Igår drogs SMACK-serien/Upplands LVG cup igång för 2016. Det kan ju verka lite avskräckande för en glad motionär som mig att vara med på nån form av cup, och dessutom köra tempo som jag aldrig har testat på innan, men på SMACK´s (Sigtuna Märsta Arlanda Cykelklubb) hemsida beskriver dom serien såhär:
Den populära träningsserien genomförs 2016 tillsammans med totalt 10 av Upplands och norra Stor-Stockholms cykelklubbar som en kombination av SMACK-serien och Upplands Cup Lvg. Serien är öppen för alla oavsett klubbtillhörighet, ambitionsnivå eller idrott, bara du gillar att cykla. Serien genomförs med föranmälan eller direktanmälan på plats, träningslopp i olika discipliner och distanser, trevligt cykelsnack vid fikat, resultaten direkt på plats och möjlighet för alla att köra oavsett ambitionsnivå. Valfri cykel kan användas men vi kör på asfalt. Man väljer själv vilka omgångar och hur ofta man vill köra, det går att börja köra i serien när som helst under säsongen.
Ungdomar och paracyklister är speciellt välkomna och har alltid möjlighet att köra kortare distans vid alla omgångar, kom i god tid så ordnar vi detta. Motionärer kan också köra kortare distans eller färre antal varv på GP- och linjeloppen, det ordnar vi.
Serien är ett bra träningstillfälle mitt i veckan för de aktiva och en möjlighet att prova på cykelsporten med enkla lopp för både för unga och gamla, motionärer eller aktiva inom andra discipliner eller idrotter. Man kan jämföra sig med egna tidigare resultat eller med andra deltagare om man vill.
Visst låter det ganska kul? Alla får vara med bara man har en cykel och gillar att cykla – ja men dåså! Jag tyckte i alla fall att det verkade spännande och jag gillar ju att testa nya saker så jag bestämde mig för att packa in racern i bilen och åka! Första omgången var dessutom en av de kortare distanserna, 12 km, så jag tänkte att det är ju faktiskt hyfsat snabbt avklarat oavsett om jag cyklar i fikatempo hela vägen.
Starten var vid Sjöås handel i närheten av Arlanda. Jag hade väntat mig kanske ett 30-tal cyklister men det här med tempocykling var uppenbarligen mycket populärare än jag trodde. Det vimlade av snygga, dyra tempocyklar med swishande disc-hjul och rymdvarelseliknande cyklister som såg farligt snabba ut i tajta dräkter och spetsiga tempohjälmar. Som tur var så syntes också en del “vanliga” racercyklister bland de runt 80 startande som var på plats. Glädjande nog var det också del andra tjejer på plats även om vi var i klar minoritet bland grabbarna.
Klockan 18.30 trampade den första startande iväg och därefter var det start var 30:e sekund. Efter en dryg halvtimme var det min tur att ge mig iväg, den digitala klockan räknade ner med fem pip de sista sekunderna och sen var det bara att klicka i pedalerna och sätta fart. Bansträckningen var helt enkelt 6 km rakt fram på en väg, vändpunkt runt en funktionär med en flagga, och sen 6 km tillbaka till mållinjen. Efter bara 500 meter kom den första uppförsbacken och redan då var mjölksyran ett faktum. Sen var det bara att börja använda pannbenet och fortsätta trycka på så mycket det bara gick fastän det brann i låren. Inte helt oväntat blev jag omkörd av några såna där rymdvarelsecyklister som swishade förbi och försvann snabbt i en bra bit över 40 km/h. Inte en chans i världen att jag hade orkat hänga på där! Dessutom så är det ju inte tillåtet att ligga på hjul när man kör tempo utan det ska alltid vara en lucka på minst 10 meter till framförvarande cyklist. Efter lite drygt 20 minuters flåsande så var jag tillbaka och kunde korsa mållinjen, trött i benen men med ett leende på läpparna. Det är ju lite konstigt det där med träning, det gör ont och är jobbigt men ändå så jäkla kul!
Hur gick det för mig då? Jo, faktiskt långt över förväntan – nästan 35 km/h i snittfart och fjärde snabbaste tjej! Jag hade varit nöjd oavsett, mitt mål var bara att testa något nytt, ha kul och få lite bra träning, så det var bara en rolig bonus att jag faktiskt cyklade ganska snabbt också! Det här kommer jag nog testa flera gånger, hoppas det blir fler som vill hänga på!
