Målsättning, cykelglädje och amerikansk laguttagning. Flera av de svenska cyklister som nått internationell framgång har gått på ett cykelgymnasium där tränarna haft en viktig roll för ­cyklisternas ­utveckling. Vi har pratat med två av dem – Marcus Johansson, ­tränare för mountainbike- och cykelcrosscyklister på Hagströmskas cykel­gymnasium i Falun och Lars Wahlqvist, tidigare MTB-tränare och numera samordnare för eleverna på Skaras cykelgymnasium, för att ta reda på hur man förvaltar en talang, varför det är tjejer som nått störst ­framgång internationellt och vad som skiljer skolorna åt.

 

 

Skara är ett Riksidrottsgymnasium, RIG, och Falun kategoriseras med NIU, Nationell Idrottsutbildning, vad är skillnaden?

Lars: Som RIG-gymnasium har vi riktlinjer från Riksidrottsförbundet vi ska följa vilket är att utveckla individer till internationell eller nationell senior elit. Det som särskiljer RIG och NIU är att RIG har riksrekrytering, ­eleverna får inackorderingsstöd, det är färre elever per anställd tränare på RIG samt att SCF är ansvariga för antagningarna.

Marcus: Skillnaden mellan våra gymnasier skulle jag säga är väldigt liten. Om jag skulle nämna något så tror jag att Skaras cykelgrupp är något jämnare eftersom de har en RIG-stämpel.
Å andra sidan tittar vi inte lika mycket på vad man ­presterat innan man fyllt 16 utan ger alla som vill bli bra på att cykla de bästa förutsättningarna för att bli det.

 

Hur hanterar man en grupp med stor spridning i kapacitet och målsättning?

Marcus: Alla elever tränar tillsammans på de pass som är schemalagda på skoltid. Men sedan erbjuder vi upplägg 365 dagar om året för de elever som vill, de med högre ambitioner har till exempel fler dubbelpass och förlänger ibland efter att övriga gruppen avslutat passet. Bara för att man har olika målsättning betyder inte det att man inte har utbyte av varandra, det är mitt uppdrag som ledare att se till att alla tränar på sin nivå.

 

”De tjejer som nått stor framgång internationellt har inte nöjt sig med att vara bästa tjej under träning. De har hela tiden siktat på nästa killes rygg.”

 

Skiljer sig träningen åt mellan årskurserna?

Lars: Eleverna i årskurs ett kommer in med olika mycket träning i bagaget. För de som börjar med mindre kan vi inte öka träningsmängden för mycket fast det skulle behövas ibland. De har ett år på sig att nå samma nivå som övriga genom att köra kortare pass i början. Vi ber också de som blir antagna att skicka in en träningsrapport under våren, då ser vi vad de gjort innan de börjar hos oss.

Sedan tror vi att man är mer mottaglig för att träna upp syreupptaget under de två första åren så då ligger fokuset där. Äldre elever behåller kvalitén men längden på passen ökar liksom styrketräningen.

Marcus: Grundtanken är att alla ska träna tillsammans i sin gren. Eftersom vi är ett stort cykelgymnasium med 65 ­cyklister från många olika grenar har vi gruppen indelad i flera olika grupper. Grupperna är fördelade i landsväg/­velodrom, mountainbike/cykelcross och slopestyle/BMX/downhill/enduro. Ibland kan även dessa grupper behöva delas och då brukar vi använda oss av en amerikansk ­uttagning. Vi delar alltså grupperna efter kapacitet och inte efter årskurs.

 

Även om alla på ett cykelgymnasium är drivna och bra cyklister kommer det ibland några som sticker ut både sett till resultat, ambition och träningstålighet. Hur hanterar man dessa så att de inte kör för hårt eller får tillräcklig
stimulans?

Lars: Vi försöker utbilda dem i vad som händer, de ska inte vara som bäst nu utan ha en lång karriär. Det måste också finnas en utvecklingskurva rent träningsmässigt. Plus att de får förståelse för allt annat omkring som tar tid.

Marcus: Det är tränarens ansvar att se till att alla elever oavsett ambitionsnivå kontra nuvarande nivå får en balans i sin träning och får möjlighet och förutsättningar att nå sin fulla potential likväl som att se till att de inte blir ­­­­över-
tränade i junioråldern.

 

Av de elever som gått hos er i Falun och tagit internationella mästerskapsmedaljer inom XCO är alla tjejer, vad kan det bero på?

Marcus: De tjejer som nått stor framgång internationellt har inte nöjt sig med att vara bästa tjej under träning. De har hela tiden siktat på nästa killes rygg, de har alltid haft någon bättre att jaga och gjort det. Hade vi haft flera killar från världseliten att träna med varje dag hade vi också haft världens bästa herrjuniorer.

 

”Den största utmaningen är dels att få alla elever att känna glädje till sin sport alla gymnasieåren, men även efter avslutade studier.”

 

 

Hur arbetar ni för att alla elever ska bli så bra som möjligt?

Marcus: Vi jobbar med tre typer av mål: resultat-, ­prestation- och processmål. Vi använder SCFs elitplan, det är ett bra verktyg att jobba med för att hjälpa eleverna nå dit de vill. Att lära sig arbeta med målsättningar har man nytta av i hela sitt liv.

Lars: I Skara jobbar vi också med den typen av målsättning, då får eleven en bra grund till hur de ska nå sitt mål och skapa sin egna utveckling. En del har bättre förutsättningar i början på grund av tidigt utveckling, men det brukar ­jämna ut sig. Vi vill skapa en miljö där eleverna kan utvecklas i den takt som behövs.

 

Vad är största utmaningen med jobbet?

Lars: Det som är mest utmanande är att se vad som ­behöver utvecklas hos varje individ och när man ska börja utveckla en viss egenskap för att de ska lyckas ­internationellt. Sedan behöver eleverna hålla motivationen uppe för att orka göra jobbet. Det är mycket annat som drar i den åldern, det gäller att styra eleverna åt rätt håll så de får ihop livet med cykling, kompisar, studier, familj, vila med mera.

Marcus: Den största utmaningen som tränare på ett cykelgymnasium är att dels få alla elever att känna glädje till sin sport alla gymnasieåren men även efter avslutade studier, den andra stora utmaningen är att utveckla alla elever till sin fulla potential under studietiden.

 

Text: Angelica Edvardsson Edin   Foto: Niklas Wallner