Eller träna överhuvudtaget för den delen. Smärta dövar effektivt all cykelglädje kan konstateras.
Ingen glädje, ingen cykling.
Det går inte att smyga in i gymmet och småmysa ett par timmar heller. De övningar som inte gör ont är helt enkelt omöjliga. Jag testade gränserna för någon vecka sedan och lade märke till att armen helt enkelt lade av. Kroppen var tydlig – det här går inte! Därför har jag inte tränat den här veckan – alls.
Under tiden elektrifierar jag mig själv. Råkade i förrgår ta i en av plattorna till TENS-apparaten. Herrejissus vilken stöt jag fick! Bra tryck i den maskinen. Synd att den bara hjälper för stunden.
Nu har jag ont. Sömnen blir lidande och med den försvinner den sista lusten att vara glad.
Och utan glädje ingen cykling. Trots att det är uppehåll. Trots att solen skiner ikapp med färgexplosionen i naturen.
Nu dags att försöka finna lyckan i en kaffekopp.
/ J – höstar ner sig
