En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Dagens bild – för “Cyklistfoodies”

12 Jun

 

Jag vet inte om en bild verkligen säger mer än tusen ord. Men den kan i bättre stunder åtminstone bjuda på en schysst sammanfattning. Just den här bilden sammanfattar situationen i hemmet tämligen väl – cykling och mat!

En bild säger mer än….eh, många ord!

Jodå, bil finns i hushållet men den används så sällan att bromsarna har en tendens att rosta där den står. Förra månaden tankades det inte ens. Nu lyser dock en enveten lampa och påstår att det är dags att slösa lite pengar.

Någon varm anhängare av onödigt bilåkande är jag sannerligen inte. Men kanske motsatsen, “nödigt bilåkande“? Det finns de som inte är lika lyckligt lottade som jag nämligen. De som pendlar för att det inte går att lösa på annat vis till exempel. Jag har nära exempel på det i släkten. Men alltför många ägnar sig åt “skitnödigt bilåkande” i mitt tycke. De faller offer för den statusjakt två ton plåt försedd med rätt namn på huven innebär. Trots att avstånden som avverkas oftast är korta måste man tydligen ha en stor tung SUV för att ta sig fram. Försäljningssiffrorna talar sitt tydliga språk. Märkligt det där.

/ J – nästan billös 

 

Jag vet inte om en bild verkligen säger mer än tusen ord. Men den kan i bättre stunder åtminstone bjuda på en schysst sammanfattning. Just den här bilden sammanfattar situationen i hemmet tämligen väl – cykling och mat!

En bild säger mer än….eh, många ord!

Jodå, bil finns i hushållet men den används så sällan att bromsarna har en tendens att rosta där den står. Förra månaden tankades det inte ens. Nu lyser dock en enveten lampa och påstår att det är dags att slösa lite pengar.

Någon varm anhängare av onödigt bilåkande är jag sannerligen inte. Men kanske motsatsen, “nödigt bilåkande“? Det finns de som inte är lika lyckligt lottade som jag nämligen. De som pendlar för att det inte går att lösa på annat vis till exempel. Jag har nära exempel på det i släkten. Men alltför många ägnar sig åt “skitnödigt bilåkande” i mitt tycke. De faller offer för den statusjakt två ton plåt försedd med rätt namn på huven innebär. Trots att avstånden som avverkas oftast är korta måste man tydligen ha en stor tung SUV för att ta sig fram. Försäljningssiffrorna talar sitt tydliga språk. Märkligt det där.

/ J – nästan billös 

Sportkläder

5 Jun

Serena Williams har en tendens till att skapa rubriker lika mycket för vad hon åstadkommer på tennisplan som hur hon ser ut när hon äntrar den. Häromdagen i Franska öppna dök hon upp i en kreation som höjde mer än ett ögonbryn i den konservativa tennisvärlden. Det handlade om en svart, tight heltäckande kreation. Enligt hennes egen utsago en hyllning till superhjälten “Black Panther”.

Det var dock inte det som föranledde det här inlägget. Vill människan försöka spela boll i gassande sol i heltäckande svart och därmed tämligen besvärande historia får hon väl det.

Men senare fick jag anledning att fundera. Jag satt i bilen och köade vid ett vägarbete och passade på att zappa mellan radiokanalerna. Då råkade jag komma förbi en av de kommersiella och det som fångade intresset var vad presentatörskan drog till med. Hon sade något i stil med “…tänk att kvinnor 2018 inte kan klä sig i vad de vill när de sportar utan att det kommenteras”. Jag log och tänkte på hur oerhört fel hon hade.

Hur man än vrider och vänder på det är det INTE en könsfråga utan en ren grenspecifik idrottsfråga hävdar jag. Hade Serena valt en lagsport till exempel hade hon fått bära den uniform som hör till laget utan knot. Även i individuella sporter är det vanligare att klädseln är reglerad i någon form än att den inte är det. Några av hennes konkurrenter konstaterade lakoniskt att olika uppsättningar regler tycks gälla för Serena och resten av startfältet. De börjar bli luttrade vid det här laget.

Min första reflektion blev att Williams klädval med tillhörande kommentarer är inte en kvinnokampsfråga utan ett idrottsligt spörsmål och att radiorösten var ute och seglade.

Får man klä sig så här?

 

Min andra reflektion handlade dock om kläder. Mer precist om regler inom idrotten som faktiskt är löjliga. Två exempel dyker osökt upp. Det ena vet jag faktiskt inte om det fortfarande är aktuellt men det handlar om det rent sexistiska regelverket som åtminstone fanns inom Beach Volley. Där får/fick damerna inte ha bikinis som överstiger en viss storlek. Mycket hud skall visas hos såväl de manliga som kvinnliga utövarna. Men i synnerhet de kvinnliga. Allt för att behålla sponsorer och image.

Apropå image kommer jag osökt in på det andra exemplet. Det kommer från vår egen del av sportvärlden, cykel. Jag höll på att sätta i halsen när jag först läste det men det är något eller ett par år sedan nu. Det är Downhill MTB som är sorgebarnet. Där har man förbjudit tighta kläder! Inte för att de är skadliga eller så. Tvärtom är de snabbare och bättre visade det sig. Särskilt i tävlingar där det går riktigt fort. Några cyklister lånade därför Speedski-dräkter och hämtade inspiration från tempocykling. Men se det gick inte för sig trots att de vann. Det stämde inte med “imagen” för sporten. Hur man ser ut gick klart före hur man presterar rent idrottsligt. Hade sponsorer av stora löst sittande t-shirts och byxor något att göra med saken månne?

Så slutsatsen blir att i vissa sporter är det viktigare hur man ser ut än att det går fort.

/ J – påklädd

Serena Williams har en tendens till att skapa rubriker lika mycket för vad hon åstadkommer på tennisplan som hur hon ser ut när hon äntrar den. Häromdagen i Franska öppna dök hon upp i en kreation som höjde mer än ett ögonbryn i den konservativa tennisvärlden. Det handlade om en svart, tight heltäckande kreation. Enligt hennes egen utsago en hyllning till superhjälten “Black Panther”.

Det var dock inte det som föranledde det här inlägget. Vill människan försöka spela boll i gassande sol i heltäckande svart och därmed tämligen besvärande historia får hon väl det.

Men senare fick jag anledning att fundera. Jag satt i bilen och köade vid ett vägarbete och passade på att zappa mellan radiokanalerna. Då råkade jag komma förbi en av de kommersiella och det som fångade intresset var vad presentatörskan drog till med. Hon sade något i stil med “…tänk att kvinnor 2018 inte kan klä sig i vad de vill när de sportar utan att det kommenteras”. Jag log och tänkte på hur oerhört fel hon hade.

Hur man än vrider och vänder på det är det INTE en könsfråga utan en ren grenspecifik idrottsfråga hävdar jag. Hade Serena valt en lagsport till exempel hade hon fått bära den uniform som hör till laget utan knot. Även i individuella sporter är det vanligare att klädseln är reglerad i någon form än att den inte är det. Några av hennes konkurrenter konstaterade lakoniskt att olika uppsättningar regler tycks gälla för Serena och resten av startfältet. De börjar bli luttrade vid det här laget.

Min första reflektion blev att Williams klädval med tillhörande kommentarer är inte en kvinnokampsfråga utan ett idrottsligt spörsmål och att radiorösten var ute och seglade.

Får man klä sig så här?

 

Min andra reflektion handlade dock om kläder. Mer precist om regler inom idrotten som faktiskt är löjliga. Två exempel dyker osökt upp. Det ena vet jag faktiskt inte om det fortfarande är aktuellt men det handlar om det rent sexistiska regelverket som åtminstone fanns inom Beach Volley. Där får/fick damerna inte ha bikinis som överstiger en viss storlek. Mycket hud skall visas hos såväl de manliga som kvinnliga utövarna. Men i synnerhet de kvinnliga. Allt för att behålla sponsorer och image.

Apropå image kommer jag osökt in på det andra exemplet. Det kommer från vår egen del av sportvärlden, cykel. Jag höll på att sätta i halsen när jag först läste det men det är något eller ett par år sedan nu. Det är Downhill MTB som är sorgebarnet. Där har man förbjudit tighta kläder! Inte för att de är skadliga eller så. Tvärtom är de snabbare och bättre visade det sig. Särskilt i tävlingar där det går riktigt fort. Några cyklister lånade därför Speedski-dräkter och hämtade inspiration från tempocykling. Men se det gick inte för sig trots att de vann. Det stämde inte med “imagen” för sporten. Hur man ser ut gick klart före hur man presterar rent idrottsligt. Hade sponsorer av stora löst sittande t-shirts och byxor något att göra med saken månne?

Så slutsatsen blir att i vissa sporter är det viktigare hur man ser ut än att det går fort.

/ J – påklädd

Dagens bild – Förecykelkaffe

1 Jun

För att vara mer exakt så är det gårdagens bild. Skall man orka med ett rejält cykelpass efter att ha dragit av en dryg timma på gymmet så gäller det att inmundiga en kopp java. Min “förecykelespresso” är obligatorisk!

Obligatoriskt förecykelkaffe

Sen blev det rätt bra och jobbigt nog. Jag TRÄNADE nämligen cykel för ovanlighets skull. För all del inte egen träning då jag hakade på en god vän och hennes upplägg. Den här dagen stod intervaller på schemat Fyra stycken fyror med en kvarts vila emellan. Hennes var avancerade  som tusan med minuter med olika fokus vilket inkluderar pulszoner och kadens. Första följde jag bara med de andra körde jag max i fyra minuter helt enkelt. Men mer om det senare!

Nu skall jag ut i solen, sommaren och värmen. Jobbeftermiddag utomhus – det låter väl något det?

/ J – skriver i intervaller

För att vara mer exakt så är det gårdagens bild. Skall man orka med ett rejält cykelpass efter att ha dragit av en dryg timma på gymmet så gäller det att inmundiga en kopp java. Min “förecykelespresso” är obligatorisk!

Obligatoriskt förecykelkaffe

Sen blev det rätt bra och jobbigt nog. Jag TRÄNADE nämligen cykel för ovanlighets skull. För all del inte egen träning då jag hakade på en god vän och hennes upplägg. Den här dagen stod intervaller på schemat Fyra stycken fyror med en kvarts vila emellan. Hennes var avancerade  som tusan med minuter med olika fokus vilket inkluderar pulszoner och kadens. Första följde jag bara med de andra körde jag max i fyra minuter helt enkelt. Men mer om det senare!

Nu skall jag ut i solen, sommaren och värmen. Jobbeftermiddag utomhus – det låter väl något det?

/ J – skriver i intervaller

Och pendlingen gick bra?

29 Maj

Jo tack, den gjorde ju det. Högsommarvärme i försommartid skrev jag i min träningsdagbok angående en annan cykeltur häromdagen och det gäller fortfarande. Det gör att morgnarna är en riktigt behaglig tid att trampa en stund. Sen har jag tur med tidpunkten. Om jag sköter mig och inte stressar iväg för tidigt alternativt slöar till det för länge så hamnar jag strax efter morgonrusningen och bara eftersläntrare återstår. Trafiken var lugn idag och inga större incidenter att rapportera. Det är dock något tragiskt att jag trots allt tänker så, inga incidenter. Sen är det inte riktigt sant, jag höll på hamna i sidan på en bil som körde ut från en matvagnsservering. Men han bad om ursäkt genom det öppna fönstret.

Det finns sämre väder att jobbpendla i

 

Igår däremot var det sammanstötning med äldre dam med ännu äldre passagerare bredvid. Hon hade ställt sig tvärs över cykelbanan för att se bättre. Jag slog ut med armen på sedvanligt manér och pekade uppfordrande på de tydliga “lämnaföreträdemarkeringar” som fanns bakom hennes fordon och markerade platsen där hon skulle ha stannat. Hon pekade tillbaka. Jag var tvungen att bromsa hårt, nästan stanna,  försökte tråckla mig runt och kom knappt förbi. Sur blev jag och drämde handflatan i takplåten så det sjöng om det. Note bene, handflatan, då jag trots allt inte ville göra en buckla i plåten just den här dagen. Då hängde sig damen på tutan, varpå jag blev tvärförbannad. Nitade den lilla fart jag hunnit få upp och flög av cykeln springades tillbaka mot bilen.

Föraren fann för gott att avlägsna sig och sitt plåtåbäke. Det var tur det, vilken utskällning hon fått annars. Kan man inte längre se skyltar, tecken och markeringar i trafiken bör man inte heller uppehålla sig där.

/ J – pendlare

Jo tack, den gjorde ju det. Högsommarvärme i försommartid skrev jag i min träningsdagbok angående en annan cykeltur häromdagen och det gäller fortfarande. Det gör att morgnarna är en riktigt behaglig tid att trampa en stund. Sen har jag tur med tidpunkten. Om jag sköter mig och inte stressar iväg för tidigt alternativt slöar till det för länge så hamnar jag strax efter morgonrusningen och bara eftersläntrare återstår. Trafiken var lugn idag och inga större incidenter att rapportera. Det är dock något tragiskt att jag trots allt tänker så, inga incidenter. Sen är det inte riktigt sant, jag höll på hamna i sidan på en bil som körde ut från en matvagnsservering. Men han bad om ursäkt genom det öppna fönstret.

Det finns sämre väder att jobbpendla i

 

Igår däremot var det sammanstötning med äldre dam med ännu äldre passagerare bredvid. Hon hade ställt sig tvärs över cykelbanan för att se bättre. Jag slog ut med armen på sedvanligt manér och pekade uppfordrande på de tydliga “lämnaföreträdemarkeringar” som fanns bakom hennes fordon och markerade platsen där hon skulle ha stannat. Hon pekade tillbaka. Jag var tvungen att bromsa hårt, nästan stanna,  försökte tråckla mig runt och kom knappt förbi. Sur blev jag och drämde handflatan i takplåten så det sjöng om det. Note bene, handflatan, då jag trots allt inte ville göra en buckla i plåten just den här dagen. Då hängde sig damen på tutan, varpå jag blev tvärförbannad. Nitade den lilla fart jag hunnit få upp och flög av cykeln springades tillbaka mot bilen.

Föraren fann för gott att avlägsna sig och sitt plåtåbäke. Det var tur det, vilken utskällning hon fått annars. Kan man inte längre se skyltar, tecken och markeringar i trafiken bör man inte heller uppehålla sig där.

/ J – pendlare

Förvirrad fundering

24 Maj

När man rör på sig dyker det upp tankar. Särskilt när valda kroppsdelar rör sig i repetitiva mönster som i cykling och frigör knoppen från belastning. Fast den här gången var det Crosstraineraktivitet som var källan.

Motion kontra träning dök upp i huvudet. Adamsson och Vacchi nämnde det häromdagen då Adamsson betonade att han enbart var motionär på cykel numera.

När man tränar har man ett syfte med aktiviteten tror jag de flesta kan enas om. Detta oavsett om det handlar om idrott eller ej. Vanligen torde målet vara specifikt. Att bli bäst i världen eller bara klara av en uppgift man föresatt sig. Man tränar för att uppnå något. Nivån på ambitionen varierar förstås. Men att det finns ett mål känns rimligt. Kanske till med att det är uttalat.

Öde gym, här tränar i alla fall ingen…

 

Motion å andra sidan handlar om att må bra. I det kan ingå att få bättre kondition, att bli starkare, att bli friskare i vidare mening.

Men hur det blir det om man motionerar med ett syfte? I mitt fall till och med omfattandes delmål. Om man på kuppen skulle bli inte bara bättre utan bra är det då man förvandlas till elitmotionär? Eller avser det bara en viss prestationsnivå strax under de som tävlar i vissa sammanhang?

Mitt diffusa mål med styrketräning förutom att ryggen skall vara hel är att bli just “bättre”. På vad då? Räkna antal kilo som förflyttas från en plats till en annan? Detsamma gäller cyklingen. Jag vill bli bättre, helst bättre än jag var förut. Det är lika luddigt det.

Tankefluff. 

Frågan är om jag tränar eller om jag motionerar. Hur som haver så rör det på sig, både benen och tankarna.

/ J- det luddigt formulerade… 

När man rör på sig dyker det upp tankar. Särskilt när valda kroppsdelar rör sig i repetitiva mönster som i cykling och frigör knoppen från belastning. Fast den här gången var det Crosstraineraktivitet som var källan.

Motion kontra träning dök upp i huvudet. Adamsson och Vacchi nämnde det häromdagen då Adamsson betonade att han enbart var motionär på cykel numera.

När man tränar har man ett syfte med aktiviteten tror jag de flesta kan enas om. Detta oavsett om det handlar om idrott eller ej. Vanligen torde målet vara specifikt. Att bli bäst i världen eller bara klara av en uppgift man föresatt sig. Man tränar för att uppnå något. Nivån på ambitionen varierar förstås. Men att det finns ett mål känns rimligt. Kanske till med att det är uttalat.

Öde gym, här tränar i alla fall ingen…

 

Motion å andra sidan handlar om att må bra. I det kan ingå att få bättre kondition, att bli starkare, att bli friskare i vidare mening.

Men hur det blir det om man motionerar med ett syfte? I mitt fall till och med omfattandes delmål. Om man på kuppen skulle bli inte bara bättre utan bra är det då man förvandlas till elitmotionär? Eller avser det bara en viss prestationsnivå strax under de som tävlar i vissa sammanhang?

Mitt diffusa mål med styrketräning förutom att ryggen skall vara hel är att bli just “bättre”. På vad då? Räkna antal kilo som förflyttas från en plats till en annan? Detsamma gäller cyklingen. Jag vill bli bättre, helst bättre än jag var förut. Det är lika luddigt det.

Tankefluff. 

Frågan är om jag tränar eller om jag motionerar. Hur som haver så rör det på sig, både benen och tankarna.

/ J- det luddigt formulerade… 

Provokation

22 Maj

Nu vet vad jag som provocerar bilister. Att man tittar på dem! Det är jobbigt att bli omcyklad jag vet men någon måtta får det väl finnas i prestigejakten?

På morgonpendlingen kom jag in i en cirkulationsplats med rätt god fart efter den nedförsbacke som föregår den. Bilarna, tre stycken, till vänster om mig var tvungna att bromsa in då den här rondellen har försetts med rätt markant förhöjda övergångsställen som även agerar farthinder. Det finns en orsak till att de finns.

Eftersom jag både hade högre fart och dessutom var först körde jag. Och som vanligt kör jag rakt, jag håller inte till höger i rondeller eftersom jag vet att många bilister då försöker köra om på insidan vare sig det finns plats eller ej. Så även den här dagen. En svart Volvo stack fram sitt fula tryne och jag hann uppfatta i ögonvrån att ägaren försökte pressa sitt mordvapen förbi mig. Jag höll en ännu rakare linje varpå det inte gick och bilföraren tvingades till sin oerhörda förtret att lätta på gasfoten, o hemska tanke.

Det fick uppenbarligen honom att bli irriterad men inte hälften så ilsk som när jag tittade på honom. Han blängde tillbaks och hytte med näven varpå jag replikerade genom att slå ut med en arm på sant italienskt manér, “maniaco!“. Han fortsatte genom att peka finger och min enda replik var att sänka solglasögonen och söka ögonkontakt. Föraren bromsade in kraftigt och höll ut till höger för att tränga mig.

Jag hoppades han skulle stanna och hoppa ur bilen. Det kunde bli intressant. Inte bara hade jag förkörsrätt, jag kände mig även verbal, morgonen var vacker och dessutom är jag avsevärt mycket större än de flesta rent fysiskt, utifall att.

Han nöjde sig dock med att markera. Exakt vad han markerade vet jag inte. Influensen av ett ton plåt gör uppenbarligen att många tappar omdömet helt.

Till er andra önskar jag en fortsatt god dag! 🙂

/ J – i trafiken

Nu vet vad jag som provocerar bilister. Att man tittar på dem! Det är jobbigt att bli omcyklad jag vet men någon måtta får det väl finnas i prestigejakten?

På morgonpendlingen kom jag in i en cirkulationsplats med rätt god fart efter den nedförsbacke som föregår den. Bilarna, tre stycken, till vänster om mig var tvungna att bromsa in då den här rondellen har försetts med rätt markant förhöjda övergångsställen som även agerar farthinder. Det finns en orsak till att de finns.

Eftersom jag både hade högre fart och dessutom var först körde jag. Och som vanligt kör jag rakt, jag håller inte till höger i rondeller eftersom jag vet att många bilister då försöker köra om på insidan vare sig det finns plats eller ej. Så även den här dagen. En svart Volvo stack fram sitt fula tryne och jag hann uppfatta i ögonvrån att ägaren försökte pressa sitt mordvapen förbi mig. Jag höll en ännu rakare linje varpå det inte gick och bilföraren tvingades till sin oerhörda förtret att lätta på gasfoten, o hemska tanke.

Det fick uppenbarligen honom att bli irriterad men inte hälften så ilsk som när jag tittade på honom. Han blängde tillbaks och hytte med näven varpå jag replikerade genom att slå ut med en arm på sant italienskt manér, “maniaco!“. Han fortsatte genom att peka finger och min enda replik var att sänka solglasögonen och söka ögonkontakt. Föraren bromsade in kraftigt och höll ut till höger för att tränga mig.

Jag hoppades han skulle stanna och hoppa ur bilen. Det kunde bli intressant. Inte bara hade jag förkörsrätt, jag kände mig även verbal, morgonen var vacker och dessutom är jag avsevärt mycket större än de flesta rent fysiskt, utifall att.

Han nöjde sig dock med att markera. Exakt vad han markerade vet jag inte. Influensen av ett ton plåt gör uppenbarligen att många tappar omdömet helt.

Till er andra önskar jag en fortsatt god dag! 🙂

/ J – i trafiken

Vi har inga berg…

21 Maj

Där jag bor finns inga berg. Det finns backar eller kanske kullar beroende på vem som tillfrågas. Norr om staden finns det fler av den varan och söderut knappt några alls. Vad det däremot finns tämligen gott om är slakmotor eller “fel-lut” som jag ibland benämner dem. I mina bättre stunder är jag ok på att cykla den sortens terräng. Det gäller emellertid inte nu.

nedförsbacke är den bästa av backar…

 

Det intressanta är emellertid att det ändå går att bli trött i backar även om de saknar prestige och höjd. Dels går det förstås att cykla fortare och dels kan man hänga på sig en överviktsryggsäck om sisådär trettio kilo. Pröva sen att cykla uppför får ni se!

Tyvärr medför det att jag för stunden blir andfådd och ser pulsen rusa på sportklockan bara av att stirra på en backe för länge. Som under gårdagens för övrigt mycket vackra kvällstur. Pulsen var uppe och besökte 176-strecket och då gick det ändå inte fort. Lite lakoniskt konstaterade jag att det är så det är för stunden och enda sättet att ändra på det förhållandet är att fortsätta trampa. Så det ämnar jag göra.

/ J – trampar vidare och uppför

Där jag bor finns inga berg. Det finns backar eller kanske kullar beroende på vem som tillfrågas. Norr om staden finns det fler av den varan och söderut knappt några alls. Vad det däremot finns tämligen gott om är slakmotor eller “fel-lut” som jag ibland benämner dem. I mina bättre stunder är jag ok på att cykla den sortens terräng. Det gäller emellertid inte nu.

nedförsbacke är den bästa av backar…

 

Det intressanta är emellertid att det ändå går att bli trött i backar även om de saknar prestige och höjd. Dels går det förstås att cykla fortare och dels kan man hänga på sig en överviktsryggsäck om sisådär trettio kilo. Pröva sen att cykla uppför får ni se!

Tyvärr medför det att jag för stunden blir andfådd och ser pulsen rusa på sportklockan bara av att stirra på en backe för länge. Som under gårdagens för övrigt mycket vackra kvällstur. Pulsen var uppe och besökte 176-strecket och då gick det ändå inte fort. Lite lakoniskt konstaterade jag att det är så det är för stunden och enda sättet att ändra på det förhållandet är att fortsätta trampa. Så det ämnar jag göra.

/ J – trampar vidare och uppför

Tänk på vilodagen

15 Maj

…så att du helgar den! Nu är jag inte religiös om man bortser från den allestädes närvarande cyklismen förstås. Men vilodag var det igår i Giro d’Italia och då helgade jag den genom att tänka lite på cykling. Och jag tänkte på tid. Inte minst den tid jag förlorat – på cykelsäsongen 2018 alltså.

Som min bonusdotter sammanfattade det för några år sedan …

Sättet på vilken mitt år och säsong startade innebar att jag inte på något vis har tillryggalagt vare sig tid eller kilometer på en cykelsadel i den omfattning jag önskat. Den tiden kan inte köras igen men jag fick en i mitt tycke briljant idé. Varför inte betrakta den här cykelsäsongen från mitten av maj -18 till samma tid 2019 istället?

Så då var det löst och jag slipper ha halv ångest för att jag precis missat starten av såväl måndagsturer som lördagsturer samt alla lokala motionslopp som gick av stapeln föregående vecka och helg då Lammhultcyklisterna anordnade Kronobergstrippeln med Växjötrampet, Asatrampet och Örken runt.

Istället siktar jag framåt. Framtiden närmar sig ett pedalvarv i taget och idag kan jag avnjuta ytterligare en inspirerande etapp i bella Italia!

/ J – siktar framåt

…så att du helgar den! Nu är jag inte religiös om man bortser från den allestädes närvarande cyklismen förstås. Men vilodag var det igår i Giro d’Italia och då helgade jag den genom att tänka lite på cykling. Och jag tänkte på tid. Inte minst den tid jag förlorat – på cykelsäsongen 2018 alltså.

Som min bonusdotter sammanfattade det för några år sedan …

Sättet på vilken mitt år och säsong startade innebar att jag inte på något vis har tillryggalagt vare sig tid eller kilometer på en cykelsadel i den omfattning jag önskat. Den tiden kan inte köras igen men jag fick en i mitt tycke briljant idé. Varför inte betrakta den här cykelsäsongen från mitten av maj -18 till samma tid 2019 istället?

Så då var det löst och jag slipper ha halv ångest för att jag precis missat starten av såväl måndagsturer som lördagsturer samt alla lokala motionslopp som gick av stapeln föregående vecka och helg då Lammhultcyklisterna anordnade Kronobergstrippeln med Växjötrampet, Asatrampet och Örken runt.

Istället siktar jag framåt. Framtiden närmar sig ett pedalvarv i taget och idag kan jag avnjuta ytterligare en inspirerande etapp i bella Italia!

/ J – siktar framåt

En MTB (o)tur

11 Maj

Det där gick ju inte som tänkt var den första tanken som infann sig där jag stod bredvid cykeln i solgasset i utkanten på ett industriområde allt medan en hägrande skogsdunge med sin svala grönska lockade nästan inom räckhåll.

En strålande vacker tisdagseftermiddag med ett par timmar ledigt var som gjord för en mountainbiketur hade jag tyckt en stund tidigare och därför stoppat en banan i fickan, fyllt en vattenflaska och begett mig åstad. Turen varade strax över en halvmil sen var det kört. Jag hade svängt ut på en bit asfalt som fungerade som sammanbindade länk mellan två stigpartier. Det var då det krängde till.

“Det började med en skakning på nedre däck” som Wiehe en gång sjöng.

Fast han avsåg säkert “bakre däck”. Jodå, den lätt obehagsframkallande känslan av ett alltför svampigt bakdäck som krängde ovanligt mycket när jag svängde infann sig. En snabb koll av däcket gav vid handen att det innehöll betydligt mindre luft än när jag startade. Upp på sadeln igen varpå  kosan styrdes för att hinna så nära hemmet som möjligt innan allt var kört. Hann väl några hundra meter med framåtlutande stil för att belasta framhjulet mer än bakhjulet, sen var all luft borta. Luften gick inte bara ur däcket utan även mig. Si jag hade ingen reservslang med mig. Jag hade chansat med den rätt vanliga tanken som gick ut på att “jag befann mig så nära hemmet så det är ingen fara”. Fråga mig inte var den logiken har sitt ursprung.

Spik foten?

 

Spik i foten? Vad är väl en spik i foten jämfört med en i bakdäcket? Förresten kunde jag fått en i foten också om oturen varit framme. Men det var i alla fall orsaken till punkteringen. Inget simpelt genomslag eller så utan något blankt och vasst. Återstod bara att börja gå.

Tyvärr konstaterades än en gång att cykelskor, särskilt de här, inte är promenadskor. De klämmer vådligt på hälsenorna i det fallet bland annat. Det fanns därför bara en sak att göra. Att ta av skorna och börja jogga.

Det gick stadigt men mycket sakta. Cykelskor i vänster hand, ledandes cykeln i höger, en stadig blick i fjärran och sen hemåt. Cykeldatorn upplyste mig om att farten höll sig kring 7,6 km/h och pulsklockan visade att pulsen låg på 150. Mycket snart märktes att barfotajogging på asfalt medelst cykel när man väger 120 kg inte är den ultimata inledningen på en ny löparkarriär. Det ömmade efter ett tag.

Inalles blev det tre kilometers “löpning”. På vägen mot hemmet hördes plötsligt ett glatt tillrop “hej John”. Det var herr A som var ute och tränade. Student som han är kan han disponera sin tid som han önskar och det strålande vädret lockade uppenbarligen mer än studentlitteraturen. Han erbjöd assistans men pump hade inte hjälpt i det här fallet och omodern som jag är kör jag med slang och inte gucka så det var bara att tacka för erbjudandet och fortsätta färden.

Hem kom jag med en elak blodblåsa under höger trampdyna. Förvisso gillar jag att gå barfota och förvisso var större delen av cykelvägen tämligen välsopad men förutsättningarna var ändå inte helt ultimata. Sen visade det sig senare på kvällen att jag hade lätt feber och inte bara var trött efter äventyret. Den korta förkylningen som följde gjorde att jag just missade de underbara cykeldagar som  passerat. Surt sa räven!

 

/ J – aspirerande Tarahumara

Det där gick ju inte som tänkt var den första tanken som infann sig där jag stod bredvid cykeln i solgasset i utkanten på ett industriområde allt medan en hägrande skogsdunge med sin svala grönska lockade nästan inom räckhåll.

En strålande vacker tisdagseftermiddag med ett par timmar ledigt var som gjord för en mountainbiketur hade jag tyckt en stund tidigare och därför stoppat en banan i fickan, fyllt en vattenflaska och begett mig åstad. Turen varade strax över en halvmil sen var det kört. Jag hade svängt ut på en bit asfalt som fungerade som sammanbindade länk mellan två stigpartier. Det var då det krängde till.

“Det började med en skakning på nedre däck” som Wiehe en gång sjöng.

Fast han avsåg säkert “bakre däck”. Jodå, den lätt obehagsframkallande känslan av ett alltför svampigt bakdäck som krängde ovanligt mycket när jag svängde infann sig. En snabb koll av däcket gav vid handen att det innehöll betydligt mindre luft än när jag startade. Upp på sadeln igen varpå  kosan styrdes för att hinna så nära hemmet som möjligt innan allt var kört. Hann väl några hundra meter med framåtlutande stil för att belasta framhjulet mer än bakhjulet, sen var all luft borta. Luften gick inte bara ur däcket utan även mig. Si jag hade ingen reservslang med mig. Jag hade chansat med den rätt vanliga tanken som gick ut på att “jag befann mig så nära hemmet så det är ingen fara”. Fråga mig inte var den logiken har sitt ursprung.

Spik foten?

 

Spik i foten? Vad är väl en spik i foten jämfört med en i bakdäcket? Förresten kunde jag fått en i foten också om oturen varit framme. Men det var i alla fall orsaken till punkteringen. Inget simpelt genomslag eller så utan något blankt och vasst. Återstod bara att börja gå.

Tyvärr konstaterades än en gång att cykelskor, särskilt de här, inte är promenadskor. De klämmer vådligt på hälsenorna i det fallet bland annat. Det fanns därför bara en sak att göra. Att ta av skorna och börja jogga.

Det gick stadigt men mycket sakta. Cykelskor i vänster hand, ledandes cykeln i höger, en stadig blick i fjärran och sen hemåt. Cykeldatorn upplyste mig om att farten höll sig kring 7,6 km/h och pulsklockan visade att pulsen låg på 150. Mycket snart märktes att barfotajogging på asfalt medelst cykel när man väger 120 kg inte är den ultimata inledningen på en ny löparkarriär. Det ömmade efter ett tag.

Inalles blev det tre kilometers “löpning”. På vägen mot hemmet hördes plötsligt ett glatt tillrop “hej John”. Det var herr A som var ute och tränade. Student som han är kan han disponera sin tid som han önskar och det strålande vädret lockade uppenbarligen mer än studentlitteraturen. Han erbjöd assistans men pump hade inte hjälpt i det här fallet och omodern som jag är kör jag med slang och inte gucka så det var bara att tacka för erbjudandet och fortsätta färden.

Hem kom jag med en elak blodblåsa under höger trampdyna. Förvisso gillar jag att gå barfota och förvisso var större delen av cykelvägen tämligen välsopad men förutsättningarna var ändå inte helt ultimata. Sen visade det sig senare på kvällen att jag hade lätt feber och inte bara var trött efter äventyret. Den korta förkylningen som följde gjorde att jag just missade de underbara cykeldagar som  passerat. Surt sa räven!

 

/ J – aspirerande Tarahumara

Söndag i retrospektiv

9 Maj

Den första sommardagen. Jag vet inte om det rent meteorologiskt förhöll sig på det viset men det kändes sannerligen så. Korta byxor, kort tröja, inga förstärkningsplagg och ljummen vind mot bara ben. Alla som cyklar vet hur det känns och vilken frihetskänsla det skänker.

Kosan styrdes runt en sjö. Det är i och för sig inte konstigt om man bor i det hörnet av världen som jag gör. Det är hart när omöjligt att inte cykla runt en sjö faktiskt.

Helgasjön

Just den här sjön har jag kört runt många gånger i mitt cykelliv. Helgasjön, vet inte hur stor den kan tänkas vara i relation till allt annat, Smålands fjärde, femte beroende på hur man räknar kanske. Hur som haver är det runt 50 kilometer att färdas eller 55 med den sträckningen jag valde. Distanscykling blev det således inte men kanske halvdistans. Halvdistans för en halvmotionär.

Lagom tät trafik i mitt tycke

Söndagstrafiken var gles och civiliserad. De motorfordon jag stötte på under färds gång visade med ett undantag stor hänsyn och särskilt gällde det när de släppte över mig vid den första korsningen på ut ur staden. När jag sedan svängt av de större lederna blev det närmast tomt. Jag, asfalt och lövsprickning i samklang.

Barndomstrakter i Åby

Kraften i benen finns bara inte där kunde emellertid snabbt konstateras. Det är inte ett särskilt överraskande faktum och hänger förstås intimt ihop med brist på mil i benen och en väl tilltagen rondör. Men det får konsekvenser insåg jag under den här färden. Det blir inga motionslopp för min del i år som tänkt var. De flesta ligger för nära i tid. De första redan till kristi flygare och helgen som kommer. Även deltagande i de lokala mtb- och tempocuperna får skjutas på framtiden. Jag skulle inte kunna göra mig själv rättvisa. Inte i andras ögon då för det bryr jag mig inte om men i mina egna.

Sportdryck

 

Något mer pulver i skånkarna fanns att hämta mot slutet. Det visade sig att den milda men ändå närvarande värmebrisen varit emot mig från början. Efter Ör så var den istället med mig från sidan och mot slutet i ryggen varpå farten ökade något. Sen bidrog säkert att jag tagit det erbarmligt lugnt uppför inledningsvis. Det var inte ett val utan av nödvändighet. För närvarande rusar pulsen bara jag tänker på att cykla i “fel-lut”.

Sen lockade förstås en afterbikeöl. En iskall Bayersk kändes inte malplacerad.

 

/ J – söndagscyklist

 

Den första sommardagen. Jag vet inte om det rent meteorologiskt förhöll sig på det viset men det kändes sannerligen så. Korta byxor, kort tröja, inga förstärkningsplagg och ljummen vind mot bara ben. Alla som cyklar vet hur det känns och vilken frihetskänsla det skänker.

Kosan styrdes runt en sjö. Det är i och för sig inte konstigt om man bor i det hörnet av världen som jag gör. Det är hart när omöjligt att inte cykla runt en sjö faktiskt.

Helgasjön

Just den här sjön har jag kört runt många gånger i mitt cykelliv. Helgasjön, vet inte hur stor den kan tänkas vara i relation till allt annat, Smålands fjärde, femte beroende på hur man räknar kanske. Hur som haver är det runt 50 kilometer att färdas eller 55 med den sträckningen jag valde. Distanscykling blev det således inte men kanske halvdistans. Halvdistans för en halvmotionär.

Lagom tät trafik i mitt tycke

Söndagstrafiken var gles och civiliserad. De motorfordon jag stötte på under färds gång visade med ett undantag stor hänsyn och särskilt gällde det när de släppte över mig vid den första korsningen på ut ur staden. När jag sedan svängt av de större lederna blev det närmast tomt. Jag, asfalt och lövsprickning i samklang.

Barndomstrakter i Åby

Kraften i benen finns bara inte där kunde emellertid snabbt konstateras. Det är inte ett särskilt överraskande faktum och hänger förstås intimt ihop med brist på mil i benen och en väl tilltagen rondör. Men det får konsekvenser insåg jag under den här färden. Det blir inga motionslopp för min del i år som tänkt var. De flesta ligger för nära i tid. De första redan till kristi flygare och helgen som kommer. Även deltagande i de lokala mtb- och tempocuperna får skjutas på framtiden. Jag skulle inte kunna göra mig själv rättvisa. Inte i andras ögon då för det bryr jag mig inte om men i mina egna.

Sportdryck

 

Något mer pulver i skånkarna fanns att hämta mot slutet. Det visade sig att den milda men ändå närvarande värmebrisen varit emot mig från början. Efter Ör så var den istället med mig från sidan och mot slutet i ryggen varpå farten ökade något. Sen bidrog säkert att jag tagit det erbarmligt lugnt uppför inledningsvis. Det var inte ett val utan av nödvändighet. För närvarande rusar pulsen bara jag tänker på att cykla i “fel-lut”.

Sen lockade förstås en afterbikeöl. En iskall Bayersk kändes inte malplacerad.

 

/ J – söndagscyklist