Luft är livgivande. Såväl för människor som cyklar. Både jag och Cuben svävar på luft.
Det har varit lite tungcyklat i skogen på sistone. Jag har väl mest tänkt att det beror på en olycklig kombination av hög vikt, dålig form och att det regnat de sista turerna vilken gjort rötter och stenar såphala på sina håll. Tekniken i blöta är väl inte vad den borde vara längre.
Men jag har lyckats missa något av vikt! Hrmm, högre antal kilon betyder förstås att lufttrycket i dämparna behöver justeras uppåt i motsvarande grad. Detta lilla faktum har jag helt sonika förbisett. Därför var cykeln också en smula svampig. Den liksom skogen.
Efter att ha kolla med dämparpumpen tryckte jag i 20 PSI till bak upp till 130 PSI och det gjorde susen. Aktern känns inte lika sladdrig och mer kraft hamnar i marken. Såja, nu kan det trampas.
Framdämparen kollades också och då var trycket så lågt som 95 PSI vilket tyder på att den kanske behöver servas. Det där med att byta packningar och liknande är inte riktigt min grej tycks det. Matade upp till 135 där samt snabbade på returen och fick en ny cykel. Mer Ummpfff i framdämparen gör att cykeln inte niger så förbannat vilket känns betydligt tryggare utför och vid kurvtagning. Ergo, snabbare cyklist!
Sen ut i den soliga höstigheten för att pröva hur det fungerade i praktiken. Skogen ligger ju där den ligger, runt hörnet.
På stigarna blev allt påtagligt och cyklingen fantastisk. Sådär som det kan bli. Ni vet känslan när benen spinner på och cykeln styr sig själv. Linjevalen över tekniska partier och rötter faller sig naturligt och allt flyter. MTB-EUFORI.
Den nya djärvheten ledde till högre fart vilket snart resulterade i att jag missbedömde ett stenparti som jag körde från “fel” håll och satte därför storklingan i en bit granit. Resultatet blev att ett par effektivt nedslipade tänder. Men det är sånt som händer.
Dags för lite utomhusmek. Tänderna var bara lite böjda så det visade sig inte vara allt för komplicerat. Var till en början rädd för att hela skivan skulle ha slagit sig. Det har hänt förut.
När jag stod där och försökte böja tillbaks eller fila ned de krökta tänderna på storklingan kunde jag inte missa all jäkla svamp runt mig. Den formligen fyllde synfältet och kändes påträngande. Jag kunde nästan svära på att de rörde sig i ögonvrån när jag vände mig om. Bäst som jag stod där erinrade jag mig en episod för många år sen då jag välte efter att ha kört på en snigel!
Världens enda…
…singelolycka med mollusk.
Njae, det var inte riktigt hela sanningen. Faktum är att det var regnigt och blött på en stig uppe i Asa och så mycket svamp och sniglar att de till slut helt smetade igen mönstret i däcken. Det var flera kilo i dem och det började till slut rulla trögare. Regnet strilade ned och jag kände inte för att stå där fler gånger med en liten pinne och försöka kratsa bort klet från gummidobbar. Till slut var däcket såphalt och kraschen ett faktum. Det var den sista snigeln som fick bägaren att rinna över. Snigelfan!
Men i dag var fanns inga dödliga blötdjur i närheten. Faktum att jag inte såg några djur alls. Inga andra cyklister heller för den delen. En fin dag i ensamhet. Någon vilseledd hund med tillhörande ägare kunde skymtas på avstånd här och var. Annars jag och stigarna. Körde stadsnära i Fagrabäcksskogen, Fylleryd och på Hissö och små stigar däremellan. Till slut 35 kilometer sen var tiden jag hade till förfogande slut.
Men det var bra så. Cykellusten finns kvar och jag vill ut igen. Och det meningen med den här höstens turer. Att återupptäcka cykligheten på olika vis.
/ J – snigelkrockare
#cykligare #knivesandbikes #evaldssonpt
