Uppvidingetrampet 2017

Jag skulle inte köra några motionslopp i år. Sålunda löd planen och så här länge höll den. Somligt är sig likt. När jag såg alla färgglada cyklister ge sig iväg på Växjötrampet på Kristi flygare kunde jag inte hålla mig längre och flockbeteendet tog över. Därför blev det en sväng till Åseda om lördagen.

“Man vinner eller man lär sig” sade M Landa i en intervju på Girot efter att ha släppt förbi en konkurrent på insidan i sista svängen och därmed förlorat spurten på den etappen. Det gjorde han tydligen inte för han upprepade samma misstag dagen efter. Först på tredje försöket vann han.

På något vis kan det appliceras på min egen insats på Uppvidingetrampet 2017. Semispontant packade jag iväg mig för start på lördagsmorgonen. Det blev en tung historia visade det sig i efterhand. De yttre förutsättningarna var strålande. En varm försommardag, möjligen den varmaste för i år. Därtill blåste det friskt. Värme gillas men vind är som det är.

Sedvanligt är det masterstart för samtliga startande  upp till landsvägen där cyklisterna delar på sig beroende på vilken distans som valts.

Inledningsvis hakade jag på tätklungan som gav sig iväg med, hur skall det uttryckas, viss entusiasm. Det vill säga med en fart som närmade sig fyrtio i de första slakmotorna, närmare femtio på platten och ännu mer utför förstås. Det var då jag kom på att jag verkligen AVSKYR kompaktdrev. Vem fan kom på den idén? Femtio-tolv som tyngsta utväxling förslår inte i de farterna eller utför om man inte vill upp i DopingArmstrongkadens. Det gick för fort för mig och jag insåg att tolv mil i den här farten med nuvarande form inte är möjligt. Det hade då gått en kvart och när jag beslutade att släppa var snittfarten 42,5 km/h, masterstarten inräknad och den gick runt 15 km/h. Medvind, ystra ben och en lust att tunna ut klungan drev upp farten.

Ytterligare två herrar släppte och sen var vi tre i ingenmansland. Dessvärre var det tomt bakom oss för stunden. Efter ett misslyckat försök att gå ikapp bordlade vi de planerna. De körde uppskattningsvis runt åtta kilometer snabbare än oss där framme och avlägsnade sig därför stadigt. Då minns jag att det både tänktes och sades att det här kommer bli en lång dag i sadeln i den hårda vinden på enbart tre. Efter fem minuter såg jag dock en snabb klunga dyka upp bakom oss och jag droppade tillbaks till den. Efter en stunds cyklande åt klungan även upp de andra två.

Till en början var färden med klungan disciplinerad i sann Vätternanda. Det väntades på eftersläntrare vid backkrön och efter vägbyten et cetera. Tyvärr far tävlingsdjävulen i en del cyklister och med det menar jag att jag inte uppskattar att det finns de som ligger och vilar i det hårda jobbet i motvinden för att senare sprätta till den sista milen in mot mål. Men till skillnad från Landa lär jag mig. Nästa gång tänker jag fråga folk om det skall köras mer tävlingslikt eller tillsammans. Det är en viss skillnad mellan de två typerna av trampande även om det sker under ett motionslopp.

När vi svängde av mot vinden vilande nämligen halva gruppen i svansen. Ett uppträdande som smittade. Först var vi ett tiotal som drog, sen åtta, sex och till slut låg vi i singelled och körde inte ens i dubbla led längre för att folk inte orkade gå upp jämsides. Men de som var “utmattade” hade inga problem att dra ifrån mig lite senare och låta mig cykla solo de sista milen. När jag inte blir arg finner jag det uppträdandet roande. Man får förstås köra som man vill men att ligga och hojta “håll igen” och liknande mitt i loppet för att sedan sprätta till är bara fånigt. Då kunde jag och några till som ändå drog ha utnyttjat luckorna som uppstod och låtit de andra få vinden på näsan de också så hade avslutningen blivit mer jämbördig.

Nästa gång tänker jag också spara kraft och disponera krafterna annorlunda kan jag låta meddela. I en slakmota tappade jag nämligen klungan varpå jag satsade allt för att komma ikapp och den satsningen höll ytterligare två backar. I den tredje var det sen kört. Ansträngningen hade tagit den lilla kraft jag hade och sen tog den slut. För dåligt tränad och för tung helt enkelt. Men det är inte så konstigt då jag kört mindre än hundra mil i år. Sista biten var en ren pina och jag var nära att möta mannen med hammaren. Som tur var rådde en frisk medvind vid det här laget och solen sken varmare än på länge. Jag förmådde inte riktigt njuta av den då måste medges.

Det tog mig inalles 3 timmar och 22 minuter att rulla runt de 120 km eller däromkring som långa rundan sträcker sig över. Överlag en positiv upplevelse även om jag var bra mosig när jag väl kom i mål. Det är frågan är om det enbart är ett nöje att köra motionslopp när man inte är i bättre form. Att komma runt är förstås inget problem. I princip är det bara en fråga om fart. Frågan är snarare hur det skall kännas när man tar sig runt. Det gäller de flesta rundor inklusive de runt Vättern eller Mecklenburg Seen Runde som för övrigt gick av stapeln samma helg.

För övrigt är loppet lika välorganiserat och trevligt som vanligt. Banan är jag egentligen inte särskilt förtjust i då såväl inledning som avslutning består av evighetslånga raksträckor på stora och därtill tämligen trafikerade vägar. Endast mitten av rundan går på små slingriga småländska vägar.

Men sen var det där med att jag har ett särskilt förhållande till just det här loppet då det var det första motionslopp jag deltog i på landsväg. Innan dess hade många mtb race körts men inget på smala hårdpumpade däck. Därför hyser det en särskild plats i mitt cykelhjärta.

Så nästa år kommer jag att stå där på startlinjen igen är jag tämligen övertygad om. Och hur det nu än gick så cyklades det ett motionslopp i år. Det var inget som jag planerat och var mer en stundens ingivelse. Det är något som jag inte riktigt hade trott när jag vägde in mig för några månader sen hos PT-Daniel på Actic. Jag är fortfarande alldeles för tung men åtminstone starkare i benen. Kan jag bara behålla eller öka det trycket i låren och minska massan så kan det nog bli ordning på torpet. Det kanske finns ett cykellyse i slutet av tunneln.

/ J – Uppvidingetramparen

PS. Vid senaste turen upptäckte jag ytterligare ett skäl till att det gått tungt. Sadelstolpen hade glidit ned över en centimeter. Innan loppet hade jag höjt sadeln ett par millimeter och uppenbarligen inte dragit åt skruven tillräckligt hårt.

#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt