Jag tror bestämt jag cyklar för lite och definitivt har det blivit för få skogsturer i år. Nu har säsongen förvisso inte slutat än. Tvärtom för Mountainbike är det vid den här tiden som den är som bäst enligt mig, ja och på våren förstås.
Det infinner sig ett slags lugn i skogen. Luften är klar och ytterligt andningsbar. Sen är det en både vacker och vemodig tid när löven skiftar och förvandlas från levande till döda. En färggrann svanesång.
Ett bevis på att jag varit borta en säsong är vad som hänt med en del stigar. Ofta ändras de från ett år till ett annat men nu är det mer påtagligt än annars. Några stigar är helt borta. Inte minst de som är stadsnära. Växjö som stad är inne i en mycket expansiv fas och det byggs på alla håll och kanter vilket tar sin tribut. Sen är det moderna skogs(miss)bruket inne och petar. Ibland har små slingrande stigar ersatts av två parallella skyttevärn med traktormönster i botten. Alltid lika sorgligt och geggigt.
Eller som i det här fallet där ett kalhygge och moderniserad 2+1-väg gjort stigen mindre lockande varpå den fått växa igen ett tag. Svensk djungel blir snabbt resultatet.
Allt ett tecken på att tiden rör på sig. Det hävdas ibland framåt men jag är inte lika säker på riktningen. Cirklar ligger närmare till hands men jag tror mest på garnnystan hanterade av ett par busiga kattungar som mer adekvat liknelse. Tiden är inte ur led, den är hoptrasslad.
Glad torsdag på er!
/ J – funderar
