Något världsrekord blev det inte den här gången för Gustav Larsson i Manchester i helgen. Trots en heroisk insats och en optimistisk öppning så höll det inte hela vägen. De tio första varven gick det undan värre sen minskade farten rejält. Kraften fanns inte där helt enkelt. Gustav själv sade att han kände det redan efter fem minuter. Jag tror att det är mycket svårt att fortsätta på den extrema nivån efter att huvudet på så vis gett upp.
Fast tusan vet om han försöker igen även om han själv på Twitter lämnat en sådan öppning. Det är inte något man vill genomlida många gånger misstänker jag. Det kallas inte för “den längsta timmen” för inte. Minuterna mellan 21-40 skall tydligen vara värst om jag förstått det rätt. De gör tydligen så ont att man inte glömmer dem alls. Det krävs en del smärta för att inte glömma minuter här i livet. Frågan är vilka som står nästa på tur att lida. Det finns kandidater men nu är det faktiskt också några som misslyckats.
Men på pluskontot står att det svenska rekordet inte bara putsades utan närmast massakrerades. Och än mer sympatiskt var att Gustav lyckades pressa sig över den smått magiska 50 000 metersgränsen. Det ser alltid bra ut. Det nya svenska rekordet lyder på 50.016 km.
Vad som gjorde mig en aning sur var det inte kunde följas live någonstans. Länken som jag hänvisade till här på bloggen visade sig inte fungera och jag hade via Cycling Plus fått reda på att man kunde följa det via brittiska Channel 4. Det stämde inte alls kan jag meddela trots att jag skaffade mig ett konto där och allt. Men tyvärr kan flera sändningar bara ses om man befinner sig i Storbrittanien. Det betyder bara att jag får massor av meningslösa reklammail från dem nu.
/ J – cyklar ofta en timma men aldrig så fort
#cykligare #knivesandbikes
