Valborg – dagen då alla Uppsalastudenter roar sig med champagnegalopp, forsränning och att dricka vin i en park. Utom jag då. Jag valde att hänga med ett gäng glada cykelkompisar på en runda i Knivstas fina MTB-spår.
- Tummen upp för Knivsta CK:s fina MTB-spår!
MTB-banan sköts av Knivsta Cykelklubb som lägger ner enormt mycket jobb på att bygga till och förbättra spåren. Vi tog oss en titt på det senaste projektet – Domedagsberget. Ja ni förstår ju bara på namnet att det kommer behöva uppbådas en hel del mod från en fegis som mig för att överhuvudtaget våga mig dit när det är färdigt. Väldigt imponerande bygge hursomhelst med flera träbroar som binder ihop en slinga uppe bland stenhällarna. Som tur var så var det inga smala spänger utan rejält breda broar så kanske att jag kommer våga mig på en provtur så småningom!
- På väg upp till Domedagsberget!
Hur gick själva cyklingen då? Jodå, hela gänget drog iväg i full fart ut i skogen och det dröjde väl inte så värst många sekunder innan jag var ganska ensam på slutet. Jag cyklar helt enkelt MTB lite för sällan för att riktigt få till snitsen i skogen. Men vad gör det, jag trampade på så gott jag kunde och dessutom så har jag ju snälla cykelkompisar som väntade in mig med jämna mellanrum.
- Snabba men snälla cykelkompisar!
Knivstas MTB-spår är ganska trixigt på sina ställen men även om jag inte höll samma överljudsfart som de andra skogstokarna så klarade jag av att ta mig fram ganska bra mellan stenar och rötter. Okej, jag erkänner att jag fegade ur en hel del gånger och klev av cykeln men ibland hann jag inte ens reagera innan jag var mitt i en stenig nerförsbacke. Lika bra det, oftast är det ju bara psyket som hindrar en från att klara av ett hinder. Men vid ett tillfälle lyckades jag med en riktig flygtur över styret. Jag hann se att jag var på väg att dyka rakt in i en trädstam med huvudet före. Som tur var hann jag också reflektera över att det nog skulle bli ganska oskönt att träffa trädet så jag vek huvudet åt sidan och landade förhållandevis mjukt i mossan bredvid istället. Jag klarade mig undan med blotta förskräckelsen och såklart ett gäng rejäla blåmärken som börjar dyka upp här och var. Ungefär som vanligt efter en MTB-tur alltså!
