Det är på landsvägen som Gustav Larsson har skördat de största ­framgångarna. Men nu är han tillbaka i skogen där allt en gång ­började, och han hoppas kunna ge de etablerade MTB-åkarna en rejäl match under säsongen 2018.

 

Året är 2014. Gustav Larsson susar fram på vägen medan sommarvinden susar i öronen. Han sitter nedfälld i den karakteristiska tempoställningen med blicken fäst några meter fram i asfalten. Det är bara några dagar kvar till tempo-SM, och Gustav förbereder sig som bäst för att ta sitt sjunde tempo-guld. En bedrift som ingen mer än Michael ”Roddarn” Andersson har mäktat med. Så, helt plötsligt, dyker en ojämnhet upp i asfalten och förstör så väl träningspasset, SM-helgen som resten av säsongen. ”Jag tappade greppet om styret, och förlorade kontrollen över cykeln. Jag hamnade nere i ett djupt dike och ryggen kröktes åt fel håll, som en skorpion ungefär”, säger Gustav. På sjukhuset kunde läkarna konstatera att han, förutom de synliga såren på utsidan av kroppen, hade brutit fem ryggkotor. Följden blev en lång tid av rehabiliteringsträning, och under de tre första månaderna tvingades han bära korsett.

Brist på vila
Han kämpade tappert för att komma tillbaka till toppen, och han var övertygad om att han skulle klara det. Men olyckan blev dessvärre början till slutet på hans karriär som ­landsvägscyklist. Det var dock inte när han cyklade som smärtorna kom att störa honom, utan när han skulle vila. ”Jag sov väldigt dåligt under ett års tid på grund av min onda rygg, och jag tror det var det som knäckte mig. Det spelar egentligen ingen roll hur mycket du tränar om du inte kan vila tillräckligt för att tillgodogöra dig träningen”, säger Gustav.

 

Började tävla i MTB
Året därpå, 2015, gjorde han ryggproblemen till trots några fina resultat. Bland annat tog han det SM-guld i tempo som han gått miste om året innan, och han körde i hård ­konkurrens in som topp tio på Tour of Norway. ”Men det var inte riktigt som tidigare. Jag saknade de där riktiga ­superbenen”, säger han.

Eftersom han inför säsongen 2016 hade ett år kvar på kontraktet med det danska stallet Cult Energy Pro Cycling fortsatte han att cykla landsväg även det året, men han ­gjorde det lite halvhjärtat. ”Jag tränade fortfarande en hel del, men jag fick tävla på en lägre nivå än vad jag var van vid, och det tyckte jag var lite tråkigt”, konstaterar han.

För att bibehålla glädjen i cyklingen valde han att fylla ut tävlingskalendern med diverse mountainbiketävlingar. Han representerade då Team Scott Skoda MTB tillsammans med bland andra den flerfaldige svenske mästaren Calle Friberg. ”Det var jättekul att få köra mountainbike igen efter så många år som landsvägscyklist. Sporten har förändrats ­jättemycket sedan jag höll på under 90-talet. Det har blivit mer populärt att cykla MTB, och cyklarna har blivit mycket bättre”, säger han.

 

”Jag tror jag skulle ha goda möjligheter att nå en framskjuten placering på VM.”

 

Passion för sporten
Inför säsongen 2017 valde Gustav att ställa undan ­landsvägscykeln helt och hållet för att enbart ägna sig åt mountainbike. Den kärlek till cykelsporten som alltid funnits tog han med sig in i sin mtb-satsning. ”Jag älskar fortfarande att cykla och jag känner passion för sporten. Hade jag inte känt så, då hade jag klivit av direkt och gjort något annat”, säger han. Även viljan att lyckas på tävlingarna är oförändrad. ”Det är ju så klart alltid roligt att göra bra ifrån sig när det väl är dags för tävling”, säger han.

Men det finns också stora skillnader vid en ­jämförelse ­mellan cykelåret som gick och de tidigare åren som ­landsvägs­­proffs. ”Främst är det väl uppbackningen som ser lite annorlunda ut. I dag har jag inte alls samma möjlighet till stöd och support som jag hade då”, säger han, och fortsätter: ”Sen har jag ett helt annat liv vid sidan om cyklingen i dag jämfört med tidigare. Då kunde jag fokusera på cyklingen till hundra procent, nu har jag familj och arbete att ta hänsyn till”.

 

VM-banan passade inte Gustav
Det knepiga livspusslet löste Gustav under den gångna säsongen genom att välja ut några få tävlingar där han ­verkligen ville lyckas, och lade allt krut på dessa. ”För att hitta den form som krävs för att lyckas behöver jag vara fri från konkurrerande åtaganden månaden före en tävling”, säger han.

VM i maraton, som avgjordes i tyska Singen, var en av dessa utvalda tävlingar. Dessvärre punkterade VM-banans karaktär Gustavs drömmar om en framskjuten placering. ”Banan var krävande med korta branta backar, och så var det nästan ingen stigkörning alls utan bara grusväg. Det var inte optimalt för mig”, säger han.

SM i Värnamo bjöd på en betydligt mer teknisk, ­intensiv cykling. Det visade sig passa Gustav alldeles förträffligt, och han cyklade in som tvåa endast 20 sekunder bakom segraren Emil Lindgren. ”Det var en helt annan typ av cykling än på VM, och även om jag tappade lite för mycket på det första varvet är jag nöjd med mitt lopp på SM”, säger han.

 

Foto: Jesper Andersson

Enduro – en social sport
Förutom de båda mästerskapsstarterna lyfter Gustav ­också fram endurotävlingarna när han presenterar den ­gångna säsongens godbitar. ”Jag tycker enduro är oerhört ­roligt att köra. Utförskörningarna går ofta fort och är ­tekniskt ­utmanande, så det är med skräckblandad ­förtjusning jag kör ner. Sen tycker jag också den sociala biten är viktig i enduro; man är ju ute ganska länge tillsammans, och man hinner prata en hel del”, säger han.

Som synes har Gustav ett brett spektra när det ­gäller ­tävlingar, och han blandar fritt mellan XCO, långlopp och enduro. Men när det kommer till träningsrundorna sker dessa nästan uteslutande på landsvägen. Lite ­märkligt kan tyckas, att en mtb-åkare bara tränar landsväg, men ­omgivningarna kring hans hem i Monaco ger inte ­mycket till val. ”Jag kör nog 90 procent av min träning på ­landsvägscykeln eftersom det är svårt att få till någon annan träning för mig här. Det finns visserligen väldigt mycket ­riktigt bra mtb här, men i stort sett bara enduro och downhill. Och det kräver ofta mer planering, tid och gärna sällskap så resultatet blir att jag inte kör så mycket mtb”, säger han.

1 100 träningstimmar per år
Hur mycket han tränar har han svårt att säga eftersom han inte för någon träningsdagbok. ”Men jag tränar betydligt mindre nu än vad jag gjorde förr, så mycket vet jag”, säger han, och konstaterar att när han tränade som bäst kunde han bokföra ungefär 1 100 träningstimmar per år.

Nuförtiden är det livets skeden som får styra ­träningen. ”Ibland har man tid att köra lite mer, och ibland får det bli lite mindre”, säger han. Grundträningen utgörs av ­distanspass på bortåt fem timmar som han kryddar med några spontana backintervaller. De mer strukturerade ­intervallerna kör han inför de större tävlingarna, som ett sätt att hitta formen. ”Jag har tränat mycket under många år så träningen finns i mig, och när det är dags att toppa formen räcker det ofta med några veckors hårdkörning”, säger han.

 

Inte särskilt startsnabb
En annan sak, förutom lättheten att nå toppformen, som Gustav tagit med sig från sina år som landsvägscyklist är uthålligheten. ”Jag har den benstyrka och kondition som krävs för att hålla på länge, vilket jag främst har nytta av när jag kör maraton”, säger han, och fortsätter med att blotta några av sina svagheter som mountainbikecyklist: ”Först och främst är jag inte världens mest startsnabba, det tar lite tid för mig att komma i gång. Och så skulle jag behöva köra betydligt mer mtb än vad jag gör i dag för att få in vanan i skogen”, säger han.

VM i långlopp
Han har en förhoppning om att kunna utveckla sig som mountainbikecyklist inför 2018, och det stora sportsliga målet är VM i långlopp – XCM. ”Jag tror jag skulle ha goda möjligheter att nå en framskjuten placering på VM om jag blir uttagen”, säger han.
I övrigt har han inte något kristallklart upplägg inför den kommande säsongen. ”Jag passar på att köra nu när jag tycker att det är så kul, och jag tar det lite som det ­kommer. Hur säsongen utvecklar sig beror helt och hållet på vilken ­uppbackning jag får”, säger han, och medger att det är lite svårt att veta vilka trådar han ska dra i för att hitta ett ­lämpligt team att köra för: ”Jag har dålig koll på vart jag borde vända mig för att få den hjälp jag behöver, men vi får se vad jag kan fiska upp under hösten och vintern”.

Drömde om motocross
Gustav har hunnit bli 37 år gammal, och kan se tillbaka på en lång och framgångsrik cykelkarriär. Men när han som liten pojke i småländska Gemla, strax utanför Växjö, skulle påbörja sin idrottskarriär var det inte alls cyklist han skulle bli. ”Mina två äldre bröder hade fått varsin motocross när de var nio eller tio år, och jag hoppades naturligtvis också på att få en”, säger han. Så blev det inte. Han fick istället nöja sig med en mountainbike av sämre kvalitet. ”Den var riktigt dålig, men ett par år senare fick jag en bättre cykel och då ville jag börja köra på riktigt”, säger han. Den nyvunna cykellusten ebbade dock ut, och den återvände inte förrän det år han skulle fylla 14. ”Då hade jag tränat hårt under hela sommaren, så när jag kom till de första träningarna på höstkanten var jag vältränad. Jag kunde hävda mig direkt, och jag utvecklades snabbt”, säger han.

 

Intervaller var ett nödvändigt ont
I junioråldern tillhörde han de allra bästa, och på meritlistan står bland annat ett silver från junior-EM och en sjundeplats från junior-VM. ”Vi var ett gäng som var duktiga, bland annat Fredrik Kessiakoff och Fredrik Modin, och jag tror vi sporrade varandra. Det betydde mycket att ha duktiga cyklister att jämföra sig med”, säger han. Men det var inte bara det goda cykelsällskapet som gjorde att han blev bra, han tränade dessutom väldigt mycket. ”Jag har väl aldrig gillat intervaller, utan jag såg det mer som ett nödvändigt ont. Men jag tror att mina 90-minuterspass fullspäckade med intervaller i kombination med distanspass på 7,5-timmar gjorde mig till den cyklist jag senare blev”, säger han.

Som junior, i mitten av 1990-talet, var det fortfarande bara mountainbike som gällde för Gustav. ”Jag ägde inte ens en landsvägscykel, och jag var inte alls intresserad av att cykla på vägen”, säger han.

 

”Jag  ägde inte ens en landsvägscykel, och jag var inte alls intresserad av att cykla på vägen.”

 

Gick från skog till asfalt
Ett tungt vägande skäl till att han var avigt inställd till landsvägscyklingen var de täta rapporterna om dopade cyklister som damp ner. ”Jag ville inte komma i kontakt med dopningen, och jag hade en bild av att mountainbikesidan var renare även om det i efterhand har visat sig vara lite fel”, säger han. Men två herrar, Tommy Prim och Per Strååt, hade sett något hos den unge Gustav som han ännu inte hade sett själv. De hade sett en landsvägscyklist, och via Team Crescent hjälpte de honom ut i Europa. ”Jag fick chansen att köra för ett spanskt stall, och tänkte att det kunde hjälpa mig att bli en bättre MTB-cyklist”, säger han. Men han kom aldrig tillbaka till mountainbiken utan i början av ­2000-talet bytte han stigarna mot asfalten fullt ut.

OS-silvret – karriärens höjdpunkt
Det är ett byte han aldrig har haft anledning att ångra, och han har skördat stora framgångar under karriären. Sin ­absolut största stund som idrottsman upplevde han vid sommar-OS i Peking år 2008 där han tog silver i tempot. ”Men inför loppet trodde jag stenhårt på att jag skulle vinna, och jag var väldigt förvånad över att Fabian ­Cancellara ­lyckades cykla snabbare än mig”, säger han, och fortsätter: ”Banan var kuperad och det trodde jag skulle fälla ­avgörandet till min fördel eftersom jag var några kilo lättare än ­Fabian. Å andra sidan är Fabian otroligt duktig på att cykla utför, och det var det som kom att avgöra loppet”. I den stund han insåg att guldet var förlorat kände han ett sting av besvikelse, men i övrigt var han en ­mycket nöjd ­silvermedaljör. ”Jag var nöjd efter att ha gjort ett ­väldisponerat och bra lopp. Det kändes som om jag verkligen hade fått ut det jag hade i mig”, säger han, och fortsätter: ”Upplevelsen på OS i Peking var något extra, och det är det största jag har upplevt under min karriär”.

 

Etappseger på Giro d’Italia
På VM året efter, 2009, var det dags för en ny tvekamp mellan de två. Men nu var läget ett annat. Den segervisshet som Gustav känt inför OS-starten var som bortblåst. ”På VM var banan flackare, och det brukar passa Fabian. Dessutom hade han varit oövervinnerlig inför VM, så jag visste att om han körde så bra som han kunde då skulle han vinna”, säger han. Gustavs farhågor besannades och han fick återigen nöja sig med silvret.

Men på den avslutande tempoetappen vid 2010 års upplaga av Giro d’Italia fick han till slut kliva högst upp på pallen. ”Det känns alltid fint att vinna, och att vinna en etapp på Girot är en viktig milstolpe i min karriär”, säger han.

Misslyckat rekordförsök
Det som på förhand var tänkt att bli en annan milstolpe i karriären var hans satsning på att slå timrekordet år 2015. Det vill säga cykla längre än vad någon annan gjort på en timmes tid. Denna milstolpe kunde dock inte resas, och enligt Gustav berodde detta på att förberedelserna blev för knappa. ”Jag skulle få min cykel tre månader innan mitt försök för att hinna vänja mig ordentligt, men den kom inte förrän tre dagar före tävlingen. Då hade den helt fel ­geometri, och gick tyvärr inte att kompensera tillräckligt utan positionen blev helt annorlunda. Tyvärr kunde vi inte skjuta fram försöket eftersom Wiggings skulle köra snart efter, och då skulle det ju komma att gå riktigt fort”, säger han, och fortsätter: ”Det var trist att jag inte kunde prestera så som jag hade hoppats”.

Monaco är hemma
Men i dag är försöket på timrekordet ett avlägset minne, och inget som skymmer den ofta blå himlen i furstendömet Monaco där Gustav ser sin framtid. ”Jag har fastnat för alla fina berg i närområdet, och för vädret som nästan alltid är bra”, säger han, och fortsätter: ”Jag har inte bott i Gemla eller Växjö sedan 1996 så numera är det Monaco jag ser som mitt hem”.

När han inte njuter av att cykla i bergen tar familjelivet, och då i första hand den fyraåriga dottern och den tvååriga sonen, tid i anspråk. Det gör även det företag ­htpmonaco.com som hans fru Veronica driver. ”Vi erbjuder  exklusiva cykelresor, corporate events och coaching ”, säger han.

 

FAKTA

Namn: Gustav Larsson
Född: 20 september 1980.
Familj: Fru, 4-årig dotter och 2-årig son.
Bor: I Monaco.
Klubb: UC Monaco och Kvänums IF
Meriter: OS-silver i tempo, VM-silver i tempo, etappseger i Giro d’Italia, etappseger Paris-Nice, 7 SM-guld i tempo samt segrar i Tour du Poite Charantes, Tour du Limosine och Tour of Slovakia med flera.
Tidigare team: ColoQuick CULT, Cult Energy Pro Cycling, IAM Cycling, Vacansoleil – DCM, Saxo Bank – Sungard, Saxo Bank, CSC ProTeam, Unibet.com, Francaise des Jeux, Fassa Bortolo.
Tjusningen med MTB: Fartupplevelsen, den härliga känslan av flow och kreativiteten naturen erbjuder, möjligheten att vara ute i skogen och den sociala biten när du cyklar med kompisar.