I brist på telefonkiosker nuförtiden får man rusa in i närmsta buskage när man skall byta om till “Superbilisten”. Jag gjorde en liten utryckning i tisdags för att undsätta en arbetskamrat i nöd. Modern teknik gjorde att hans bil inte ville starta. Nyckeln behövde kodas om. För att göra det behövde den förflyttas till lämplig verkstad eftersom dylika procedurer tarvar specialistkunskap. Där den stod kunde den inte förbli, det var uppenbart då den redan renderat tvenne böteslappar för placeringen. Detta trots att kollegan hade skrivit en förklarande lapp fäst på rutan efter första boten.
Jag har en bogserlina i bagaget men herr M hade införskaffat en han också. En sån där historia som ser ut som ett fruktnät från Coop som sträcker på sig och bildar ett litet snöre. Trossarnas tid är förbi. Tydligen är de goda för 1800 kilo i det här fallet. Tur är väl det då Audi är massiva historier.
Det skall tilläggas att det här är min jungfrufärd som som bogserare och jag var därför spänd på hur det hela skulle avlöpa. Väl på plats fäste jag garnnystanet i därför avsedd ögla under vår lilla bil. Jag var nyfiken på hur vårt lilla koreanska under till bil skulle reagera då den inte är stark och definitivt inte får dra de vikterna om det varit ett släp.
Redan under det här momentet stötte vi på patrull. Vi tittade nogsamt på Audins släta aerodynamiska front som utmärks av total avsaknad av fästpunkter. Hmm, vart skall en stackars krok ta vägen? Kikade undertill, nejdå – inget där heller. Jag granskade frontspoilern för att se om där fanns någon lucka eller liknande men inte heller det gav något resultat. Bilen stod där mystisk och grå utan att med en min avslöja något.
Återstod bara att kika i instruktionsboken. Aha, en löstagbar ögla behövdes! Vart hittar man den? Jo någonstans i bagageregionen. Den som inte går att öppna eftersom bilen saknar ström. Herr M fick fälla säten och dök huvudstupa in i aktern på bilen på jakt efter sagda krok. Inte fanns den i trakterna av reservhjulet utan i ett specialfack någonstans. Det hela gjordes lite extra spännande av det faktum att M aldrig använt den och därför inte visste om den ens fanns i bilen vid köpet.
Till slut hittades dock trofén och instruktionen var att en panel under ett lyse skulle lossas för att där avslöja ett hål att skruva in tingesten i.
Väl på plats begynte del två i operationen, själva färden. Iväg kom vi även om bilen protesterade lite eftersom bromsarna på Audin höll emot de första metrarna. Jag fick dessutom krypa igång en gång till eftersom vi mötte en buss i linjetrafik i ett farthinder redan efter tiotalet meter. Sen gick det av bara farten, eller fart och fart, fort gick det inte. Men vi hade tur med trafiken och behövde inte stanna förrän vid rödlysen vid simhallen.
Därefter blev det mer spännande. Bäst jag satt där och var rätt nöjd med mig själv och min insats som bogserbilskapten så körde vi förbi två polisbilar. De svängde raskt ut och lade sig bakom oss vilket gjorde mig en smula nervös. Jag började fundera på lagligheten i operationen och om vi glömt något. Det verkade inte som vi upprörde lagens långa arm då vi inte blev stannade. Jag såg emellertid att den ena polisbilen var en övningsbil från polishögskolan. Tur att de inte ville öva på oss. Vi var redan stoppklossar där vi tuffade fram i trettio i rusningstrafiken.
Till vår destination anlände vi till slut och nyckeln lämnades in för programmering. Så långt allt väl men jag fick dock höra idag att bilen inte fungerar ändå. Batteriet är dött så nu står den där igen.
Tacka vet jag cyklar de behöver inga batterier. Eller vänta nu, det är ju dit hela industrin strävar.
/ J – Bogserbilskapten
