Länge sedan jag skrev nåt här nu men jag har ju varit fullt upptagen med att trampa genom Europa. Kom hem från årets äventyr sent i tisdags kväll och har haft ganska fullt upp med att umgås med familjen, äta, sova, packa upp och förbereda mig för Rapha 12 Hills. Planen är att det ska komma ett antal blogginlägg från TCRno5, där jag tänker dela upp äventyret i flera delar. Förhoppningsvis hinner jag skriva det första i början på nästa vecka.
I går stod dock Rapha 12 Hills i Jönköping på programmet. La Lepre Stanca arrangerade för tredje året i rad detta underbara cykelevent. 12 korta men oftast branta backar skall besegras i valfri ordning i par om två cyklister inom 7 timmar, till detta adderas gött häng både före och efter cyklingen. Jag och Anton hade bestämt oss för att köra. Var på tiden att vi träffades och cyklade ihop efter att under lång tid följt varandras blå pluttar och skickat uppmuntrande meddelanden till varandra när vi vart ute på äventyr. Anton har bl.a. kört Sverigetempot, TCRno4 och nu senast Trans Am Bike Race. Jag hade i princip bara vilat och ätit sedan målgång på TCR för en dryg vecka sedan och var mycket osäker på hur kroppen skulle reagera på 15 mils cykling och 12 branta backar.
Anton och Hagen trillade in i Nässjö på fredagkvällen och vi fick några timmar på oss att snacka, käka och sova innan det var dags att dra mot Jönköping. Spira var fullt av förväntansfulla cyklister och det var kul att träffa folk och fika innan det var dags för cyklingen.
Starten gick 1100 med gemensamt rull mot första backen, Muur de Skinnersdal, som i huvudsak är grus/stig. Anton och jag hade beslutat oss för att köra östra delen av banan först, för att dels få lite mindre trängsel och dels beta av Klevaliden och Lyckås med hyfsat pigga ben. Skinnersdal blev hård, vi låg hyggligt långt fram och fick mata på ganska bra för att inte ställa till det för mycket för dem bakom. Vi blev ganska ensamma när vi cyklade vidare mot Bråneryd, alltid brutala Klevaliden och långa grusbacken Lyckås. Nerför Lyckås mötte vi några cyklister och tänkte att vi skulle kunna vänta in några för att få lite hjälp i motvinden tillbaka in mot Jönköping. Vi stämplade grusbacken Kularp och på väg ner fick Anton genomslagspunka och tömde framdäcket på två sekunder.
Vi lagade, rullade vidare och kom inte många hundra meter innan Anton punkade igen. Efter att ha lagat punka igen så behövde vi inte vänta in längre utan fick istället jaga ikapp. Benen kändes bättre än väntat och vi blev en liten klunga i regnet ner mot Vättern och vår sjätte stämpling vid Port de Fingals.
Nu väntade två mil i motvinden tillbaka till Jönköping och halvvägskaffet på restaurang Sjön. Kaffe, macka, godis, fylla vatten, snacka lite och iväg igen. Vi unnade oss en liten fikapaus och drabbades båda av fikaben trots att vi inte satte oss ner och mös.
Andra halvan av rundan tog oss upp i Tabergsdalen där väggen Georgs Lid inledde klättringarna. I år förbättrad ytterligare med ett avsnitt av brutalt brant cykelbana. Efter den chocken klättrade vi Tabergstoppen, Åsa gård och snälla Sandserydsbacken innan en transportsträcka norrut mot Bankeryd och de avslutande två backarna.
Jag hade målat upp Ebbarp som ett riktigt monster både för mig själv och Anton men var antagligen tröttare där i fjol för den var inte så farlig. Sista backen, Labbarp blev en riktig överraskning då andra halvan gick på stig rakt uppför en fin kulle. Med 12:e och sista stämplingen avklarad trampade vi den avslutande milen nerför in till Jönköping och den väntande buffén med hamburgare. Vi stämplade in på ungefär 6 timmar och 20 minuter efter en riktig höjdardag runt Jönköping. 12Hills var precis lika roligt som tidigare år och det här är verkligen ett cykelevent som jag inte vill missa.
Tack Anton för en grym dag och tack La Lepre Stanca för ännu ett utmärkt arrangemang.
