Jag kan inte riktigt bestämma mig för om “Blodmåne” är ett väldigt poetiskt ord eller smått makabert sådant. Fenomenet var emellertid ytterst sevärt även om jag var halvsovande. Min bättre hälft knuffade på mig och frågade “vill du se på månen?” Det var ett erbjudande jag inte kunde motstå och en stund senare hade jag fått på mig en morgonrock och vacklat ut i trädgården och stod och kisade mot natthimlen som så många andra.
Blodmåne och supermåne över Växjö. Foto: Anders Bergön
Annars praktiseras det mest blodsmak. Jag har fått något jäkla jox i vänster axel/skuldra-någonting som känns obehagligt mycket som en inflammation. Det molvärker och har sig. Ett dovt bultande som gör att man mår illa. Käkar tabletter och vilar i någon mån. Men inte helt. Cyklade en vända i solen igår utan att förta mig. Blodsmaken kom mest när jag försökte sprinta en bit. Annars blev det 65 km som trampades på nästan exakt två timmar.
I den riktiga idrottsvärlden har Peter Sagan gått och blivit världsmästare. Han kommer att vara en god representant för den regnbågsfärgade tröjan, klungans spelevink. Jag såg emellertid loppet med en dags fördröjning. Repris på Viasat sport som numera ingår i kanalutbudet. Där kan man även se på fotboll. Inte den trista varianten utan den roliga.
Och i det hörnet av världen är NFL igång och glädjande nog är mina favoriter Denver Broncos obesegrade de tre första omgångarna. Natten till tisdagen tvålade de till Detroit Lions i en mycket dramatisk match.
/ J – månbetraktare
