Transcontinental Race No5 del1 Start till CP1

22 Aug

Det har blivit dags att sammanfatta årets stora cykeläventyr. Jag tänkte dela upp det i vad som förhoppningsvis blir lagom stora delar och i första delen kommer jag skriva lite om de första 60 milen till checkpoint 1.

Transcontinental Race (TCR) är en osupportad ultracykeltävling genom Europa och årets upplaga var den femte i ordningen. Man startar gemensamt och skall på egen hand eller i par själv navigera sig via ett antal checkpoints till målet. Längs vägen skall man klara sig själv på det som finns tillgängligt för alla cyklister, man handlar mat var man vill och sover var man vill och det som är förbjudet är egentligen dedikerad support som inte är tillgänglig för alla samt att cykla tillsammans och ligga på rulle. Det är fritt fram att äta på restauranger och bo på lyxhotell likväl som man får leva på energi från bensinmackar och sova i skogen. Till årets tävling var knappt 300 cyklister från i princip hela världen uttagna bland över 1000 sökande. Inför årets tävling avled grundaren Mike Hall under en tävling i Australien vilket på flera sätt gjorde att tävlingen blev speciell. Släkt och vänner till Mike gick samman för att den här fantastiska tävlingen skulle kunna fortsätta genomföras och de lyckades trots tidsbrist och sorgearbete arrangera en riktigt fin tävling.

Årets bana startade i Belgiska Geraardsbergen och gick via CP1 i Tyskland (Schloss Liechtenstein) CP 2 Italien (Monte Grappa) CP3 Slovakien (High Tatras) CP 4 Rumänien (Transfaragasan) till målet i Grekland (Meteora).

Skärmavbild-2017-08-18-kl.-09.17.51

Totala sträckan blir runt 4000km beroende på hur man planerat att cykla och min rutt stannade på strax över 400 mil. En oerhört stor del av tävlingen är planering och förberedelser av den rutt du tänker cykla. För de som har ambition att vinna den här tävlingen är det så pass avgörande att det inte är lönt att komma till start om du inte har en riktigt bra rutt. Min rutt kändes hyggligt välplanerad även om jag så klart skulle kunna lagt mer tid på finputsning. Jag hade medvetet försökt välja lite mindre vägar och offrade hastighet till förmån för säkerhet.

Tävlingen startade fredagen 28:e Juli kl. 22.00. Jag flög ner till Bryssel på onsdagen med cykeln packad i en kartong och i utslitna kläder som jag skulle kunna kasta innan start. Cykeln packades upp på flygplatsen och jag cyklade de 7 milen till mitt boende utanför Geraardsbergen.

IMG_0023 IMG_0026 IMG_0027

Jag hyrde ett rum via AirBnB och när jag kom fram lite hungrig till Everbeek var allt stängt. Värden Eric var dock inte sen på att hjälpa till utan han och jag tog hans bil till ett bryggeri där det fanns både mat, belgisk öl och livemusik. Vilken hjälte och vilken grym start på äventyret.

IMG_0037

Torsdagen ägnade jag i huvudsak åt att vila och träffa cyklister (både nya och gamla bekantskaper) i Geraardsbergen. Fredagen gick till stor del åt till en ganska omfattande registrering med besiktning av cykel, hjälm m.m, utdelning av de eftertraktade kepsarna och en obligatorisk genomgång.

IMG_0040 IMG_0042 IMG_0046 IMG_0053

Strax före 2200 samlades vi på torget för lite inledande tal av borgmästaren, en tyst minut för Mike och ett känslosamt tal av Mikes mamma Patricia.  När starten gick cyklade vi ett mastervarv genom staden innan fältet släpptes uppför kullerstenarna och the Muur som var kantad av publik med facklor.

IMG_0054 IMG_0059 IMG_0064

Starten var helt fantastisk och jämfört med när jag körde tävlingen 2015 mycket mer stämningsfull. Många rycktes säkert med och trampade lite över sin kapacitet i mörkret. Jag försökte ta det lugnt och inte förhasta mig och köra för hårt när jag blev omkörd. Min plan var att köra minst 40 mil innan jag stannade för att sova. Jag hade likt huvuddelen valt en väg ganska rakt mot CP1 via det lite mer kuperade vägvalet genom Ardennerna. Vädret var perfekt, inget regn och runt 15 grader varmt. Jag hade lyckats med att välja några lite väl små vägar och var ute och trampade på en traktorväg över en åker redan första natten.

IMG_0067 IMG_0070

Frukost på ett cafe efter nästan 10 timmars cyklande satt fint och efter att en macka hamnat i cykeltröjan så var även lunchen löst. Jag cyklade in i en liten bit av Luxemburg innan jag tog mig in i Frankrike. Tre länder redan under första dagen.

IMG_0073 IMG_0076

Allt kändes bra tills jag nåddes av den hemska nyheten att en av cyklisterna, Frank Simons körts på av en bilist under morgonen och avlidit. Även om jag var medveten om riskerna, ännu mer medveten nu efter att Mike avlidit under Indian Pacific Wheel Race och Eric under Trans Am så kom det som en chock. Det tog mig ganska hårt och det kändes inledningsvis svårt att fortsätta. Jag tänkte på Franks familj även om jag inte kände varken Frank eller hans nära. Jag tänkte på arrangörerna av TCR och hur de skulle hantera detta, men framförallt tänkte jag på min fru Frida och våra barn. Jag ringde hem och vi hade ett ganska långt samtal. Jag förklarade vad som hänt och hur jag kände kring fortsättningen, att jag funderade på att lägga ner loppet och hur Frida tänkte kring det. Frida var uppmuntrande och såg ganska klarsynt på situationen, hon såg det som att jag kunde bli påkörd hemma också och att om jag skulle bryta kunde jag ju i princip lägga ner cyklandet. Hon hade ju helt rätt i det även om riskerna blir större på okända vägar än på hemmaplan där man har mer koll på var det är lämpligt att cykla. Jag beslutade mig för att sova på saken och avslutade dagen lite tidigare och lite bekvämare än planerat. Hamburgare i Haguenau och därefter ett hotellrum efter 44 mil. Jag ställde klockan på 0330 och sov nästan 6 timmar vilket var mer än vad jag hade tänkt mig såhär första natten. Tanken var att jag skulle vara hyfsat utvilad när jag fattade mitt beslut om en eventuell fortsättning. Arrangören hade beslutat sig för att tävlingen skulle fortsätta och Franks anhöriga ville även de att loppet skulle gå vidare. Jag såg några (mindre än 5) inlägg från cyklister som valt att bryta tävlingen då de inte kände att de kunde fortsätta.

När jag började cykla igen på morgonen var vägarna i princip tomma. De sista milen i Frankrike rullade på bra och jag käkade frukost på en bensinmack i Tyskland. Nu gick rutten genom Schwarzwald och de små, vackra vägarna i det kuperade landskapet var i det närmaste bilfria.

IMG_0144 IMG_0149 IMG_0152

Beslutet att fortsätta köra kom därför ganska naturligt. Jag mådde bättre, vägarna var fantastiska och den värsta chocken hade lagt sig. Efter ungefär 15 mil var jag framme i Honau och första stämplingen vid ett hotell. Jag tror jag stämplade som 49:e cyklist vilket var bättre än vad jag trodde med hänsyn till att jag tagit det lugnt och dessutom tagit en rejäl vila. Jag bestämde mig för att fira med riktig mat på den alldeles för välbesökta och dyra restaurangen. Jag beställde fisk vilken enligt servitrisen skulle vara klar på 15 minuter. Fyllde vatten, gick på toaletten och smörjde kedjan innan maten var klar. Kontrollen var välbesökt och det rullade hela tiden in fler cyklister. Det märktes tydligt att det var tidigt i tävlingen och att fältet fortfarande var ganska samlat.

IMG_0175

I väntan på nästa inlägg vill jag rekommendera en riktigt bra dokumentär från Indy Pac. Den är 90 minuter lång men värd varenda minut. Ta cykeln till närmsta bensinmack, köp lite lämplig energi och tryck på play.

 

2 kommentarer

Per Larsson 23 Aug

Vi längtar efter nästa avsnitt.

Svara
Henrik 25 Aug

Tack för att du delar med dig! Fin läsning!

Svara

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.