Vid den här tiden på året lägger sig nyårskrönikor av olika slag lika tätt som snötäcket över nejden. Även jag tänkte skyffla ihop lite siffror och statistik och därmed bidra till drivorna.
Mitt träningsår blev väl…sådär. Det började bra och tämligen ambitiöst. Utgångsläget var uselt, konditionen var rejält under isen och vikten hade nått “all time high” vilket inte direkt var positivt som ni förstår. Fördelen med den starten är därifrån kan det bara gå framåt, uppåt eller åt vilket håll man nu strävar och det gjorde det faktiskt.
Någon gång under januari införskaffades ett gymkort för första gången under min levnads dagar och sen var det igång, träningslivet.
Fokus låg på att komma i någon slags allmänt bättre form för att senare orka träna på riktigt. Därför tränades det rätt mycket konditionsinriktat på gymmet samt helkroppsträning med relativt lätta vikter. Det upplägget visade sig fungera väl. Det vill säga jag gick inte sönder och det kunde efter hand skönjas någon form av utveckling.
Något enstaka spinnpass klarades också av under vintermånaderna liksom en enda ensam joggingrunda. Cyklingen vaknade till liv i mars och jag klämde ett femtiotal mil den månaden.
Sen flöt det på efter den rudimentära planering jag hade. Starkare blev jag, vikterna på gymmet byggdes på från ynkligt små till fullt respektabla. På vägarna var jag väl ingen raket direkt men vikten rörde sig åt rätt håll det vill säga nedåt och farten på cykeln gick på motsvarande sätt uppåt.
Hur fördelade sig då träningen detta djävulens år 2015 efter den inledningen?
Sammanlagt blev det för min del 252 pass av olika slag vilket gav en total träningstid på 507 timmar.
Det som är bra med de siffrorna är att det för det första överstiger min önskade minimiratio om minst 1:1 mellan årets dagar och antalet träningstimmar. Det andra är att det översteg 500 timmar vilket är en annan gräns som jag gärna ser att jag passerar.
Motionen fördelade sig enligt följande:
Målet var att komma över 8000 kilometer på stigar och vägar. Det lyckades inte vilket inte var så märkligt med tanke på att det fanns månader där det knappt cyklades alls och att de sista veckorna gapade obehagligt blanka i träningsdagboken. Hade jag förblivit frisk hade det troligen gått bra.
Nu blev det 7713 kilometer vid 126 tillfällen inklusive de fåtal motionslopp som kördes i år. I snitt ger det 62,7 km/pass. MTB-passen drar förstås ned snittlängderna. Allt är nämligen sammanräknat.
Löpning blev det ingen. Jag vankade runt elljusspåret några få gånger mot slutet av året. Först hade jag en plan som gick ut på att “inte springa förrän jag väger under 100 kg” för att inte skada ligament, benhinnor och knän och annat känsligt. Nu har jag insett att jag nog aldrig lär nå under tresiffrigt igen om jag inte springer.
Orsaken till att mitt träningsår haltade så betänkligt var att efter de där vår- och sommarmånaderna krånglade livet till sig som det emellanåt plägar göra.
Det var nämligen frid och fröjd så långt. Sen gick det åt h-e. Först pajade min nacke igen. Nervsmärtor är inte att leka med. En i princip obrukbar arm, ingen sömn att tala om och halv invaliditet. Naturligtvis ingen träning till följd av detta. Därefter brakade allt annat, på det personliga planet. Då mår man inte bra och heter man J så tröstäter man. Det är nu ingen lyckad kombination tillsammans med brist på fysisk aktivitet kan jag låta meddela.
Därefter värktabletter av tusen och en sort som inte hjälper, följt av sjukgymnastik, TENS-apparat, akupunktur, vila och till sist lite rehabträning.
Jag är nu redo för det nya året. Förhoppningsvis någorlunda skadefri men dessvärre tyngre än någonsin. Det hade väl varit bra om det var sumobrottning jag hade ägnat mig åt. Men nu känns det som om jag och “äppel-lagen” inte är överens.
Eller kan man möjligen leva efter devisen “You might got speed but I got momentum” när man cyklar?
/ J – cykelhumlan
