Måndagsturen

Nu börjar den komma igång på allvar, måndagsturen. Den tillhör en av de där regelbundna cykelturerna som hålls i varje svensk stad med självaktning nuförtiden. Formen är en slags organiserad spontancykling. Det vill säga den är schemalagd under säsong, utgår alltid från stortorget i det här fallet och är ledarledd i Lammhultcyklisternas regi. Men alla är välkomna oavsett eventuell klubbtillhöriget eller avsaknad av sådan och alla ansvarar för sig själva vad gäller försäkringar med mera.

Dagen till ära hade jag lite trötta ben, oklart varför. Av den anledningen fick det bli en “förskarv” runt Fyllerydsskogen och utåt Kronoberg. Naturskönt så det förslår och en bit över två mil som jag kör sträckningen. Det vill säga tid nog att känna på påkarna. De viskade att de var lite sega. Det bekräftade min tanke om att köra runt de trettiotvå i snitt var rätt beslut. Så blev det också och då ledarvästen var med fick jag bli ledare för en sådan grupp. Lite tragikomiskt blev det när vi skulle dela den för stora gruppen i två. Jag var ledare för den ena falangen och först ville ingen åka med mig. Sen kom tre och till slut blev vi nio som gav oss av mot nya äventyr. Den andra gruppen var säkert dubbelt så stor. Jag vet inte riktigt hur jag skall tolka det.

Rundan är ny för året och jag vet inte riktigt vad jag tycker om den än. Men det är något som skall utvärderas efter hand. Det viktigaste är gruppkörningen och inte så mycket var man kör även om flera hänsyn förstås tagits när rundan lagts. Till exempel vill vi undvika tät biltrafik och större vägar.

Ut ur staden börjar det bli svårt att tråckla sig per velociped. Det byggs överallt i Växjö och flera vägar är helt eller delvis avstängda, uppgrävda eller omledda. Det ökar även trafiken på resterande bit asfalt. Men ut kom vi till slut om än lite oordnat. Bättre blev det när vi tacklade den första slakmotan uppför i Bergunda då en cyklist dock valde att gå ned till långsammare grupp. Dragvillig dam låg då i täten och höll modiga trettio uppför. Sen var vi bara åtta.

Det var annars en blandad grupp med ett par ansikten som jag var extra glad att återse då vi inte träffats på länge. Sådant glädjer mycket! Turen blev tack vare gruppen och ett sympatiskt väder lika lyckad som mina tidigare eskapader jag förtäljt om här. Jag tror att det är femte turen i rad eller så som är rena vitamininjektionen för cykelglädjen. Lite av det kan jag tacka mig själv för men en hel del kan tillskrivas de glada människor man har omkring sig när man trampar. Ibland är det inte en kliché utan sanning – delad glädje är dubbel glädje!

Väderleksrapporten hade hotat med ökande molnighet och regn mot slutet. Det blev tvärtom, det hade regnat här och var innan vi kom men vi körde runt blötan och mot slutet tittade kvällssolen fram och värmde. Vi höll god fart när vi skulle och jag tycker att det i allmänhet gick väl. Min vana trogen drog jag troligen lite för hårt i slakmotorna. Just det varianten av uppförsbacke är något jag av någon märklig anledning är relativt bra på vilket gör att jag tenderar att ligga på för hårt där givet målet med turen.

Men gruppen kändes jämnstark och vi samarbetade bra. Mot slutet brukar köras “fri fart” in mot stallet i Bergunda för att de som vill ska kunna rasta av det sista i benen. Vår grupp hade vid det här laget krympt något då två avvikit för hemfärd och resterande var inte så upplagda för att spurta ned varandra. Det kördes därför gemensamt istället. Jag tryckte på halvhjärtat i ett par hundra meter bara för att se om det svarade något. Benen skrek inte och jag kunde kört fortare så det var ok.

Som start på veckan var den här måndagsturen mycket bra och som bidrag till säsongen var den fantastisk. Det är nästan så jag väntar på ett bakslag. Det kommer alltid dagar som inte känns hundra.

Men för stunden är det riktigt roligt att cykla!

/ J – måndagscyklisten