Sol som övergick i dis som övergick i dunkel som blev ljusare genom mina kontrastglas. Varmt och behagligt men en smula blåsigt. Det var de yttre förutsättningarna för årets andra måndagstur.
Jag räknade inte skaran som samlats på torget. Den var helt anständig även om jag fick intrycket att den var något mindre än förra måndagen. Jag tyckte mig även märka att de flesta tagit mod till sig och flyttat upp en fartgrupp. Leden i “frifartsgruppen” men även 34 och 32 var betydligt tätare.
Även jag följde den utvecklingen. Småförkyld och med feber som precis släppt ur kroppen ville jag ta i men bara lagom mycket. Men innan huvudet hann ta kommandot över det som är jag hade benen flyttat upp en fartgrupp. Det gick bra visade det sig.
Vi rullade ut från torget och uppför Högstorpsbacken och vidare i världen. På lilla Hemmesjövägen var det extremt mycket bilar för att vara där. Rusning i skogen. Märkligt nog mötte vi även ett antal cyklister. De körde ju åt fel håll!
En bit in på Krokviksvägen började det flyta riktigt bra och vi tuggade på som en motorsågskedja och formligen flisade vita vägmarkeringar för en stund. Medvinden förbi Ingelstad bidrog med sitt. Vi körde mestadels under tystnad. Koncentration. Jag tänkte en stund på evigheten och på om jag hade nog med luft i bakhjulet.
Gruppen valde 7-milaturen över Väghult. Efter sedvanlig spurt bort mot Bergunda ridstall såg jag att vi var världens snabbaste 34 grupp med närmare 36 i snitt. Väl tillbaks till torget 35.
Jag var inte fullt lika världssnabb i spurten men som Bob Hansson hade sagt:
