TCR15 sista delen

Jag cyklade ner från Mount Lovcen under tidig kväll. Nu återstod ca. 127 mil av tävlingen och om jag kunde hålla ihop det så skulle jag hinna till Istanbul innan prisutdelningen. När jag närmade mig Podgorica var ännu ett oväder på väg in. Det blixtrade på natthimlen och jag bestämde mig för att försöka hitta någonstans att sova inomhus även denna natt. Det sved i Smålänningen när jag checkade in för att sova 4 timmar och trampa iväg innan frukosten serverades. Jag bad som vanligt om att få lite paketerad frukost och blev inte besviken denna morgon heller.

Jag passerade in i Albanien i gryningen och jag hade nu ganska bra fart. Lätt vind snett bakifrån hjälpte till bra när jag kryssade mellan traktorer och majsförsäljare. Jag hade valt att undvika att cykla genom Tirana och vek därför av österut genom ett naturreservat.

Det var vackert men ordentligt jobbigt. Varmt och bitvis rejält kuperat. På den albanska landsbygden åt jag nog tävlingens  mest prisvärda middag, 5 € för en stor sallad, kött, cola, kaffe och glass.

Efter att jag ätit riktig mat kände jag hur energin kom tillbaka. Det kändes knappt som att jag fick nån energi längre av godis, kakor och annat som jag köpte på bensinmackarna utan den riktiga maten var räddningen. När jag närmade mig gränsen till Makedonien träffade jag på en annan av deltagarna. En tysk som hade med sig en elpistol mot närgångna hundar. Hundspurterna hade nu börjat bli något fler men det kändes än så länge ganska hanterbart. I Albanien jagades vi även av barn som försökte springa ifatt oss i uppförsbackarna och stjäla det som satt löst på cyklarna. Jag blev av med mina reflexband som jag hade rullade på sadelväskan.

Jag nådde Makedonien tidig kväll och hade passerat ännu ett land. Nu återstod bara Makedonien, Grekland och Turkiet. Även Makedonien bjöd på några hyggliga klättringar där några passerade 1000 meters höjd. Jag hade nu blivit lite bekväm vid att sova inne och var trött på hundarna så även denna natt blev hotellnatt. Hotellet jag stannade vid skulle ha en stor fest. Kanske var det bröllopsfest och klänningarna överträffade varandra när de gick in på hotellet. Jag satt på uteserveringen i mina svettiga cykelkläder och tryckte i mig mat som om jag aldrig sett mat tidigare. Det måste sett ganska konstigt ut för festbesökarna.

Efter 10 mils morgoncykling passerade jag in i Grekland. Mitt på dagarna var det nu 40 grader varmt och ibland däröver. Trots värmen tyckte jag att det gick ganska bra. Jag hade tidigare tänkt att om det blev riktigt varmt så skulle jag vila lite mitt på dagen och istället cykla på nätterna. Så blev det inte, fartvinden fläktade tillräckligt och vägarna var stundtals ganska otrevliga nattetid. I Thessaloniki bunkrade jag på Lidl. Jag köpte yoghurt, pålägg, godis, bröd, glass m.m. och laddade för att cykla under natten. Det var kväll men jag kände mig fortfarande pigg och ville nå minst 30 mil denna dag. Vägen jag cyklade på var ingen höjdare och mycket tung trafik passerade riktigt nära i mörkret. Även denna natt vankades det oväder och jag stannade till bredvid vägen med ca. 27 mil på mätaren. Det kändes inte säkert med trafiksituationen och i kombination med dåligt väder så nöjde jag mig, letade upp ett hostel och sov några timmar.

Nästa dag i Grekland blev även den en varm historia. Jag trampade ner till medelhavet, lunchade i Kavala och hade nu inte så hemskt långt kvar till Turkiet. I Kavala träffade jag på en av deltagarna som jag senast såg på Mount Lovcen. Han låg under ett träd och väntade på bussen. Med bara drygt 50 mil kvar av 420 hade han fått nog. Hans mage hade packat ihop och han var helt uppgiven. På den här typen av tävlingar finns ingen organisation att luta sig emot när man vill bryta utan man får själv hantera situationen. Det kommer ingen buss och hämtar upp dig längs vägen. Detta kan bli en både dyr och kämpig utmaning om man befinner sig på en otillgänglig plats när olyckan är framme. Vi pratade en liten stund och jag gjorde något litet försök att få honom att fortsätta men han hade bestämt sig, hans tävling var slut.  Jag fick mig en tankeställare att inte ta ut något i förskott även om jag nu var nära målet.

Jag hade även i Grekland försökt hitta lite mindre och vackrare vägar. Detta straffade sig nu ordentligt då jag hamnade långt ute på landsbygden på bitvis riktigt små och dåliga vägar och med byrackor jagande i varenda by.

Nu kom även första tillfället då jag körde mig tom på vatten. Här fanns ingenstans att fylla flaskorna och det var närmare 40 grader varmt. Jag var som väl var bara utan vatten i 1-2 timmar så det hann aldrig bli någon fara men jag hann bli lite orolig. Jag räknade nu mil och tid i huvudet och försökte göra upp en plan för hur avslutningen av tävlingen skulle genomföras. Jag var självklart sliten efter snart två veckors cyklande men kunde nog pressat mig hårdare på slutet om jag tävlat mot de andra. Jag föll dock tillbaka på min målsättning och plan att det var klockan jag tävlade mot och just nu låg jag lite före tidsplanen. Jag beslutade mig för att gå på säkerhet och göra mitt bästa för att verkligen nå målet i Istanbul. Jag checkade in på ett hotell i Alexandroupoli, beställde in en hamburgare och en öl och försökte njuta av att jag tagit mig ända hit.

I morgon skulle jag cykla in i Turkiet, passera den sista gränskontrollen och kämpa de sista milen in till målet. Jag hade tid att sova ordentligt, tvättade upp alla kläder och sov 6 timmar. Käkade frukost och körde vidare mot Turkiet.

Inledningsvis rullade det på ganska bra. Gränspassagen tog lite tid för det här var egentligen första gången längs resan som det var ordentlig kontroll. Väl i Turkiet så möttes jag av en brutalt hård motvind. Vägen jag skulle köra på de kommande 20 milen var en stor väg med två filer i varje riktning och en rejäl vägren. Hade det inte varit för vinden hade det här varit helt ok. Jag hade inte förberett mig mentalt på hur jobbigt det skulle kunna vara med vind. Vid normala pass på hemmaplan så har man ju bara motvind del av passet. Oftast kör man ju en runda och får vind från alla håll. Idag så skulle jag få motvind nästan hela dagen. Det frestade på ordentligt att knappt komma över 15km/h när jag trampade i  nedförsbackarna och min tidsplan krackelerade.

Bitvis så var det vägarbeten och det blev rejält läskigt. Hård vind, ingen plats att ta vägen, tung trafik och trötthet. Det här var jättejobbigt och obehagligt. Jag tog helt slut i överkroppen av att hålla emot i styret och försöka hålla mig på mina decimetrar av vägen utan att bli påkörd eller köra utför stupet till höger om mig. Jag hade hoppats att jag skulle kunna köra hela vägen in till målet under natten men pallade inte. Hundarna jagade in mig på ännu ett hotell och jag checkade in med bara 13 mil till mål.

Sista dagen startade jag vid 4-tiden. Jag cyklade genom byar i mörker och gryning och nu var hundsituationen helt horribel. Gäng med 6-7 byrackor avlöste varandra och jag hade inte mycket pulver kvar i benen för att köra ifrån dem. Det var skönt att komma upp på lite större vägar och komma ifrån hundarna. De hundarna jag såg nu var oftast platta och hade fallit offer för alla dumprar som jobbade i vägarbetena. Jag kom in i Istanbuls utkant och ringde hem till min fru, mamma och pappa och Håkan när jag cyklade de sista kilometrarna. Det var nu bara upploppet kvar och helt plötsligt fick jag syn på Bosporen.

Några kilometer senare var jag vid Cafe Hisar och målet. Parkerade cykeln, plockade fram stämpelkortet och gick i mål. Äntligen var jakten slut, det hade känts som jag var jagad genom Europa av klockan under 14 dagar. Nu kunde jag sitta ner i lugn och ro, äta utan stress, dricka kaffekopp på kaffekopp och bara njuta av att ha cyklat 420 mil på 14 dagar 9 timmar och 45 minuter. Jag kom på 23:e plats av ca. 170 startande, jag nådde min målsättning och hade några timmar tillgodo innan prisutdelningen vilket var skönt för jag behövde köpa lite rena kläder så jag slapp festa i cykelkläderna.