag tyckte det var så kul, och redan då kände jag att det här var något för mig. Så när jag kom hem sa jag till mamma och pappa att det här, det vill jag bli bäst i världen på”, säger hon.

Första steget i den satsningen var att gå med i den ­lokala ­cykelklubben CK Bure, och det visade sig snabbt att den unga ­Susanne hade talang för att cykla. Hon segrade i ­fler­talet ­cykel­tävlingar, och 1994 vann hon som ­andraårsjunior guld i både linjeloppet och tempo­loppet på senior-SM. Året efter, 1995, träffade hon ­cykelkollegan Klas Johansson på VM i Colombia vilket kom att få stor påverkan på hennes liv.

 

Avgörande möte vid köksbordet
Ett resultat av mötet mellan de två var att de blev ett par och tillika sambor i Göteborg, och ett annat att Klas trädde in i rollen som Susannes tränare. Men två år efter att de inlett sitt samarbete insåg Susanne att hennes karriär var på väg att stagnera. ”Det flöt inte riktigt på som det hade gjort tidigare. Jag vann inte lika många tävlingar som förut, och jag var sjuk lite för ofta”, säger hon, och fortsätter: ”Då satte jag mig med Klas vid köksbordet, och vi fattade några beslut som kom att avgöra min karriär”. Besluten bestod bland annat av att Klas avslutade sin egen aktiva karriär för att kunna träna Susanne fullt ut, att de antog en långsiktig plan för ett framtida VM-guld samt att de skulle resa till Tyskland för att göra diverse fysiska tester.

”I Tyskland låg man långt fram med ­fystester. Vi åkte dit för att få svart på vitt hur bra jag var och hur jag skulle träna för att bli ännu bättre”, säger hon. Efter testerna tog hon tillsammans med Klas och de tyska experterna fram ett tre månader långt träningsprogram. ”Sen var det dags för ett nytt test efter tre ­månader och så vidare. Så på ett år genom­förde jag fyra tester och fyra tränings­planeringar”, säger hon, och fortsätter: ”Även om vi förändrade planeringen mellan gångerna var stommen hela tiden den samma. Jag tränade hårt i tre dagar och så följde en dags vila innan det var dags för tre nya träningsdagar och så vidare. Jag är övertygad om att det var det upplägget som gjorde att jag blev så bra, och att jag kunde hålla mig på topp så länge”.

10 000 träningstimmar för att lyckas
Ett annat resultat av testerna var att de tävlingar som Susanne skulle köra koncentrerades till två eller tre prioriterade perioder under en säsong. Däremellan var det bara träning som gällde. ”Att tävla är ju roligt men det stör samtidigt träningen, så jag valde helt enkelt bort många tävlingar för att inte tappa värdefull träningstid. Sen prioriterade jag ner en del andra tävlingar, och körde dem som träningstävlingar”, säger hon.

I slutet av 90-talet tränade Susanne någonstans mellan 850 och 900 timmar per år, men valde kring millennieskiftet att öka mängden till cirka 1 000 timmar per år. ”Ska du bli en duktig cyklist måste du träna hårt och mycket under en lång tid. Jag brukar säga att det tar ungefär 10 000 träningstimmar att nå sin maximala förmåga”, säger hon.

 

”Då satte jag mig med Klas vid köksbordet, och vi fattade några beslut som kom att avgöra min karriär”

 

Långsamma långpass
Under uppbyggnadssäsongen tränade ­Susanne gärna tung styrketräning och ­löpning, medan det under tävlingssäsongerna i huvudsak var cykel som gällde. Cykelpassen genomfördes enligt devisen långt och länge eller kort och intensivt. ”De långa passen kunde bli bortåt åtta timmar, men då gick det riktigt långsamt”, säger Susanne. Vilket tempo som avses med riktigt långsamt är oklart eftersom ­Susanne aldrig brydde sig om hastigheten under tränings­rundorna. Hon fokuserade istället på pulsen. ”Jag hade en maxpuls på 195, och under de längsta passen skulle jag ligga mellan 125 och 145 hjärtslag per minut. Och ligger man i det intervallet blir inte farten särskilt hög”, säger hon.

Men det räcker inte att träna hårt för att nå framgångar, det finns ytterligare ­ingredienser i ett vinnarrecept. ”Du måste sköta dig på alla plan för att lyckas”, säger Susanne. Hon ­nämner maten som ett exempel. ”Jag har ­aldrig följt någon särskild diet, eller varit extrem i mina kostvanor. Men jag kommer från en familj med goda matvanor, och jag har alltid varit noga med vad jag stoppat i mig. Lite kort skulle jag kunna säga att jag inte undvek något, men jag åt med ett sunt förnuft”, säger hon. Två ­andra viktiga delar var sömn och vila. ”Jag kände mig oftast pigg efter ett träningspass, och hade lätt kunnat köra på utan att vila. Men om du ger kroppen möjlighet att koppla av, så gör den det”, säger hon.

 

Ändrad placering av skon
Lika noggrann som Susanne var att sköta sig själv och sin träning var hon när det kom till cykeln och annan utrustning. Hon lämnade inget åt slumpen. ”Många tränar hårt och blir bra, men det är förvånansvärt få som tänker på detaljerna och då särskilt på de små detaljerna”, konstaterar hon. Via Klas kom hon i kontakt med Dieter Herbert, en fantast som Susanne kallar cykelprofessorn, och tillsammans klurade trion ut ett flertal banbrytande innovationer.

Den idé som fick störst uppmärksamhet var en förändrad placering av skon på pedalen. ”Dieter hade gjort tester som visade att det var effektivare att flytta bak klossen under skon så att pedalen hamnade mitt under den främre trampdynan istället för under stortåleden. Jag fick ofta höra att det var fel och tokigt, men jag litade fullständigt på Klas och Dieter så jag valde att följa deras rekommendation”, säger hon. Den nya klossplaceringen skulle ge en bättre trampteknik vilket medförde att varje tramptag krävde mindre energi. På så sätt kunde Susanne hålla intensiteten uppe under längre tid än vad konkurrenterna klarade av.

Om deras teori stämmer är svårt att bevisa, men klart är i alla fall att Susanne tog två VM-guld med klossen tre centimeter bakom det bakersta läget på en normal cykelsko. Klart är också att proffs som svenska Tobias Ludvigsson och norska Edvald Boasson Hagen tagit efter Susanne gällande klossplaceringen.

 

Förhöjt vevparti
Inte heller när det gällde cykelramen ville Susanne acceptera ­befintliga lösningar. ”Jag ville absolut inte cykla på en standardram som passade hyfsat till alla, jag ville ha en ram som var anpassad för just mig”, säger hon. Dieter ritade därför en ram som hennes dåvarande proffslag, efter viss tvekan, lät konstruera. Det mest iögonfallande med den ramen var kanske vevpartiets placering. ”Vi hade höjt det tre centimeter för att få större marginaler i kurvorna. Tack vare att pedalerna satt högre kunde jag sluta trampa senare när jag var på väg in i en kurva och börja trampa tidigare när jag var på väg ut ur kurvan utan att de slog i marken.

Klickljud lärde Susanne att trampa
En tredje innovation som låtit tala om sig är den rundtrampcykel som Dieter byggde åt Susanne. ”När jag trampade på ett felaktigt sätt klickade det till i vevpartiet för att göra mig uppmärksam på att jag gjorde fel. I början klickade det hela tiden, och det höll på att driva mig till vansinne. Men varefter tiden gick så lärde jag mig att trampa på rätt sätt”, berättar hon.

Vurpa på tjejtrampet
Men Susannes historia rymmer mer än framgångar och ­spännande innovationer, och under årens lopp har hon tvingats tackla några tuffa motgångar. En av dessa motgångar inträffade när det återstod 300 meter av 1995 års upplaga av Tjejtrampet. ”Jag var ung och lovande och ville verkligen vinna, men i spurten körde jag in framförande cyklists hjul och stöp i backen med huvud och näsa först. Jag tuppade av, och när jag vaknade såg jag mamma som hade kommit fram men jag hade ingen aning om var jag befann mig någonstans”, säger hon. Resultatet av vurpan blev en ­hjärnskakning och 30 stygn. ”Det var en jobbig händelse som ­spökade ganska länge. Till exempel kunde det helt plötsligt svartna för ögonen när jag tog i under träning eller tävling”, säger hon.

 

Fakta: Susanne Ljungskog

Ålder: 42 år.
Familj: Gift med Michael Gozzi och dottern Elin, 5 år.
Bor: Nykvarn.
Sysselsättning: Konsultchef på Pema.
Meriter: Europamästare 1998, ­världsmästare 2002, ­Svenska ­Dagbladets bragdguld 2002, ­världsmästare 2003.
Styrkor som cyklist: ”Min största ­styrka var nog att jag var allround. Jag kunde åka snabbt utför, klättra uppför och spurta. Sen var jag orädd, ­målmedveten och noggrann med detaljer.”
Hitta till Team Ljungskog: teamljungskog.se eller sök efter Team Ljungskog på Facebook.

 

Avstängd från landslaget
En annan händelse som definitivt får sättas upp på kontot över motgångar är uteslutningen ur landslaget år 2000. Det var på linje-VM i Frankrike, säsongens sista tävling, som Susanne begick ett misstag som orsakade uteslutningen. ”Det var ett regnigt och intensivt lopp, och när en cyklist till höger om mig försökte sig på en utbrytning med tre kilometer kvar kände jag att jag behövde gå med”, berättar hon. Hon borrade ner huvudet, fäste blicken i asfalten och trampade så mycket hon orkade. När hon lyfte blicken såg hon att det är en landsmaninna hon kämpat sig ikapp. ”Nej! Inom cykelsporten finns en oskriven regel om att inte jaga ikapp en lagkamrat, så jag insåg ju direkt att det inte var bra gjort. Efter målgången bad jag den berörda cyklisten och förbundskaptenen om ursäkt. Men förbundskaptenen var, med all rätt, arg och ville inte höra på”, säger hon.

Hon och Klas tog bilen hem, och när hon vaknade dagen därpå möttes hon av en tidningsrubrik som förkunnade att hon var ­avstängd från landslaget. ”Det var jättejobbigt, verkligen ­jättejobbigt. Jag var ju mitt i karriären, och kände att jag var på gång. Men om jag inte var med i landslaget fick jag inte köra VM eller OS”, säger hon.

Men att ge upp har aldrig legat för henne så hon bestämde sig för att kämpa sig tillbaka, och det bästa sättet att göra det på var att vinna tävlingar. ”Säsongen 2001 startade med en världscup där jag körde för mitt belgiska proffslag. Jag hade aldrig vunnit en världscup tidigare, men det gjorde jag då. På väg hem ringde förbundskaptenen och gratulerade. Vi pratade igenom det som hade hänt på VM, och jag välkomnades därefter tillbaka till laget”, säger hon.

 

Kroppen krampade på OS
Därefter följde flera år i landslaget, och till OS i Aten 2004 reste hon som en svensk guldkandidat. Men loppet utvecklade sig inte som Susanne hade hoppats. ”När vi körde linjeloppet var det väldigt varmt, och jag tror att det var det som knäckte mig. Jag orkade halva loppet, men sedan fick jag kramp i hela kroppen. Det var inget som svarade när jag försökte köra på”, konstaterar hon. När hon gick i mål gjorde hon det med stor besvikelse, och hon hade svårt att acceptera att hon inte kunnat infria de på förhand högt ställda förväntningarna. ”När jag skar mållinjen visste jag att jag skulle få svara på en massa frågor från journalister och andra personer omkring mig, fastän jag i det läget allra helst hade velat dra en filt över huvudet”, säger hon.

Trötthet orsakades av blodsjukdom
Inte heller OS fyra år senare gick Susannes väg, och hon ­lämnade Peking som 21:a på linjeloppet och 10:a på tempoloppet. Hon såg i det läget inget som talade emot en ny guldchans på OS i ­London år 2012, men ganska snart började hon tveka på en fortsatt satsning. En bidragande orsak till det var att hon på hösten 2009 ­diagnostiserades med blodsjukdomen hemokromatos. ”Jag hade känt mig trött under en period, men trodde nog att det ­berodde på att jag tränat hårt. Men Klas tyckte inte att det ­stämde, och vi undersökte vad som var fel”, säger hon, och fortsätter: ­”Hemokromatos är en genetisk defekt, och sjukdomen kan ­uppträda om man har dubbel uppsättning av dessa gener. Tyvärr bar både min pappa och min mamma på genen, och jag ärvde av dem båda”. Sjukdomen innebär att järnvärdena i blodet stiger för snabbt, och för att hålla dem i schack krävs det att blod tappas ur kroppen. Sjukdomen i sig tvingade henne inte att sluta, men den försvårade helt klart hennes satsning eftersom hon efter varje tappning tvingades till vila för att låta kroppen återhämta sig.

Önskade sitta på ett kafé
En annan orsak till att hon tvekade om att fortsätta sin ­cykelsatsning var att träningssuget så smått hade börjat mattats av. ”Jag kommer ihåg att jag var på ett träningsläger på Mallorca i april 2010 för att mata på med så många mil som möjligt inför tävlingssäsongen, men istället kände jag en önskan om att få sitta på ett kafé och titta på människor. Då förstod jag att det inte skulle gå att fortsätta”, säger hon. Sammantaget gjorde detta att hon på våren 2010 avslutade cykelkarriären.

Värmefläkt i pannrummet
När hon nu, åtta år efter avslutet, ser tillbaka på karriären gör hon det med glädje. ”Jag fick rätt förutsättningar för att bli en duktig cyklist, och under min karriär gav jag verkligen allt för att bli bäst. Jag tränade hårt och fokuserade på detaljerna. När jag mötte motgångar stannade jag aldrig upp för länge utan försökte alltid lösa det som uppstått”, säger hon. Dock finns det enskilda beslut hon med facit i hand skulle ha fattat på ett annat sätt, till exempel valet av plats för uppladdningen inför OS i Aten. ”Jag har alltid trivts bäst på hemmaplan, och för att kunna träna på att cykla i värme samtidigt som jag var hemma köpte vi en värmefläkt till pann­rummet där testcykeln stod. Kanske hade det varit bättre om jag åkt på träningsläger till en varm plats istället”, säger hon.

Nätverk för kvinnliga motionärer
Efter cykelkarriären utbildade sig Susanne till hudterapeut. Hon arbetade en tid inom detta yrke men när hon år 2013 var redo att börja arbeta igen efter en föräldraledighet ville hon prova något nytt. ”Jag kände att jag ville återvända till cyklingen och att jag ville arbeta med motionärer. Jag tyckte att det saknades ett nätverk för kvinnor som ville lära sig mer om cyklingen, till exempel hur man mekar med cykeln och hur man sitter i en klunga”, säger hon. Hon fick med sig företaget Zeta, och startade tillsammans med dem Team blue sky. ”Väldigt kort skulle jag beskriva det som ett nätverk för kvinnliga motionärer som gillar cykling, god mat och socialt umgänge”, säger Susanne.

Nätverket startades i Stockholm år 2014. Då hade 14 ambassadörer bjudits in att prova konceptet, vilket visade sig hålla. I dag driver Susanne nätverket, som bytt namn till Team Ljungskog, i egen regi. Sedan starten har medlemmarna blivit betydligt fler och de är i dag flera hundra fördelade på tio olika städer. ”Men jag är långt ifrån nöjd, jag vill ju att vi ska växa till 10 000 medlemmar eller mer”, säger hon.

 

Text: Carl Olsson