Efter tävlingens första öl var det dags att sätta fart mot Italien och alperna. Vi var tvingade till att välja en gammal militär underhållsväg över alperna. Sträckan mellan Sestriere och Susa var drygt fyra mil varav huvuddelen på riktigt dåliga grusvägar på en höjd upp emot 2500m. Jag ville passera Strada del Assietta i dagsljus eftersom mitt dynamodrivna lyse krävde lite fart för att leverera ljus. Dessutom ville jag inte befinna mig uppe i bergen på natten ifall vädret blev dåligt. Bara att trampa på helt enkelt. Klockan var nu runt 13 om jag kommer ihåg rätt. Jag hade cyklat sedan 04 och hade knappa 25 mil och minst 4000 höjdmeter kvar till Sestriere och början på grusvägen. Det skulle bli en lång dag.
Läs mer: The Transcontinental Race del 1
Jag rullade ner för Mont Ventoux i ett strålande sommarväder. Provence var sådär vykortsvackert och jag hade några fina klättringar framför mig innan det skulle komma ett lite flackare parti utmed en ravin.
Den här delen av tävlingen hade jag studerat väldigt noga i olika kartprogram och jag hade tittat på mängder av bilder. Det kändes nästan som att jag varit på plats tidigare och jag hittade nästan utan min gps. På baksluttningen av ett mindre berg låg det en urcharmig liten delikatessbutik. Jag behövde fylla vatten och handla på mig lite energi så jag stannade till. I trädgården låg en dam och solade, en kille i 20-års åldern högg ved med motorsåg och en kille i tolvårsåldern bemannade butiken. Jag köpte färskpressad aprikosjuice, kakor och hemgjord nougat. Sedan såg jag att de hade crepes och jag kunde inte motstå utan pekade och försökte förklara vad jag ville ha. Grabben gestikulerade att han var tvungen att hämta motorsågsmannen. Jag förstod att crepes är ingenting som vem som helst slänger ihop när storebror tog över. Det här var nog ett av mina mysigaste matminnen från tävlingen och jag försökte förklara att jag var på väg till Istanbul.
Jag trampade vidare mot Italien och nu började det kännas i knäna att jag cyklat över 100 mil. Knäna skulle ömma under ett par dagars cykling innan de helt plötsligt slutade att göra ont. Efter det så kändes det inte mer så länge jag cyklade men på nätterna när jag skulle sova vaknade jag med smärta i knäna. Mina värktabletter kom nu till användning nattetid istället för som jag trott på dagarna.
När kvällen kom hade jag fortfarande ganska långt kvar till Sestriere men jag kände mig tillräckligt pigg för att köra på. Så länge jag inte blev riktigt trött så var min plan att cykla hela vägen in till Sestriere och den andra stämplingen. Vi skulle stämpla på ett hotel där jag planerade för att ta tävlingens första dusch. Nattens klättringar upp i alperna gick ordentligt långsamt och jag tvingades till att ta en 15 minuters powernap på en parkeringsplats i bergen när jag hade svårt att hålla mig vaken. Jag tror klockan var mellan 2 och 3 på morgonen när detta hände. Jag lyssnade på intervjun med Fredrik Kessiakoff på pod-casten Husky och lyckades med att trampa vidare i mörkret. Jag såg inga andra cyklister och den enda trafiken var lastbilar. Gränsen till Italien passerades och strax före 06 på morgonen mötte jag Håkan när jag cyklade in i Sestriere. Jag hade nu varit igång i 26 timmar, cyklat nästan 40 mil och om jag kommer ihåg rätt mellan 6000 och 7000 höjdmeter sedan jag startade dagen med dryga 10 mil till foten av Mont Ventoux. Det här var en av de hårdaste dagarna på tävlingen men jag hade lyckats med min plan. Jag hade nu ett riktigt bra utgångsläge för att ta mig an grusvägen.
Efter stämplingen spenderade jag 10€ för tillgång till hotellets relaxavdelning och frukost. Jag satte min gps på laddning och hävde mig i bubbelpoolen. Tvättade mig och somnade först i badet och efter det i en fåtölj. Efter 2 timmar tvagning och vila var det dags för frukost. Jag tryckte i mig så mycket jag kunde och fyllde matväskan på cykeln innan jag trampade upp i bergen.
Statusen på grusvägen hade diskuterats flitigt på olika forum före tävlingen och den var bitvis rejält dålig. Det gick sakta och delar av de 4 milen fick jag putta cykeln. Utför frestade hårt på händerna och materialet. Vädret var helt fantastiskt, ingen vind och i princip klarblå himmel. Jag tror det tog över 6 timmar för mig att ta mig de 4 milen över bergen. Jag fick inte en enda punktering på den här sträckan, några av cyklisterna hade väldigt många. Avslutningen ner mot Susa gick från Colle de la Finestre som proffsen cyklat uppför bara några veckor tidigare under Girots mest spektakulära etapp.
Nu var jag nere i Po Valley och platt cykling genom Italien väntade de kommande dagarna. Tidsplanen höll så här långt, kroppen kändes ok och cykeln var hel.
Läs mer: The Transcontinental Race del 1
