Ja hej, förlåt, jag glömde bort att presentera mig. Erol heter jag. Bor i Stockholm och arbetar på Svenska Cycling Plus och Allt om MTB. Vad jag gör? Skriver om allt möjligt, översätter allt möjligt och hjärnstormar ännu mer om cykel. Oftast med Daniel, Anton och de andra i redaktionen!
Det var ett annorlunda namn…?
Ja, i Sverige är det bara en handfull personer som heter det. Främst barn vars föräldrar gillar musikern Eddie Meduza. Han hette egentligen Erol. Eller Errol om vi ska vara noggranna. De andra som heter Erol och stavar namnet med ett R har oftast utländsk bakgrund. Så också jag.
Mhm, intressant. Hur länge har du varit intresserad av cykling?
Oj, jag måste tänka efter… Sedan 80-talets slut ungefär, jag minns att det gjordes kopiösa mängder research inför köpet av min första mountainbike. På den tiden klämdes cykel i allmänhet och mountainbike i synnerhet in där det fick plats i utelivs- och skidtidningar. Det fanns knappt någon enda svensk facktidning. Förutom Cykelfrämjandets häfte. Och Svenska Mountainbike Magasinet. Tror jag har kvar en rejäl bunt i källar´n. Låt oss säga att när de få exemplaren av internationella cykeltidningar väl kom upp på tidningshandlarens hyllor – några månader efter det ursprungliga utgivningsdatumet – så var man på dem omedelbart…
Vilken cykel skaffade du till slut då?
Efter att ha granskat speclistor, gluttat i broschyrer och hängt (och jag menar verkligen hängt – i timtal) på de cykelaffärer som fanns och sålde mountainbike i Stockholm, så föll valet på en TBG Fire Mountain från den hemtrevliga affären Cycling. Förlåt ägaren Richard för att jag slog rot och ställde en massa dumma frågor!
TBG?
The Bicycle Group. Kanadensisk firma. De bytte namn till Kona några år senare.
Så du cyklar bara mountainbike?
Nej nej, eller, jag trodde det, då, men den där TBG:n visade sig bara vara inkörsporten till ett tyngre intresse. Vid den här tiden befann sig en amerikan vid namn Greg LeMond på sin fysiska topp. Bland annat kvitterade han ut ett par världsmästerskap och några slutsegrar i Tour de France. Han var typ som en idol för mig. Så då blev jag nyfiken på landsvägscykling. Och naturligtvis skulle jag ha samma hoj som Greg när han knep segerkransen på Touren -89: en Bottecchia. Så då skaffade jag en sån. F-n, det var en smäcker hoj. Tandpetarsmala – med dagens mått mätt – ramrör tillverkade av Columbus SLX-stål. En klassisk skapelse.
Aha, kul, har du kvar den?
Nä, vette tusan vart den tog vägen men jag hade tjänat en bra slant på den idag. De urbana, moderna och trendiga gillar ju att fixera sådana där gamla stålramar numera.
Så, en mountainbike och en racer. Vad hände sen?
Sen hände freeride. Och då är vi i slutet av 90-talet. Och då började det gå utför på riktigt. Jag skaffade en massa olika cyklar med mycket fjädring fram och bak och stora skivbromsar – rena rama rullande landningsställ – några Kona Stinky:s, ett par Santa Cruz Bullit. Jag och två vänner skrev några rader om det här freeride-fenomenet som vi publicerade på en hemsida. Ett par foton la vi också upp där. En exotisk Ellsworth Dare hanns också med i den här vevan innan intresset svängde.
Svängde?
Ja, från fulldämpade flerväxlade mega-mountainbike:s, så skaffade jag en – okej då, två – helstela SantaCruz Chameleon. Som kördes som singlespeed.
Mhm. Och nu ska du blogga här. Vad kan man förvänta sig att läsa av dig?
Den senaste hårdvaran är ju kul och fascinerande. Helt enkelt. Både att läsa, känna på och cykla på, så jag kommer att skriva en del om det senaste. Och i min bok är det helt okej att skaffa en dyr cykel med djupa kolfiberhjul och topputrustning även om man inte tävlar. Amen ni vet, alla ens vänner och bekanta som får höra hur mycket ens cykel kostar- de tappar hakan och frågar direkt “men… men.. men… du tävlar va?!”
Jo, den har man ju hört några gånger…
Visst tröttnar man på det? Men såhär: om en cykel gör en glad och passar ens kropp och man trivs när man sitter i sadeln och susar och kämpar sig fram, ja, den känslan kan man inte sätta en prislapp på. Och man ska inte behöva justifiera sin cykel, sin hobby, sin glädjekälla med att man “måste” tävla.
Det är ok att gilla prylar.
Så, jag kommer skriva om hårdvara och trender och lite allt möjligt mellan himmel och hav i cykelvärlden. Och jag ´varnar´ redan nu för personliga funderingar som inte till 100 procent handlar om Campagnolo:s nya bakväxel, de färskaste Zipp-hjulen eller Tubus senaste pakethållare… 😉
Väl mött!
Erol Orhun
