Vår nästa aluminiumhoj kommer från Cannondale, och det är ett företag som alltid haft rykte om sig att kunna producera högpresterande aluminiumramar med tävlings-DNA och konkurrenskraftig vikt. Vår F-Si är inget undantag på den punkten, för dels är den nästan identisk med Cannondales proffshojar när det gäller geometrin, och dels andas cykeln ganska mycket race i sin specifikation.

Geometrin är nyckeln
När det gäller just geometrin tycker vi att detta är en av de allra bästa anledningarna till att köpa den här cykeln, för här har Cannondale verkligen hittat rätt. Det de har hittat är ett sätt att göra cykeln livfull, rolig och manövrerbar, samtidigt som det är väldigt tacksamt att bara släppa bromsarna utför en stenig brant, utan att drabbas av känslan att man kommer dö en kvalfull död med nacken mot en sten. Cannondale själva kallar det Outfront Geometry, vilket är samma tänk som Treken hade med flackare gaffel och större gaffel-offset, fast mera. Det känns både stabilt, tryggt och smidigt, och Leftygaffelns fina följsamhet och styvhet bidrar också till att man kan ladda riktigt hårt genom lite svårare delar av skogen, och ändå ha perfekt kontroll. En annan sak som gör detta möjligt är att man varit kloka nog att byta ut en mindre bra sak från förra årets modell, då man monterat Racing Ralph 2,25 istället för trådsmala 2,1. De bredare sulorna passar cykeln mycket bättre som vi ser det, även om det blir en liten ökning i roterande massa.

 

När man gasar iväg i mer långloppsliknande terräng känns cykeln också bra, men den glänser inte riktigt på samma sätt i detta territorium. Med en högre vikt på cykel och hjul än exempelvis Rosen blir det inte riktigt samma sprätt på farkosten, även om ramen känns väldigt styv och Leftyn blir stenhård när man låser den. Just detta gillar ju många, och det ger verkligen en känsla av att man får ett par watt extra i varje ben. Men det gör också att man blir lite mindre benägen att köra med lockouten i under längre sträckor, så vi hade nog ändå föredragit en lite mindre solid lockout, ungefär som RockShox har.

 

Fin-alu
Aluminium-F-Si är alltså mycket lik sina finare kolfibersyskon, och den största skillnaden är att man inte får den assymetriska baktriangeln med ett förskjutet nav. Det är feta rörprofiler där sådana är önskvärda, superjämna svetsar, och BB30-standard som är lite mer påkostat eftersom det kräver finare toleranser. En intressant sak är att ramen har flatmount-bromsinfästning precis som en landsvägshoj, och sedan använder man adapter för att kunna köra mtb-broms. Den har också extern vajerdragning, vilket Cannondale brukar använda på sina aluminiumramar för att kunna göra dem så lätta som möjligt. Huruvida det är värt det är nog en personlig fråga, men bakväxelvajern blir faktiskt lite utsatt under diagonalröret, och vajerdragningen känns lite kladdig runt styrhuvudet. På samma tema tycker vi också att ramen kunde haft genomgående axel bak istället för klassisk snabbkoppling, om så bara för att vara kompatibel med fler moderna bakhjul.

 

Mera tävlingsmässig
Vi gillar verkligen de förändringar i specifikationen som Cannondale gjort inför 2017, med de bredare däcken och en vrålsnygg singelklinga av klassiskt Cannondale-snitt. Bara den får oss att känna oss redo för tävlingsbanan, även om 32/11 som tyngsta växel är lite lättare än vad vissa vill ha på snabbåkta långlopp. Kassetten är en ganska billig Sunrace 11-42, och en fin uppgradering inför nästa år hade varit om cykeln haft XD-body och SRAM GX-kassett med 10 som minsta kugge istället. Då hade 32 fram räckt varenda dag, för oss i alla fall.

 

”När det gäller just geometrin så tycker vi att detta är en av
de allra bästa anledningarna till att köpa den här cykeln”

 

Sammantaget gillar vi dock specifikationen, med färdigtejpade Notubes-fälgar, snabb och snygg sadel, samt XT och SLX-växlar tillsammans med Deore-bromsar. Det är inte världens lättaste grejer, men det är bara att rycka ur slangarna ur däcken, hälla i lite tubeless-gegga, och gasa så att gruset sprutar på nästa XC-tävling. Specifikationen är till för att kunna prestera på budget, och det gör den absolut. I synnerhet när man får en så högpresterande gaffel som denna Lefty 2.0, vilken är samma som sitter ända upp till den kolfiber-F-Si som kostar tio tusen mer. Vi håller den som testets finaste gaffel, så den motiverar att cykeln kostar lite mer för att vara en aluminiumhoj.

Sammanfattningsvis är detta en cykel med en väldigt fin och högpresterande geometri, mycket bra gaffel och en ganska tävlingsmässig spec. Den är lite småtung på vissa ställen, men den duger för att tävla på för de flesta.

 

PLUS
Fantastisk geometri, som gör att man verkligen vill köra fort oavsett terräng. Dess­utom en väldigt bra gaffel.

MINUS
Lite gammaldags med snabbkoppling och blottade växelvajrar, och priset är kanske inte superlågt.

KÖP OM
Du söker något mer än en cykel som kan flyga fram längs grusvägar, utan istället vill du ha en hoj som låter dig köra snabbt och snyggt genom riktigt utmanande XC-terräng, med full kontroll både utför och i svängarna.