Så, jag blev med fatbike under helgen. Ni vet en såndär cykel utrustad med ett par extremt fläskiga däck. Länge var jag nere i retro-MTB-scenen med lila/violett-eloxerade aluminiumkomponenter, Ringlé-delar och Yeti-cyklar. Men jag är pragmatisk numera. En cykel måste fylla en funktion för att få bo med mig. Retro-mountainbike:arna var gulliga att hålla på med och en trevlig ´blast-from-the-past´, men (viska) sådär att hoja på.
Så sedan ett par år har jag radikalt skurit ned på all retro-biking och istället fått upp ögonen för fatbikes. På något vänster har jag övertalat mig själv att en fatbike både skulle fylla den pragmatiska funktionsbiten (kunna cykla året om precis överallt) och vara en källa för att tanka själen med trevlig upplevelsecykling. Att den här sortens cyklar väger som två vanliga, gör att träningen ändå maximeras trots att man bara bekvämlighetsrullar med kompisarna. Någonting för hjärnan, någonting för hjärtat, någonting för själen. Den totala velocipeden?
Fatbike.
Nå. Fläskiga däck är huvudsaken hära. Tio centimeter breda fälgar är skodda med skrattretande breda däck vars luftkammare helt enkelt är gargantisk. Däcks-BMI:t måste ligga en bra bit över 35 på den inofficiella däcks-kött-skalan… Tjusningen med den här sortens cyklar ligger i att man sägs kunna cykla – nej – flyta fram ovanpå terra firma istället för att sjunka ned i densamma. Särskilt när stigarna och terrängen består av djup, fluffig snö eller fin sand. Detta ska bli intressant att undersöka.
Fatbike-däck: 4″ bred på 26″-hjul, eller 120 x 559 enligt ERTRO.
Själva köpet rasslade på i en hiskelig takt – från läst annons, kontakt med säljaren till betalning gick det knappt en dag. En köpeskilling som gjorde både säljaren och köparen lagom (miss)nöjda förhandlades fram redan via telefon. Därefter åkte jag och fotograf Jönsson ned och inspekterade hojen på plats. Denna visade sig motsvara säljarens beskrivning till punkt och pricka. En summa Swish:ades över till säljaren M och därefter stuvades cykeln in i Jönssons fyrkantiga låda på hjul (Honda Element).
Bred fälg ger gott stöd för däcket och en trevlig luftkammare.
Jag har bara som hastigast utforskat Fetcykeln med en tur över en gräsmatta och kullerstenar. Intryck – det är mycket massa som ska accelereras och svängas och bromsas. Däcken var rätt fast pumpade så cykeln rullade på friskt under idogt trampande, men vikten går inte att dölja: hojen väger! I betongdjungeln mullrade dessutom däcken något alldeles under ens framfart. Ursäkta söndagsflanörer…
Gott om plats för ännu fetare däck… Författaren har ett 4.8″-däck i sikte…
Brett vevlager för att ge plats för bakdäcket. Q-faktor? Bred…
Assymetrisk baktriangel för att ge utrymme åt bakdäck, kedja, kassett, broms och att för få allt att gå i linje med varandra och cykelns riktning…
Ursäkta suddig bild – det skakade och mullrade utav bara den… Inte varje dag man har utsikt över ett framdäck tjockt som fyra falukorvar.
Ett första torrsim längs med gata och i närmaste park ger vid handen att däcken mullrar mycket och ger ett trivsamt gung i ens framfart. Det breda vevlagret tvingar en att trampa med benen brett isär – som en hjulbent cowboy som släpar sig fram till baren i en saloon… Jag provade att droppa några trottoarkanter och det gick oväntat smärtfritt att trampa upp framhjulet och utför. Likaså att med lite ansats cykla uppför en handfull med trappsteg. Däckens volym gjorde det till en baggis. Tror jag måste omkalibrera mig själv för vad jag ansett vara hinder och som inte längre är det för min nya Fethjuling…
Nu ser jag framemot en riktigt snötyngd vinter med fluffsnö och puder…
