Nej, inte tusan var det muskelinflammation jag hade i ryggen den här gången. Eller rättare sagt efter en veckas intensivkur med naproxen och annat kul har den biten dövats. Smärtan kvarstår emellertid. Och den är värre.
Istället är det den förgjordade nacken som spökar igen. Mina diskbråck gör sig påminda efter att ha hållt sig lugna ett tag. Surt, jag som är så träningssugen. Inte så att läkare och sjukgymnast FÖRBJUDIT mig att träna. Men de har väl antytt att jag skall hålla mig till saker som inte gör mer ont. Nu ämnar jag ta reda på exakt vad som räknas dit.
Räknas det att smärtan när jag cyklar minskar efter cirka fyrtio minuter? Då är det nästan behagligt att ligga där hopkrupen i tempobågen och veva.
Tyvärr är all MTB utesluten för stunden märker jag. Det är betydligt mer dragande och puttande i den där styrsaken än det är på landsväg och det känns. Det är ju typiskt nu när jag äntligen har en cykel igen och regnet har stannat på avstånd.
Det sura är att allt gör så förgjordat ont efteråt. En dov pulserande molvärk enbart avbruten av skarpa blixtar av smärta som liksom väcker en från dvalan. Sömnen blir lidande och därmed allt annat också.
Nu blir det transkutan elektrisk nervstimulering. Får se om det ger resultat.
/ J – försöker ge smärta ett skäggigt ansikte
