Där vägen slutar återfinns vänskap och en bilverkstad. Åtminstone min väg som den sträckte sig på den senaste cykelturen. Ibland behöver man bara en kopp kaffe och en stunds småprat om stort och smått livet, universum och allting för att känna sig bättre.
Så var det för mig tidigare i veckan. En smula nedstämd över tingens ordning funderade jag på huruvida jag skulle stanna inne och förflytta mig till tv-soffan eller ge mig ut på två hjul. Ni vet själva vad det bästa alternativet är! Någonstans ifrån lyckades jag uppbåda tillräcklig kraft för att kränga in min lekamen i för aktiviteten lämpliga persedlar och trycka ned en hjälm på huvudet.
Mitt mål för dagen var en verkstad och bensinmack tänka sig. De lockade med ett erbjudande om att om man tankade ett visst antal liter drivmedel så var man med i någon form utlottning. Jag undrade försynt om en gratiskaffe ingick om jag drack trettio liter java istället. Svaret blev att jag fick börja med gratiskaffet.
Vägen ut hade bjudit på medvind avslöjade snitthastigheten som jag inte bryr mig om för tillfället. Därför förväntade jag mig mer motstånd på vägen hem. Men styrkt av kaffe och glädje gick det lättare än förväntat. Inte fortare men lättare än vad låren befarat.
I öronen hade jag lurar och Spotifylistan satt på “Js cykel”. Det underlättar när man är trött och vill ha extra energi. När jag stannade för att ta den här illustrationen kom jag dock åt någon del av skärmen på telefonen och någon Shuffle-funktion hoppade in istället.
Symboliskt sjöng Winnerbäck plötsligt efter stoppet:
Inte varmt men nästan vår
Ingen lösning men ett spår
Inte ja men inte nej
Inte bra men helt okej
Det är visst nån som är tillbaka
Jag smålog inåtvänt. Om jag är tillbaka kan jag inte svara på än men jag försöker. Ibland känns tramptagen som dödsryck. Men skam den som ger sig. Sen gav sig Sade in i debatten med “Smooth Operator” och det var kanske inte vad jag kände mig som med dåligt tryck i benen och svett i skägget.
/ J – vägslutsutforskare
