Lammhultstrampet 2015 de sega benens triumf

7 Sep 2015

Eftersom det har hunnit bli september var det åter dags för kronjuvelen i Kronobergstrippeln – ”Lammhultstrampet”.

Det är förvisso inte det största loppet vi arrangerar sett till antal deltagare. Det är faktiskt ”Växjötrampet” men högst troligen beroende på att det ligger i början av säsongen och därmed är ett lämpligt tillfälle för alla Vätterntrampare att samträna. Men sett till klubbens stolta anor från Lammhult och med bansträckningen i åtanke anser jag att det sista loppet för säsongen är det mest magnifika. Inte längst men det har flest höjdmeter och smalast vägar. Glest med trafik på den absoluta majoriteten av sträckningen och en färd genom vackert kulturlandskap förbi platser med poetiska namn som Kännestubba, Portaryd, Kråketorp, Asaryd, Tolg, Berg och Lädja.

Fast det var inte mycket av det jag kunde glädja mig åt den här dagen. Villigt måste jag erkänna att jag var tämligen glad när det var över.
Jag är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli något annat än solskenscyklist i själ och hjärta.

Min kropp är allergisk mot kyla och regn och det gjorde den här förmiddagen om inte till ett helvete så åtminstone ett litet småepiskt lidande.

Starten är förlagd till Lammhults ”Hälsoarena” eller ”badet” som det hette förr på den tid jag huserade i trakterna. Så det var dit jag var på väg den här söndagsmorgonen när himlen öppnade sig bara för att ge en försmak av vad som väntade.

Det formligen vräkte ned

Väderprognosen höll för ovanlighets skull exakt vad den lovade. Under tio grader, tämligen hårda nordliga vindar och regn på det – hurra, min favoritmix. Halvtaskiga torkarblad förmådde inte få undan vattnet från bilrutan så jag fick stanna för en stund.

När jag stod där övervägde jag för ett ögonblick att inte starta i dagens lopp. Och den tanken hade uppenbarligen slagit fler eftersom antalet startande understeg hundra av vad jag hört. Men vi som var på plats och stod ut med vädergudarnas nycker fick ett bra arrangerat lopp oss till livs. En eloge till arrangörsstaben.

Några fler hade hittat hit. Och en del hade mer otur än andra. Den luften kunde behövts mot slutet av loppet
Några fler hade hittat hit. Och en del hade mer otur än andra. Den luften kunde behövts mot slutet av loppet

 

Inte ofta jag själv fastnar på bild. Men någon gång skall det ju ske. Foto: Ola Landström

 

Väl på plats gick jag igenom de vanliga innanstartprocedurerna jag har samt fäste nummerlappen. Min största fasa. Jag hatar verkligen småpill. Klädvalet för dagen var enkelt. På med alla förstärkningsplagg som kunde torka i händelse av uppehåll. Så tunna yllesockar under skoövderdragen, armvärmare, tjockare linne än vanligt, vindväst och hjälmskal på. En banan i magen och ett par klunkar vatten sen så redo jag kunde bli. Visst ja, kanske skulle ha värmt upp med facit i handen.

”RR”

Vi var som sagt få som kände oss kallade men några var glädjande nog knattar och de startade först och begav sig ut på den kortaste rundan. Därefter var det dags för oss andra. Masterstart ned till sjön Allgunnen för att där grovsortera oss i fartgrupper efter ambitioner och sedan iväg på riktigt.

Innan masterstart

 

Kyla och råfukt. Det är någonting med låga temperaturer parat med regn som gör att jag aldrig blir varm. Det vill säga inte på riktigt oavsett vad pulsen säger och hur mycket jag än svettas. Idag tog det tills dess att vi var i Tolg innan benen var resonabla och då var det så dags. Då hade resten av mig redan tagit slut.

Men jag kände redan från start att det skulle bli en tung dag i sadeln. Farten drevs upp direkt som den plägar göra nuförtiden på motionslopp och jag tappade nästan rulle på framförvarande cyklist. Ingen uppvärmning här inte. Efter ett par kilometer svänger banan vänster i Strålsund in mot den första backen. Där funderade jag ett tag på om vissa medcyklister inte visste vad som väntade, chansade eller grovt överskattade sin egen förmåga för det var ett antal personer som susade förbi mig som om de hade eld i röven och som jag vet har svårt att hålla den farten någon längre tid. Och nu skulle vi ju ändå färdas runt tio mil i skitväder och avverka närmare en kilometer i höjd. Lägg därtill att motvinden lurpassade mot slutet. De som låg i täten och drog kände jag också till. De har däremot täckning för sin satsning och den resulterade i att klungan sprack nästan direkt. Några stycken gled iväg så där retfullt enkelt uppför. Mina ben sade direkt att de absolut inte tänkte vara med och leka och definitivt inte i de farterna som var aktuella. Ärligt talat så hade jag fullt upp med att ligga på rulle där jag befann mig. Att tänka på att skarva fram mot täten var inte att tänka på.

Jag insåg snart att jag fick komma på en plan, en ny plan. En som inte inkluderade att jag skulle ta i, trampa eller cykla för det orkade jag inte. Kanske lägga mig i diket ett tag?

Plan A bestod därför mest i att hänga kvar så länge det gick. Andra motlutet skulle inte komma förrän i Kännestubba så jag hade några kilometer på mig att bli varm i kläderna. Tyvärr hjälpte inte det. Jag tog till de vanliga knepen – sträckte på ryggen genom att gå ned i bocken, vaggade lite från sida till sida för att värma upp korsryggen och varierade kadensen men inget hjälpte. Dött. Det enda livstecknen benen gav ifrån sig var att de gjorde en smula ont. Som massiv träningsvärk ungefär.

Backe två, den jag väntat på, fick jag ta i mitt eget tempo vilket innebar att jag var bland de sista upp trots att pulsen steg och benen sade ”tack och hej”. Men jag stressade inte väl medveten om att jag möjligen skulle ha en chans att köra ikapp de andra utför vilket jag också gjorde. I vanliga fall är det min styrka men idag hade jag tappat där också om någon valt att trycka på men det var det ingen i den här gruppen som gjorde.

Det blev sen melodin för de kommande milen. En rätt tjatig refräng faktiskt. Att tappa i alla motlut, stora som små för att sen försöka hämta igen när det bar utför eller på platten. Gruppen hade stabiliserat sig och jag tror vi var tolv när vi kom till Asa. Någon fick punktering och försvann där. Jag minns att jag tänkte ”räknas punktering i benen som mekaniskt haveri?”. Jag återfanns allt som oftast i svansen på gruppen men så fort jag återfann lite ork gick jag med runt och tog mina förningar. Rätt skall vara rätt även om det taktiskt är korkat. Jag borde vilat i de partierna också.

Vi körde bitvis tight inte minst här där motvinden dominerade tillvaron. Foto: Mikael Elm
Vi körde bitvis tight inte minst här där motvinden dominerade tillvaron. Foto: Mikael Elm

Mestadels var det uppehåll men det hanns med några regnskurar och faktiskt lite sol också under resan. Vädrets skiftningar undgick till större delen mig då jag hade fullt upp med att ha ont i benen. Det gick nu lugnare. Inledningsvis hade det varit rusningar i bortåt fyrtiofem till femtio kilometer i timmen kortare bitar och även utför ned mot Källreda hade det gått bitvis fort. Där skedde den enda nästanincidenten med en bil för övrigt. Vi körde för fort i kurva och fick möte. Jag svor lite över en nisse som höll på att preja ned mig i diket på grund av det. Men det löste sig och för övrigt gick det trafiksäkert till i vår lilla klunga.

I korsningen vid Ödetofta körde två i gruppen rakt fram trots rop och viftande högerarmar varpå de fick vända och jaga ikapp. Då stämningen i gruppen var tämligen kollegial var det inte någon som passade på att trycka till utan vi lugnade oss en smula. Det var skönt för jag hittade för ett ögonblick rytmen. Den varade genom Tolg, förbi Målajord och bort mot Rottne och började inte lägga sig förrän vi svängde av mot Åby i utkanten av Stojby. Uppför backen där höjde någon där framme farten aldrig så lite och vips dog benen igen. De ramlade av och blev liggande på vägen tror jag. I vilket fall som helst var de borta och hittades aldrig igen. Jag tappade ett tiotal meter direkt. Men sällskap fick jag. Tror att det var här det första ropet om ”kramp!” hördes från herr H som tenderar att få det under Lammhultstrampet. I alla fall de gånger jag varit med.

Under trampet
Ett av de sällsynta tillfällen då jag hittat lite kraft och var på väg framåt. Foto: Mikael Elm

 

Återigen fick jag sega mig ikapp klungan på samma vis som resten av dagen. Det kan bara spekuleras i varför de två, tre starkaste i gruppen inte valde att gå loss. Endera kunde de faktiskt inte eller så ville de inte på egen hand tackla den bistra vind som mötte upp i Tjureda för att sedan göra oss sällskap stora delar av resterande resa. Hursom haver var vi samlade.

Jag visste att det var några som var loss därframme i täten av loppet och hade fått för mig att det kanske var en kvartett eller så. Men det visade sig senare blott vara en duo. Så vi var definitionsmässigt förstaklungan. Jag trampade hela tiden i förvissningen om att vi var en andraklunga. Så kan man också vinna placeringar.

Färden till Tolg var en av de lugnare partierna för min del men sen blev det motigare i de kulliga partierna på väg mot Berg. Särskilt tydligt blev det i kyrkbacken där jag åkte av igen. De tio procenten och jag kommer inte så bra överens i vanliga fall och särskilt inte idag. ”Kramp!” hördes ånyo, den här gången mer halvkvävt från H strax vid sidan om mig. Vid toppen upplyste de vid depån att vi låg fyra minuter efter. Med tanke på hur liten sträcka det är kvar av trampet där så är det eoner av tid.

För vilken gång i ordningen vet jag inte men jag segade mig ikapp resten av gruppen igen. Det tack vare att det inte gasades på där framme. In mot Lädjabacken där det normalt brukar hårdköras på trampet gick jag upp i spets. Inte för att jag hade några ambitioner utan av det enkla skälet att med min vikt och nya hjul så rullar det bra. Därför susade jag fram till täten av klungan i backen ned från Furuledet. Dessutom tänkte jag att jag skulle få bra överblick över situationen om alla tvingades gå om mig på vägen upp. Det gjorde ingen. Inte förrän det var ett par hundra meter kvar i alla fall. Det var motvind och det var tungt och jag höll nitton kilometer i timmen. Det är inte fort men passade uppenbarligen fler än mig. En fartökning kom mot slutet då två Velocyklister lätt körde förbi. Märkligt nog fann jag mig haka på dem. Även det gick faktiskt. När jag tittade bakåt var det en lucka för ett ögonblick. Den ville ingen förvalta i vinden och jag hade inte benen. Samlade igen.

Gemensamt körde vi tillbaks i riktning mot Strålsund och vägskälet där. Nu gick det mycket stillsamt. Jag orkade inte dra och ville mest hem. Flera andra verkade spara sig eller så var de lika trötta som jag. Längst fram låg ett par tämligen pigga herrar som skötte det mesta av dragjobbet. Jag gick upp vid något tillfälle utför efter Rösås och fick med mig herr K som agerade draglok ett tag. Ingen tog över och sen lugnade det sig igen.

In mot målgång vid Allgunnen ökade farten som brukligt är. Ingen klungspurt direkt men en markant fartökning. Jag hamnade i täten med hundra meter kvar men spurtade inte. Det hade liksom känts fel när jag inte dragit så mycket den sista milen. Det var ingen annan heller som lade på någon rökare. Vi hade kört tillsammans och vi gick i mål tillsammans.

Den klunga jag trodde vi haft före oss visade sig som sagt bestå av två herrar varav en olyckligtvis gick vid sidan av vägen när vi passerade strax innan mål. En herre med otur, punktering idag och sönderkörd bakväxel igår på Bockstensturen. Herr H är nog utrustad med för starka ben för bakväxeln hade inte slagit i något, den hade dragits isär.

Det ledde till att jag råkade komma in på placering fem över den imaginära mållinjen. Detta trots sega ben och ett lågt snitt. Visserligen hade jag ställt mig vid ”35+”-markeringen men den farten prickades med nästan löjlig precision. Jag tror vi höll trettiofem och en halv eller så. Det säger lite om väderleken. När jag körde trampet sista var farten närmare fyrtio.
Sen rullade vi tillbaks till hälsoarenan för den obligatoriska ostkakan. En kopp kaffe satt heller inte dumt och till det serverades afterbike-snack.

Som vanligt vann jag inget på mitt startnummer här. Det är i Uppvidingetrampet jag alltid gör det. Rätt skall vara rätt, traditioner skall hållas.

Det här var troligen avslutningen på min glesa säsong när det gäller cykellopp och tävlingar. Får se om det blir fler nästa säsong. Det var i alla fall tanken. Steg ett på väg mot en bättre form är avklarad. Nu ger jag mig på steg två och sen får vi se hur god formen kan bli till nästa sommar.

/ J – med sega ben genom ett regnigt Småland

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.