Två veckor sedan Vätternrundan, men det känns redan ganska länge sedan. Jag är jättenöjd med min runda men vet inte riktigt vad jag ska rapportera kring den. Förmodligen för att jag inte var supertaggad innan och för att inga spektakulära saker inträffade längs vägen. Men. Ungefär så här var det:Kvällsstartarna rullar iväg. Härlig känsla att få se bådesolnedgång och soluppgång från cykeln.!Jag hade hoppats på att i bästa fall komma in runt tio timmar samt att ha en kul, skön runda. Jag var förkyld och allmänt inte i någon toppform. But off we went, klockan 05.30 på lördagsmorgonen. Solen sken och även om vinden var något hårdare än utlovat var den ändå inte särskilt besvärlig. I början hamnade jag och mina klubbkompisar från Klubben Cyklisten i en jätteklunga på kanske 40-50 personer. Vi körde på i god takt, men det var inga problem att ligga och cruisa någonstans där i mitten. I Ödeshög – kissepaus. Och då märktes det förstås att det var killarna som styrde tåget, för vilka tjejer hade valt att stanna vid ett långt dike där i princip varenda meter var full av brännässlor? Jag mindes förra årets brännässlekyssar i rumpan och irrade runt efter ett vettigt ställe att sätta mig på. Hittade till slut en liten sektion med blåklint där jag dök ner och lättade på trycket.Efter Ödeshög blev vi mer uppsplittrade och jag och de andra sub10:orna från klubben stretade på i slättvinden. Jag kände mig trött. Alltså sömning typ, och lyckades inte tagga till eller hjälpa till och dra. Förmodligen körde jag lite mer än nödvändigt slut på mig då det stundtals blev rätt ryckigt i leden. Jag mådde illa, kunde inte äta och dricka ordentligt och insåg att det inte skulle funka hela vägen. Riktigt pissigt kändes det faktiskt, rent fysiskt. Men eftersom …Läs mer
