Idag är det mer måndag än vanligt. Sådär som det ska vara misstänker jag. En seg, svårstartad, sömnig och tämligen kall början på en vecka. Termometern visade ner mot minus elva grader imorse och tur är väl det för det snöblandade helvetet som ramlat ned i huvudet de senaste dagarna har inte varit roligt att cykla eller ens existera i för jag är inte någon anhängare av en värld täckt av gråbrun sörja. Föredrar nog torrt och kallt i det sammanhanget.
Ovanligt lite cykling på den här fronten för stunden. Det gör att den cykligare delen av min existens haltar, jag längtar efter våren men får väl ge mig på min vintercykling tills vidare i någon form av verklighetsanpassning av själen och benen.
Den grå vardagscyklingen är just nu bara grå. Inte mycket att rapportera därifrån heller mer än om kortpendling och lite allmän transportcykling hit och dit. Att det är kallt och att marken lider av isfläcktyfus är allt jag har att säga om det. Jo, jag kan tillägga att jag liksom hela den cyklande delen av världen är skitförbannade på alla kommuner som sandar med det förbannade krossgruset som skär värre än glassplitter genom däcken.
Men i skrivande stund fick solen för sig att masa sig över horistonten och visa sin bleka nuna för oss. Det är ändå uppmuntrande. Ett tecken på att motståndsrörelsen lever. Kung Bore ska nog besegras till slut.
/ J – var dags cyklist
#cykligare #knivesandbikes
