Vatten och en fantastisk kust är vad som syns genom flygplanets ovala fönster strax innan hjulen tar i backen. Vi befinner oss på magiskt vackra franska Rivieran där vi fått den stora äran att provköra nya Specialized Epic Hardtail. Varför just Rivieran? För att provkörningen sker i samband med en av världens största mountainbiketävlingar, Roc d’Azur.
V i blev lite nyfikna på varför man valt att gå ifrån namnet Stumpjumper på de hårdsvansade ramarna. Det kan ju dessutom upplevas lite rörigt när Epic sedan tidigare varit deras heldämpade hojar. Men svaret är enkelt – nya Epic Hardtail är ingen vidareutveckling av den tidigare Stumpjumpermodellen utan konstruktörerna har den här gången placerat ett tomt papper på ritbordet. Självklart har man utnyttjat sin kompetens från tidigare modeller och tillsammans med ny kunskap har man skapat en helt ny cykel. Planen var att göra en lättare, styvare och mer lättkörd ram, vanliga önskemål hos cykeltillverkarna. Det är sällan man hör att tillverkarna vill göra en tyngre ram…
I stort har cykeln ett väldigt stilrent och enkelt utseende. Konstruktören Peter Denk förklarar att stora designdrag kostar vikt utan att för den skull alltid tillföra några andra positiva egenskaper. Tvärsnitten på ramens olika delar är enkla och man har prioriterat prestanda framför design. Såklart tilltalar det stilrena en stor del av konsumenterna, ramen är inte ful! Dock finns det en och annan ram som sticker ut mer rent utseendemässigt.
Aktern är väldigt stilren och man har använt den nya, bredare Booststandarden, samt en axel som skruvas på plats med hjälp av en insexnyckel. Bromsoket är placerat längre in på ramen, och eftersom kedjestagen går ganska tight runt bakhjulet är det en bra ram för dem som ibland slår hälarna i ramen.
En kul detalj är att man för att jaga gram på ramvikten helt och hållet hoppat över infästningar för framväxel. Istället har man på modellerna med tvådelade vevpartier, vilka således har behov av en framväxel, ett fäste som man sätter på samma skruvar som det vertikala flaskstället. Går vi vidare upp mot styrhuvudet kan vi konstatera att de har jobbat en hel del på vajerdragningen. Ingångarna uppe vid styret är horisontella vilket gör att vajrar och slangar kommer ut i en jämn och fin böj. Där uppe finner vi också den lilla gummiklädda plastdetaljen som är ett stopp mot vilket kronan på framgaffeln tar i vid eventuella krascher, lastningar på takräcken osv. En liten detalj som kan förhindra ett och annat skadat överrör till följd av att reglagen tagit i när man råkat svänga runt på styret.
Man har också förändrat geometrin från tidigare hardtailmodeller. Kortare kedjestag, längre överrör och något flackare gaffelvinkel vilket sammantaget bland annat ger en längre hjulbas.
Varianten vi testade var försedd med styre, styrstam och sadelstolpe i aluminium. Sadelstolpen mäter 27,2 mm och erbjuder en del rörelse och komfort. Framgaffeln var en RockShox Sid med Brainfunktion som öppnar automagiskt vid stötar, men är helt låst i övrigt. Kraften förmedlas genom Srams nya tolvdelade grupp XO1 Eagle med dess enorma kassett. För att få stopp på ekipaget har man Shimano XT-bromsar med Ice-Tech-skivor till sin hjälp.
I sadeln
Känslan och upplevelsen då? Att cykla på den är ett sant nöje. Vi fick lov att köra en av Roc d’Azur-banorna, en drygt 40 kilometer lång slinga med över 700 höjdmeter klättring.
Vi rullar ut på asfalts- och grusvägar och här ser Brainfunktionen till att fören på cykeln håller sig stum. Den svarar fint på accelerationer samtidigt som den – sannolikt tack vare den något flackare gaffelvinkeln – inte känns nervös när man tar i ordentligt. Hojen vi använder är försedd med Fast Trak Grid-däcken, ett förstärkt däck som står pall för en hel del misshandel men som också väger lite mer. Grusvägarna drar iväg uppför och snart kommer en klättring med en hel del grus och lösa stenar. Det är bara att glida fram sittandes på sadeln och mata, fästet finns där och med Srams tolvdelade grupp finns ingenting i stil med ”för brant”. Den klättrar fint och på väg upp för en av backarna blir jag och en italiensk journalist (som det pågår en outtalad tävling mot) beskyllda för att sadla elcyklar!
Snart viker vi av på en teknisk stig utför som bjuder på en hel del fåror och lösa stenar. Cykeln känns otroligt stadig och välbalanserad. Inga nervösa tendenser eller oönskade överraskningar. Den flackare gaffelvinkeln är förlåtande och det sparar sannolikt en och annan luftfärd över styret. Plötsligt slår det mig att jag faktiskt kör en hardtail och kanske borde slå av på farten? Äh, jag står på och italienaren som var stark uppför försvinner snabbt bakåt på utförskörningarna.
Summering
Det här är en väldigt mångsidig cykel som lämpar sig minst lika bra för tekniska cross country-banor som för långlopp. Det vi gillar mest är att den är väldigt förlåtande och lättcyklad, något som framförallt märks då man kör utför. Braindämparen kräver lite justerande men när man får till rätt inställningar fungerar det bra. Den enkla och stilrena designen kanske inte vinner några priser men då vi vet att det är mycket för prestandans skull kan vi leva med det.
Ett annat plus är att cykeln går ljudlöst. Srams 11-delade grupper kan ibland låta en del, framförallt får man ett morrande från rulltrissorna, något de lyckats konstruera bort på den här distinkta Eaglegruppen. Hur den låter efter en halv säsong med leriga race kan vi tyvärr inte uttala oss om, det vi sett och ”inte hört” uppskattas dock.
