Först insåg jag inte mitt misstag. Men det var något med styret som var den första signalen att något inte stämde. Greppet var för smalt och formen kändes inte helt som den brukade. Känslan var annorlunda och vinklarna kändes obekväma. Sittpositionen var heller inte alls lika aerodynamisk som den jag är van vid. Mer upprätt på något vis som en gammal damcykel från fyrtiotalet.
Omodernt var ordet. Sadeln var också för bred, lika omodern den. Helt omöjligt att trampa ordentligt när man sitter i en soffa.
Trampa förresten, pedalerna var fullt i paritet med det dåligt utformade styret och därmed värdelösa. Det gick inte att klicka i dem och först trodde jag de var dubbelsidiga kombopedaler men den teorin visade sig snabbt ha sina brister. Placeringen av dem skall vi inte tala om. Den visade på stora brister hos den som ritat den här modellen.
Sen var den inte väl underhållen det blev uppenbart redan efter några få meter. Det brukar vara tyst när jag susar fram men här rasslade det och dånade. Ett morrande som jag brukar förknippa med snustorra kedjor och dåligt justerade växlar. Bakläxa på den biten också.
Fast jag får medge att när farten ökade blev snitthastigheten duglig. Till jag närmade mig första rondellen vill säga. Så fortsatte det sen i trafiksituation efter trafiksituation. Där jag vanligtvis glider fram fick jag nu ständigt vara på min vakt. Ryckigt gick det, idel inbromsningar och accelerationer.
Väl framme vid jobbet när jag skulle låsa fast fordonet i stolpen som brukligt insåg jag mitt stora misstag. Jag hade tagit BILEN och inte cykeln till jobbet. De är båda grå, står bredvid varandra och morgontrött som jag är hade de två förväxlats.
Det fick mig att tänka på följande visdomsord:
“You are NOT stuck in traffic. Your ARE traffic”
/ J – en cyklist bakom ratten, by accident
