”Det kändes kört” Vi möter paracyklisten Henrik Marvig

Intervjuer 15 Sep 2016

MC-kraschen blev starten på en cykelkarriär

För tolv år sedan var Henrik Marvig med om en svår motorcykelolycka. Han klarade livhanken men drabbades av livslånga skador. Vägen tillbaka till ett aktivt liv har varit mödosam, men nu satsar han hårt med siktet inställt på Paralympics i höst.

Text: Carl Olsson

Asfalten sträckte ut sig under framhjulet på Henrik Marvigs Yamha R1 på 1 000 kubik den 20 augusti år 2003. Motorcykeln slukade kilometer efter kilometer på den gamla E4:an söder om Jönköping, och Henrik njöt av att vara ute på vägarna tillsammans med kompisarna.

Inför turen var bakdäcket tomt på luft men det hade Henrik fixat till. ”Jag fyllde på med lite punka-på-burk innan jag åkte, och sedan gick det bra”, säger han. Vid den första pausen kontrollerade han lufttrycket i bakdäcket, och fyllde på med lite mer skum från burken. Därefter fortsatte färden på den breda asfaltsvägen, och Henrik var i det läget ännu lyckligt ovetande om att olyckan, som skulle komma att förändra hans liv, snart var ett faktum.

Bröt båda fötterna

Plötsligt kände Henrik, som bor i Huskvarna tillsammans med sin familj, hur motorcykeln krängde till. Krängningarna blev allt kraftigare och tillslut kunde han inte hålla sig kvar i sadeln. Han slungades av.

Under luftfärden knäckte han en vit reflexstolpe och forcerade staget till en parkeringsskylt i metall innan han landade vid foten av två granar i vägrenen. Han var vid medvetande, och överkroppen hade klarat sig utan skador. När det gäller fötterna och benen var det värre.

”Jag hade en öppen fraktur på höger underben, och så bröt jag båda fötterna och vänster lårben”, säger han.

Han vårdades inledningsvis på Länssjukhuset Ryhov i Jönköping, men fördes snart till Universitets-sjukhuset i Linköping för operationer. ”De fick bland annat ta muskler från höger lår för att fixa det skadade underbenet. Sen fick de hyvla skinn från det vänstra låret för att täcka såret på underbenet”, säger han.

”Det kändes kört”

Båda Henriks fötter är stelopererade, ändå cyklar han snabbare än de flesta av oss. Foto: Lena Alfvén
Båda Henriks fötter är stelopererade, ändå cyklar han snabbare än de flesta av oss. Foto: Lena Alfvén

En vecka efter olyckan var Henrik så pass återställd att han kunde sätta sig upp i sjukhussängen. ”Då kunde jag för första gången se hur jag såg ut. Runt det ena benet hade jag en stor ställning, och runt det andra hade jag gips. Sen gick det sladdar från någon apparat in i benet, ja, det var grejer hela vägen från höften och neråt”, konstaterar Henrik.

I det ögonblicket kom verkligheten ikapp honom. ”Det kändes som om allt var slut, och att jag lika gärna kunde ha dött”, säger han, och fortsätter: ”I efterhand är jag naturligtvis glad över att jag överlevde, men då kändes det kört”.

Hans uppgivenhet byttes snart mot kämpaglöd. ”Som mitt tillstånd var då ville jag ju inte ha det. Min sjukgymnast försökte få mig att ta ett steg i taget, men jag satte upp orimliga mål för när jag skulle vara tillbaka till ett normalt liv”, säger han.

Ett år efter olyckan kunde han lämna rullstolen. ”Därefter tog jag mig fram med hjälp av kryckor, men jag fick ofta sätta mig för att vila”, säger han. Han rehabiliteringstränade flitigt, och en flytt till en villa med fyra våningsplan gav goda möjligheter till vardagsträning.

Men hans kamp för att ­tillfriskna drabbades av ett allvarligt bakslag när han återigen bröt vänster lårben. ”När det skedde kändes det som om polletten föll ner. Jag förstod att jag inte kunde stressa, det fick ta den tid som krävdes för att komma tillbaka”, berättar han.

Stelopererad fot

Som om inte detta vore nog tvingades Henrik tillbaka till operationsbordet ännu en gång. Denna gång, år 2006, för att steloperera högerfoten.

”Som en följd av skadan i vänster lår hade jag belastat högerfoten fel, så de tvingades operera den. Sedan dess är foten helt fixerad, och jag kan inte röra den åt något håll”, konstaterar han.

I vänsterfoten, som efter olyckan stelnat av sig själv, är rörelseförmågan ytterst begränsad. ”Det handlar om tio procents rörlighet. Men den lilla rörligheten är å andra sidan det som gör det möjligt för mig att gå ­överhuvudtaget”, säger han.

Förutom begränsningen när det gäller rörligheten får Henrik oftast stå ut med värk i kroppen. ”En vanlig dag har jag inte ont i kroppen hela tiden, men för det mesta. Och rätt som det är smäller det till och gör så ont att jag inte kan resa mig från stolen. Men man lär sig ju att leva med smärtan”, säger han.

Vätternrundan

När Henrik skulle börja motionera efter olyckan var förutsättningarna helt annorlunda än innan densamma. Att spela basket, som han gjort i ungdomen, var inte att tänka på, och detsamma gällde för ett flertal andra idrotter.

”Jag kunde inte springa, inte åka skidor och om jag hade försökt simma hade jag nog drunknat”, säger han. Till slut återstod bara cyklingen som ett tänkbart alternativ, och vid ett besök på gymmet tog han några försiktiga tramptag på motionscykeln. Det gick bra och en plan började så smått växa fram.

”Jag ­bestämde mig för att köra Vätternrundan inom fem år”, säger han. Efter lite funderande ­justerades målsättningen till att klara ­Vätternrundan redan kommande år, 2009.

Så när klockan slog 9:00 den 1 september år 2008 satt han redo vid datorn för att anmäla sig. Anmälan registrerades och Henrik ­började träna. Vissa pass gick lätt, andra tyngre. Till den senare kategorin får ett minnesvärt pass från februari 2009 räknas.

”Jag hade en runda på fyra mil som jag skulle cykla. Efter tre mil, när jag skulle haft 27 mil kvar på Vätternrundan, gick jag fullständigt in i väggen. Jag tog mig inte därifrån, jag fick bli hämtad. Då funderade jag lite på vad jag gett mig in på”, minns han.

Artikeln fortsätter under bilden.

Bild-3---Henrik-Marvig
Vid para-VM i linje år 2014 slutade Henrik Marvig sjua.

”En häftig upplevelse”

Formen förbättrades successivt och när det blev dags för start hade han mäktat med att cykla 8,5 mil som längst under ett och samma pass. Hans mål var att klara sig runt Vättern på 15 timmar. ”Men inombords hade jag en dröm om att klara det på 13 timmar”, erkänner Henrik, och fortsätter:

”Det var många i min omgivning som på förhand tvivlade på om jag skulle klara ­loppet, men jag såg aldrig något misslyckande framför mig. Jag såg bara min målgång”. Naturligtvis hade han svackor under loppet men för det mesta cyklade han med en positiv känsla i kroppen.

När han så stod på bron över Hammarsundet, efter knappt tolv timmar på sadeln, fick han höra att det var cirka en timmes cykling kvar till målet. ”

Då kastade jag mig upp på cykeln, och en timme senare rullade jag i mål på tiden 12 timmar och 55 minuter. Det var en riktigt häftig upplevelse, och jag rankar det som en av mina största bedrifter någonsin”, säger han.

Han insåg snart att han ville göra ett ­försök att förbättra sin tid, och han stod därför på startlinjen året därpå. Då blev tiden 10 timmar och 17 minuter, och 2011 cyklade han de 30 milen på 8 timmar och 47 minuter.

Tävlingssugen

Efter Vätternrundan 2011 gick det upp för Henrik att han hade viss fart i benen. Och när han läste ett tidningsreportage om en kille som cyklat Para-Vättern blev han intresserad av paracykel, det vill säga cykel för personer med funktionsnedsättningar.

”Det var första gången jag kom i kontakt med sporten. Jag ville veta mer så jag tog kontakt med förbundet, men de var tveksamma till om mina skador var tillräckligt svåra för att jag skulle kunna klassificeras som paracyklist”, säger han.

Det enda sättet för Henrik att få vetskap om han kunde bli aktuell för paracykel var att följa med på en världscuptävling där en internationell bedömningsgrupp kunde undersöka hans ben.

”Det var svårt att få mina skador bedömda här hemma eftersom det inte finns någon paracyklist i Sverige med liknande funktionsnedsättning. Så det krävdes internationell expertis. Men jag kände ju att jag hade fart i mig, och jag ville verkligen börja tävla”, säger han.

Förbundskaptenen var av samma mening, och Henrik fick tillstånd att följa med på nästföljande världscuptävling för att klassificera skadorna.

Artikeln fortsätter under bilden

Bild-2---Henrik-Marvig
Henrik Marvig har fullt fokus på att ta sig till Paralympics i slutet av sommaren, och han tränar hårt för att nå sitt mål. Foto: Karl Nilsson

Fyra kategorier paracyklister

När det gäller paracykel är cyklisterna indelade i fyra grupper, där den ena gruppen rymmer blinda eller synskadade cyklister på tandemcykel. En annan grupp finns för dem som cyklar med armarna, och en tredje för dem som använder trehjulingar.

Den fjärde gruppen, den som Henrik tillhör, är rörelsehindrade som cyklar på vanliga ­cyklar. ”I min grupp kan man få tillstånd att modifiera cykeln om man har behov av det, men jag cyklar på en vanlig racer­cykel”, säger han.

För att göra tävlandet så rättvist som möjligt är Henriks grupp indelad i fem klasser, där klass 1 är för dem med mest skador och klass 5 för dem med minst skador. ”I klass 5 kan det handla om att till exempel sakna en hand medan cyklisterna i klass 1 kan sakna både ett ben och en arm”, säger han.

Från förbundets sida trodde man att Henrik möjligen skulle kunna klassificeras för klass 5, medan Henrik själv hoppades på klass 4. Bedömningsgruppen vid världs­cuptävlingen var av en annan åsikt.

”Efter att de hade knackat på mitt ben med en klubba, och studerat röntgenplåtarna som visade mina skador kom de fram till att jag borde tillhöra klass 3”, säger han. Bedömningsgruppen jämställde Henrik med en cyklist som använder underbensproteser.

”Båda mina fötter räknas som stelopererade. Jag kan helt enkelt inte använda lika mycket muskler när jag cyklar som en frisk person kan göra”, förklarar han. I Henriks klass brukar segraren cykla med en genomsnittshastighet på 40 kilometer i timmen på linjeloppen.

Nya skador

Efter att ha fått sin klassificering ­bestämde sig Henrik för att satsa helhjärtat på cykling­en. Dessvärre ville det sig inte bättre än att han körde omkull på 2012 års upp­laga av Vätternrundan och slog sönder axeln.

Efter att hjälpligt ha återhämtat sig från den skadan körde han Cykel­vasan med hårt tejpad axel. Lite senare på hösten kallades han till en landslagssamling.

”Jag kände mig riktigt taggad och laddad inför säsongen 2013. Men innan den säsongen hann starta vred jag sönder knät. Jag ­ramlade när jag åkte skidor i en barnbacke”, berättar Henrik. Han fortsätter: ”Då kände jag att det fick vara nog med skador, och jag var verkligen beredd på att kämpa för att ta mig tillbaka”.

Han tränade stenhårt med ett gott stöd av sjukgymnasten på vårdcentralen, och i september 2013 var han återigen redo för att tävla. ”Jag frågade om jag fick följa med landslaget till en tävling i Belgien, och väl där slutade jag på andra plats”, säger han. 2014 gjorde han sitt livs bästa tempolopp vid en världscuptävling i Spanien.

”Jag klarade av att snitta 40 kilometer i timmen. Jag var så lycklig, och det var som att en mental spärr släppte efter det”, säger han. På det efterföljande linjeloppet blev han sjua och vips var han klar för VM i USA. ”Ett och ett halvt år tidigare låg jag med en knäfraktur, och nu skulle jag till VM. Det kändes overkligt”, säger han.

På VM-linjet slutade han sjua efter att ha tvekat i klung­körningen på slutet. ”Jag är för orutinerad. Jag vet ungefär var jag ska vara när spurten dras upp, men jag vet inte riktigt hur jag ska placera mig för att komma dit. Det är något jag behöver träna på”, säger han.

”Jag vill vinna”

Glädjande nog har Henrik goda chanser att träna på både klungkörning och spurter eftersom han har möjligheten att tävla och träna med cyklister som inte har någon funktionsnedsättning.

”Här har jag en fördel jämfört med många andra paracyklister. Eftersom jag inte behöver någon specialcykel, till exempel handbike eller tandemcykel, kan jag utan problem träna med mina klubbkamrater i Jönköpings CK. Jag kan också ställa upp i vanliga tävlingar”, säger han, och konstaterar att när han cyklar så ägnar han inte en tanke åt sitt handikapp.

”Jag kan acceptera att jag inte kan springa eller spela fotboll med mina barn, för det kan jag ju inte göra. Men cykla kan jag, och när jag tävlar vill jag vinna. Och om jag inte lyckas med det blir jag sporrad att försöka ännu hårdare nästa gång”, säger han.

Strukturerad träning

Under de år som gått sedan Henrik för första gången började med cykling har han tränat efter eget huvud. Han har kört det som har passat in i hans vardag, och det som han har känt för att träna.

”Det har inte funnits någon tanke med de pass jag har kört, och jag har saknat en plan för att förbättra mig”, säger han. Nu, inför säsongen 2016, har det blivit ändring på det. Sedan en tid tillbaka tränar han efter ett fastställt schema där varje dag är planerad, vilket har gett ett tydligt resultat när det gäller till exempel träningsmängden ute på ­vägarna.

”Förra vintern körde jag mest hårda, snabba ­intervaller inomhus. Nu kör jag betydligt mer distanspass utomhus. Under de fem sista veckorna 2015 cyklade jag ute mer än vad jag gjorde under de fyra första månaderna samma år”, säger han. I mitten av januari tränade Henrik cirka 14 timmar i veckan.

Artikeln fortsätter under bilden.

Bild-8---Henrik-Marvig

GP-träning är favoriten

Träningen består till största delen av cykling i en eller annan form. På vardagarna kör han de intensiva passen, och på helgerna klarar han av de mer tidskrävande distanspassen. Under vintern kör han tempopassen på testcykeln i hemmet, för att sedan flytta ut dem framåt vårkanten.

”Jag gillar att köra i ett högt tempo. Mitt favoritpass är när vi kör GP-träning på flygplatsen. Vi brukar köra i 4-mannalag där vi tränar på utbrytningar och attacker”, säger han.

Det han gillar minst med cykelträningen är att tvingas cykla långt och långsamt. ”Men jag börjar allt mer komma in i det, nu kan jag nästan tycka att det är roligt att cykla med en kompis och njuta av naturen. Jag tror egentligen att jag hade svårt för att träna långt och länge eftersom det aldrig var någon som hade förklarat vad det skulle vara bra för”, säger han.

Och det är nog tur att han ändrat åsikt om de långa passen, eftersom de kommer att uppta mycket av hans tid framöver. ”I december körde jag 3,5 timmar på lördagen och 4,5 timmar på söndagen. Men jag ökar successivt och i slutet av vintern blir det lite spännande, då är jag uppe på 7-timmarspass”, säger han, och tillägger:

”Det här året ska bli jätteintressant. Jag kände redan i fjol att jag närmade mig de konkurrenter jag möter på tävlingarna, och det ska bli väldigt kul att se hur jag står mig den här säsongen. Jag ser verkligen fram emot det här året”.

16 kilo lättare

Henrik har tränat hårt för att nå dit han är i dag, och han har blivit allt starkare. Han har dessutom tappat en hel del i vikt. Sedan han genomförde sin första Vätternrunda år 2009 har han tappat 16 kilo, varav 10 kilo har försvunnit under de senaste tre åren. Men enligt honom är det inte bara de senaste årens cykling som nu ger resultat.

”Jag hade aldrig kunnat nå den här nivån om jag inte hade tränat så mycket basket som jag gjorde när jag var yngre”, säger han. Men precis som han gläds åt den tid han la ner på basket i ungdomsåren kan han ångra den mindre hälsosamma livsstil han hade under en period. ”Jag undrar hur mina värden hade sett ut om jag inte druckit, rökt och snusat som ung”, säger han.

Men gjort är gjort, och Henrik kan inte göra något åt historien. Det han kan göra något åt är dagens livsstil, och där har han valt det sunda spåret. Tobak är naturligtvis bannlyst, men han är också väldigt sparsam med alkohol.

”Jag tog ett beslut för två år sedan om att drastiskt dra ner på drickandet. Jag har slutat dricka vin och sprit, och även om jag tillåter mig att ta en öl någon gång så blir det väldigt sällan. Under 2014 drack jag ingen alkohol innan VM i september. Det har gjort att träningen har gett bättre resultat”, konstaterar han.

Full fokus på Paralympics

Trots all den tid han lägger ner på sin cykelträning tycker han aldrig att det känns jobbigt att ge sig ut för att träna. Men visst finns det tillfällen då han känner att prioriteringen blir tokig.

”Jag missar mycket tid med familjen, vilket är tråkigt. I vår är jag för tredje året i rad borta när min dotter fyller år. Och jag kommer inte heller att kunna följa med på familjens skidsemester eftersom jag är på träningsläger då.”

”Min fru, som får dra ett stort lass hemma, gläds åt mina framgångar men hon tycker samtidigt att jag borde vara hemma mer”, säger han, och fortsätter: ”Men nu har vi kommit överens om att jag ska satsa helhjärtat fram till maj då uttagningen till Paralympics äger rum.”

För så är det. För tillfället har Henrik siktet inställt på de tävlingar i maj som blir avgörande för vilken cyklist som ska ta platsen vid sidan om redan kvalificerade Anders Bäckman.

”Just nu är mitt enda mål att komma med till Paralympics. Jag har fullt fokus på att vara så bra jag någonsin kan vara i mitten av maj. För om jag inte är tillräckligt bra där är jag ju inte med till Paralympics i september”, säger han.

”Tiden efter maj är som ett svart hål för mig, jag ser egentligen inte längre än så för tillfället”.

Bild-1---Henrik-Marvig
Foto: Karl Nilsson

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.