Idag snöar det eller regnar i fast form, snöblandat var ordet jag sökte. I vilket fall som helst så är det råfuktigt, kallt och riktigt hemskt väder. Det är inte den här bilden i tidig november vi ser framför oss när vi tänker på “Winter Wonderland”.
När det är råfuktigt eller för den delen mycket kallt ute kan man drabbas av ansträngningsastma har jag förstått. Det har man i Norge. Faktum är att varenda jäkla invånare där tycks lida av fenomenet. Åtminstone de som tävlar på skidor. Så till den milda grad att man till och med börjat medicinera i förebyggande syfte säger man. Det föranledde min käraste att mynta uttrycket “Astmalandet”. Det får det heta från och med nu. Då vet ni som känner mig att jag ändå är väldigt väldigt förtjust i det landet.
Det jag tänkte säga något om är ämnet dopning. Något som sällan berör mig eftersom jag inte befinner mig på den nivån att jag behöver dopa mig alternativt ingen skulle bry sig om det om jag gjorde det förutom jag själv då. Och jag gör det. Jag vet i och för sig inte om min “pre-cykling”-espresso räknas dit.
Det som intresserat mig är att förutom själva astmamedicinerna som frikostigt delas ut till de idrottsligt aktiva i månande om deras hälsa är hur hela affären Johaug hanterats. Inte nog med att hon inte fått ett rejält straff utan tvärtom sluter ledare, idrottsetablissemanget och halva folket upp bakom sin skakade idol. För det verkar som inget får rubba det norska skidundret. Inte ens fusk.
Som cyklist är man ju luttrad och van att försvara “sin” sport. Jag kan inte låta bli att slås av skillnaden i hur idrottare från olika discipliner behandlas i de här situationerna. Utan att gå in på detaljer kan konstateras att många är de cyklister som under åren fått ägna sig åt tyngre Golgatavandringar efter att blivit påkomna med mindre. Flera av dem är rena jäkla fuskare som förtjänar allt de fått och lite till. Men några, bara några har befunnit sig i den berömda gråzonen och de måste i konsekvensens namn dömas lika hårt. Fråga Contador – fusk eller ej, dit åkte han och avstängd blev han. Mängden Clenbuterol han hade i kroppen sägs inte vara nog för att vara prestationshöjande. Men ämnet tillhör de kategorier som av WADA räknas som förbjudna oavsett mängd i kroppen då de inte är det minsta naturliga. Intressant i sammanhanget är också att år 2013 stängdes en italiensk cyklist av i 15 månader för Clostebol-dopning.
Om namnet klingar vagt bekant så är det ämnet som Johaug har blivit påkommen med. Pratas det om de nivåerna på sanktionerna i hennes fall? Nä, inte alls. Jag vet inte om det beror på att hon är en hon, att vederbörande är blond och gråter i TV eller bara för att hon är norska eller skidåkare?
Att olika idrotter inte behandlas lika vet vi redan. Under U-17 VM i fotboll i Mexico åkte 109 spelare dit för Clenbuterol varpå alla friades och man konstaterade att det måste ha varit maten. Under samma tid behandlades Alberto Contadors ärende och därefter fälldes han, blev avstängd och fråntogs segrarna i TdF 2010 och Girot 2011. Även han uppgav kontaminerat kött som orsak. Olika falla såväl ödets lotter som dopningdomarna.
Jag är övertygad om att inte riktigt alla ryska eller finska skidåkare är skyldiga de heller även om många är det. På samma sätt som Johaug säger sig ha litat på sin läkare säger de sig ha litat på sina. Samma tema återkommer gång på gång från olika idrotter. Utövarna har litat på någon annan än sig själv och råkat inmundiga kosttillskott, mystiska juicer och eller smetat in sig i undergörande salvor fullmatade med stereoider.
I Johaugs fall tillkommer i och för sig att den stackars människan inte verkar läskunnig. Om det har andra gjort sig lustiga så det ämnar jag inte vara. Däremot undrar jag försynt om det inte vore bättre att investera i läsglasögon till norska skidlandslaget istället för astmainhalatorer.
/ – J
