En blogg om livet i allmänhet och träningslivet i synnerhet

John
Wikström

Vi har inga berg…

21 Maj

Där jag bor finns inga berg. Det finns backar eller kanske kullar beroende på vem som tillfrågas. Norr om staden finns det fler av den varan och söderut knappt några alls. Vad det däremot finns tämligen gott om är slakmotor eller ”fel-lut” som jag ibland benämner dem. I mina bättre stunder är jag ok på att cykla den sortens terräng. Det gäller emellertid inte nu.

nedförsbacke är den bästa av backar…

 

Det intressanta är emellertid att det ändå går att bli trött i backar även om de saknar prestige och höjd. Dels går det förstås att cykla fortare och dels kan man hänga på sig en överviktsryggsäck om sisådär trettio kilo. Pröva sen att cykla uppför får ni se!

Tyvärr medför det att jag för stunden blir andfådd och ser pulsen rusa på sportklockan bara av att stirra på en backe för länge. Som under gårdagens för övrigt mycket vackra kvällstur. Pulsen var uppe och besökte 176-strecket och då gick det ändå inte fort. Lite lakoniskt konstaterade jag att det är så det är för stunden och enda sättet att ändra på det förhållandet är att fortsätta trampa. Så det ämnar jag göra.

/ J – trampar vidare och uppför

Där jag bor finns inga berg. Det finns backar eller kanske kullar beroende på vem som tillfrågas. Norr om staden finns det fler av den varan och söderut knappt några alls. Vad det däremot finns tämligen gott om är slakmotor eller ”fel-lut” som jag ibland benämner dem. I mina bättre stunder är jag ok på att cykla den sortens terräng. Det gäller emellertid inte nu.

nedförsbacke är den bästa av backar…

 

Det intressanta är emellertid att det ändå går att bli trött i backar även om de saknar prestige och höjd. Dels går det förstås att cykla fortare och dels kan man hänga på sig en överviktsryggsäck om sisådär trettio kilo. Pröva sen att cykla uppför får ni se!

Tyvärr medför det att jag för stunden blir andfådd och ser pulsen rusa på sportklockan bara av att stirra på en backe för länge. Som under gårdagens för övrigt mycket vackra kvällstur. Pulsen var uppe och besökte 176-strecket och då gick det ändå inte fort. Lite lakoniskt konstaterade jag att det är så det är för stunden och enda sättet att ändra på det förhållandet är att fortsätta trampa. Så det ämnar jag göra.

/ J – trampar vidare och uppför

Tänk på vilodagen

15 Maj

…så att du helgar den! Nu är jag inte religiös om man bortser från den allestädes närvarande cyklismen förstås. Men vilodag var det igår i Giro d’Italia och då helgade jag den genom att tänka lite på cykling. Och jag tänkte på tid. Inte minst den tid jag förlorat – på cykelsäsongen 2018 alltså.

Som min bonusdotter sammanfattade det för några år sedan …

Sättet på vilken mitt år och säsong startade innebar att jag inte på något vis har tillryggalagt vare sig tid eller kilometer på en cykelsadel i den omfattning jag önskat. Den tiden kan inte köras igen men jag fick en i mitt tycke briljant idé. Varför inte betrakta den här cykelsäsongen från mitten av maj -18 till samma tid 2019 istället?

Så då var det löst och jag slipper ha halv ångest för att jag precis missat starten av såväl måndagsturer som lördagsturer samt alla lokala motionslopp som gick av stapeln föregående vecka och helg då Lammhultcyklisterna anordnade Kronobergstrippeln med Växjötrampet, Asatrampet och Örken runt.

Istället siktar jag framåt. Framtiden närmar sig ett pedalvarv i taget och idag kan jag avnjuta ytterligare en inspirerande etapp i bella Italia!

/ J – siktar framåt

…så att du helgar den! Nu är jag inte religiös om man bortser från den allestädes närvarande cyklismen förstås. Men vilodag var det igår i Giro d’Italia och då helgade jag den genom att tänka lite på cykling. Och jag tänkte på tid. Inte minst den tid jag förlorat – på cykelsäsongen 2018 alltså.

Som min bonusdotter sammanfattade det för några år sedan …

Sättet på vilken mitt år och säsong startade innebar att jag inte på något vis har tillryggalagt vare sig tid eller kilometer på en cykelsadel i den omfattning jag önskat. Den tiden kan inte köras igen men jag fick en i mitt tycke briljant idé. Varför inte betrakta den här cykelsäsongen från mitten av maj -18 till samma tid 2019 istället?

Så då var det löst och jag slipper ha halv ångest för att jag precis missat starten av såväl måndagsturer som lördagsturer samt alla lokala motionslopp som gick av stapeln föregående vecka och helg då Lammhultcyklisterna anordnade Kronobergstrippeln med Växjötrampet, Asatrampet och Örken runt.

Istället siktar jag framåt. Framtiden närmar sig ett pedalvarv i taget och idag kan jag avnjuta ytterligare en inspirerande etapp i bella Italia!

/ J – siktar framåt

En MTB (o)tur

11 Maj

Det där gick ju inte som tänkt var den första tanken som infann sig där jag stod bredvid cykeln i solgasset i utkanten på ett industriområde allt medan en hägrande skogsdunge med sin svala grönska lockade nästan inom räckhåll.

En strålande vacker tisdagseftermiddag med ett par timmar ledigt var som gjord för en mountainbiketur hade jag tyckt en stund tidigare och därför stoppat en banan i fickan, fyllt en vattenflaska och begett mig åstad. Turen varade strax över en halvmil sen var det kört. Jag hade svängt ut på en bit asfalt som fungerade som sammanbindade länk mellan två stigpartier. Det var då det krängde till.

”Det började med en skakning på nedre däck” som Wiehe en gång sjöng.

Fast han avsåg säkert ”bakre däck”. Jodå, den lätt obehagsframkallande känslan av ett alltför svampigt bakdäck som krängde ovanligt mycket när jag svängde infann sig. En snabb koll av däcket gav vid handen att det innehöll betydligt mindre luft än när jag startade. Upp på sadeln igen varpå  kosan styrdes för att hinna så nära hemmet som möjligt innan allt var kört. Hann väl några hundra meter med framåtlutande stil för att belasta framhjulet mer än bakhjulet, sen var all luft borta. Luften gick inte bara ur däcket utan även mig. Si jag hade ingen reservslang med mig. Jag hade chansat med den rätt vanliga tanken som gick ut på att ”jag befann mig så nära hemmet så det är ingen fara”. Fråga mig inte var den logiken har sitt ursprung.

Spik foten?

 

Spik i foten? Vad är väl en spik i foten jämfört med en i bakdäcket? Förresten kunde jag fått en i foten också om oturen varit framme. Men det var i alla fall orsaken till punkteringen. Inget simpelt genomslag eller så utan något blankt och vasst. Återstod bara att börja gå.

Tyvärr konstaterades än en gång att cykelskor, särskilt de här, inte är promenadskor. De klämmer vådligt på hälsenorna i det fallet bland annat. Det fanns därför bara en sak att göra. Att ta av skorna och börja jogga.

Det gick stadigt men mycket sakta. Cykelskor i vänster hand, ledandes cykeln i höger, en stadig blick i fjärran och sen hemåt. Cykeldatorn upplyste mig om att farten höll sig kring 7,6 km/h och pulsklockan visade att pulsen låg på 150. Mycket snart märktes att barfotajogging på asfalt medelst cykel när man väger 120 kg inte är den ultimata inledningen på en ny löparkarriär. Det ömmade efter ett tag.

Inalles blev det tre kilometers ”löpning”. På vägen mot hemmet hördes plötsligt ett glatt tillrop ”hej John”. Det var herr A som var ute och tränade. Student som han är kan han disponera sin tid som han önskar och det strålande vädret lockade uppenbarligen mer än studentlitteraturen. Han erbjöd assistans men pump hade inte hjälpt i det här fallet och omodern som jag är kör jag med slang och inte gucka så det var bara att tacka för erbjudandet och fortsätta färden.

Hem kom jag med en elak blodblåsa under höger trampdyna. Förvisso gillar jag att gå barfota och förvisso var större delen av cykelvägen tämligen välsopad men förutsättningarna var ändå inte helt ultimata. Sen visade det sig senare på kvällen att jag hade lätt feber och inte bara var trött efter äventyret. Den korta förkylningen som följde gjorde att jag just missade de underbara cykeldagar som  passerat. Surt sa räven!

 

/ J – aspirerande Tarahumara

Det där gick ju inte som tänkt var den första tanken som infann sig där jag stod bredvid cykeln i solgasset i utkanten på ett industriområde allt medan en hägrande skogsdunge med sin svala grönska lockade nästan inom räckhåll.

En strålande vacker tisdagseftermiddag med ett par timmar ledigt var som gjord för en mountainbiketur hade jag tyckt en stund tidigare och därför stoppat en banan i fickan, fyllt en vattenflaska och begett mig åstad. Turen varade strax över en halvmil sen var det kört. Jag hade svängt ut på en bit asfalt som fungerade som sammanbindade länk mellan två stigpartier. Det var då det krängde till.

”Det började med en skakning på nedre däck” som Wiehe en gång sjöng.

Fast han avsåg säkert ”bakre däck”. Jodå, den lätt obehagsframkallande känslan av ett alltför svampigt bakdäck som krängde ovanligt mycket när jag svängde infann sig. En snabb koll av däcket gav vid handen att det innehöll betydligt mindre luft än när jag startade. Upp på sadeln igen varpå  kosan styrdes för att hinna så nära hemmet som möjligt innan allt var kört. Hann väl några hundra meter med framåtlutande stil för att belasta framhjulet mer än bakhjulet, sen var all luft borta. Luften gick inte bara ur däcket utan även mig. Si jag hade ingen reservslang med mig. Jag hade chansat med den rätt vanliga tanken som gick ut på att ”jag befann mig så nära hemmet så det är ingen fara”. Fråga mig inte var den logiken har sitt ursprung.

Spik foten?

 

Spik i foten? Vad är väl en spik i foten jämfört med en i bakdäcket? Förresten kunde jag fått en i foten också om oturen varit framme. Men det var i alla fall orsaken till punkteringen. Inget simpelt genomslag eller så utan något blankt och vasst. Återstod bara att börja gå.

Tyvärr konstaterades än en gång att cykelskor, särskilt de här, inte är promenadskor. De klämmer vådligt på hälsenorna i det fallet bland annat. Det fanns därför bara en sak att göra. Att ta av skorna och börja jogga.

Det gick stadigt men mycket sakta. Cykelskor i vänster hand, ledandes cykeln i höger, en stadig blick i fjärran och sen hemåt. Cykeldatorn upplyste mig om att farten höll sig kring 7,6 km/h och pulsklockan visade att pulsen låg på 150. Mycket snart märktes att barfotajogging på asfalt medelst cykel när man väger 120 kg inte är den ultimata inledningen på en ny löparkarriär. Det ömmade efter ett tag.

Inalles blev det tre kilometers ”löpning”. På vägen mot hemmet hördes plötsligt ett glatt tillrop ”hej John”. Det var herr A som var ute och tränade. Student som han är kan han disponera sin tid som han önskar och det strålande vädret lockade uppenbarligen mer än studentlitteraturen. Han erbjöd assistans men pump hade inte hjälpt i det här fallet och omodern som jag är kör jag med slang och inte gucka så det var bara att tacka för erbjudandet och fortsätta färden.

Hem kom jag med en elak blodblåsa under höger trampdyna. Förvisso gillar jag att gå barfota och förvisso var större delen av cykelvägen tämligen välsopad men förutsättningarna var ändå inte helt ultimata. Sen visade det sig senare på kvällen att jag hade lätt feber och inte bara var trött efter äventyret. Den korta förkylningen som följde gjorde att jag just missade de underbara cykeldagar som  passerat. Surt sa räven!

 

/ J – aspirerande Tarahumara

Söndag i retrospektiv

9 Maj

Den första sommardagen. Jag vet inte om det rent meteorologiskt förhöll sig på det viset men det kändes sannerligen så. Korta byxor, kort tröja, inga förstärkningsplagg och ljummen vind mot bara ben. Alla som cyklar vet hur det känns och vilken frihetskänsla det skänker.

Kosan styrdes runt en sjö. Det är i och för sig inte konstigt om man bor i det hörnet av världen som jag gör. Det är hart när omöjligt att inte cykla runt en sjö faktiskt.

Helgasjön

Just den här sjön har jag kört runt många gånger i mitt cykelliv. Helgasjön, vet inte hur stor den kan tänkas vara i relation till allt annat, Smålands fjärde, femte beroende på hur man räknar kanske. Hur som haver är det runt 50 kilometer att färdas eller 55 med den sträckningen jag valde. Distanscykling blev det således inte men kanske halvdistans. Halvdistans för en halvmotionär.

Lagom tät trafik i mitt tycke

Söndagstrafiken var gles och civiliserad. De motorfordon jag stötte på under färds gång visade med ett undantag stor hänsyn och särskilt gällde det när de släppte över mig vid den första korsningen på ut ur staden. När jag sedan svängt av de större lederna blev det närmast tomt. Jag, asfalt och lövsprickning i samklang.

Barndomstrakter i Åby

Kraften i benen finns bara inte där kunde emellertid snabbt konstateras. Det är inte ett särskilt överraskande faktum och hänger förstås intimt ihop med brist på mil i benen och en väl tilltagen rondör. Men det får konsekvenser insåg jag under den här färden. Det blir inga motionslopp för min del i år som tänkt var. De flesta ligger för nära i tid. De första redan till kristi flygare och helgen som kommer. Även deltagande i de lokala mtb- och tempocuperna får skjutas på framtiden. Jag skulle inte kunna göra mig själv rättvisa. Inte i andras ögon då för det bryr jag mig inte om men i mina egna.

Sportdryck

 

Något mer pulver i skånkarna fanns att hämta mot slutet. Det visade sig att den milda men ändå närvarande värmebrisen varit emot mig från början. Efter Ör så var den istället med mig från sidan och mot slutet i ryggen varpå farten ökade något. Sen bidrog säkert att jag tagit det erbarmligt lugnt uppför inledningsvis. Det var inte ett val utan av nödvändighet. För närvarande rusar pulsen bara jag tänker på att cykla i ”fel-lut”.

Sen lockade förstås en afterbikeöl. En iskall Bayersk kändes inte malplacerad.

 

/ J – söndagscyklist

 

Den första sommardagen. Jag vet inte om det rent meteorologiskt förhöll sig på det viset men det kändes sannerligen så. Korta byxor, kort tröja, inga förstärkningsplagg och ljummen vind mot bara ben. Alla som cyklar vet hur det känns och vilken frihetskänsla det skänker.

Kosan styrdes runt en sjö. Det är i och för sig inte konstigt om man bor i det hörnet av världen som jag gör. Det är hart när omöjligt att inte cykla runt en sjö faktiskt.

Helgasjön

Just den här sjön har jag kört runt många gånger i mitt cykelliv. Helgasjön, vet inte hur stor den kan tänkas vara i relation till allt annat, Smålands fjärde, femte beroende på hur man räknar kanske. Hur som haver är det runt 50 kilometer att färdas eller 55 med den sträckningen jag valde. Distanscykling blev det således inte men kanske halvdistans. Halvdistans för en halvmotionär.

Lagom tät trafik i mitt tycke

Söndagstrafiken var gles och civiliserad. De motorfordon jag stötte på under färds gång visade med ett undantag stor hänsyn och särskilt gällde det när de släppte över mig vid den första korsningen på ut ur staden. När jag sedan svängt av de större lederna blev det närmast tomt. Jag, asfalt och lövsprickning i samklang.

Barndomstrakter i Åby

Kraften i benen finns bara inte där kunde emellertid snabbt konstateras. Det är inte ett särskilt överraskande faktum och hänger förstås intimt ihop med brist på mil i benen och en väl tilltagen rondör. Men det får konsekvenser insåg jag under den här färden. Det blir inga motionslopp för min del i år som tänkt var. De flesta ligger för nära i tid. De första redan till kristi flygare och helgen som kommer. Även deltagande i de lokala mtb- och tempocuperna får skjutas på framtiden. Jag skulle inte kunna göra mig själv rättvisa. Inte i andras ögon då för det bryr jag mig inte om men i mina egna.

Sportdryck

 

Något mer pulver i skånkarna fanns att hämta mot slutet. Det visade sig att den milda men ändå närvarande värmebrisen varit emot mig från början. Efter Ör så var den istället med mig från sidan och mot slutet i ryggen varpå farten ökade något. Sen bidrog säkert att jag tagit det erbarmligt lugnt uppför inledningsvis. Det var inte ett val utan av nödvändighet. För närvarande rusar pulsen bara jag tänker på att cykla i ”fel-lut”.

Sen lockade förstås en afterbikeöl. En iskall Bayersk kändes inte malplacerad.

 

/ J – söndagscyklist

 

Det är öken…

7 Maj

Som mången intresserad cykelentusiast spenderas ett antal timmar framför Eurosports alla sändningar under året. Mest underhållande är nog vårklassikerna med Ardennervecka och Paris-Roubaix. Trots det är de största högtiderna nog ändå TdF och Girot. Vueltan har aldrig slagit an hos mig och orsaken är enkel och stavas: M O T O R V Ä G!

Nu har de för all del försökt bli av med den stämpeln de senaste åren genom att i princip lägga halva ”Spanien runt” i Pyrenéerna men det känns också en smula konstlat. Men hur som haver går det att konstatera att motorvägar är skittråkiga inte bara att köra bil på utan framförallt att bedriva cykeltävling på. Det händer inget för det är för lättkontrollerat, det finns ingen publik av naturliga skäl och att se eländet på TV är bara sanslöst långtråkigt. Jag spolade förbi åtta mil igår och under den tiden hände bara det att utbrytargruppens försprång minskade från tre till en minut.

Ja spännande är det inte
Ja spännande är det inte

Så ett tips snälla arrangörer, gör inte så! Som sagt Vueltan syndar ofta men otyget kunde även ses på förra årets Turkiet runt och alltid i Californien runt. Jänkarna har ju nästan spikraka vägar. Och nu var det dags för Girot att göra detsamma. Det enda som är tråkigare än motorväg är motorväg i kombination med ett massivt enformigt landskap.

Om etapperna i Israel var ämnade att sälja in landet så misslyckades de grovt i mina ögon i alla fall. Nu vet jag att de har miltals med svart asfalt, industriparker och en sjutusan massa öken. Spännande, olika nyanser av brunt. En informationsskylt upplyste om att en del av öknen var känd för sina många färger på sanden. Jag såg brunt. Mörkbrunt, ljusbrunt och kanske en nyans av beige. Vacchi konstaterade under sändningen ”nu har vi kört i en krater i fyra mil” vilket var en utmärkt sammanfattning på hela etappen.

Som stark kontrast följde en etapp från Tour of Yorkshire precis efter. Grönt, små vägar och kuperat, hurra!

Verkligen, IS ???
Verkligen, IS ???

Sen undrar jag med tanke på vart i världen etappen i Girot ägde rum om det bara var jag som blev nervös av informationen att det bara var kilometer kvar till I S?

/ J – TVcyklisten

Som mången intresserad cykelentusiast spenderas ett antal timmar framför Eurosports alla sändningar under året. Mest underhållande är nog vårklassikerna med Ardennervecka och Paris-Roubaix. Trots det är de största högtiderna nog ändå TdF och Girot. Vueltan har aldrig slagit an hos mig och orsaken är enkel och stavas: M O T O R V Ä G!

Nu har de för all del försökt bli av med den stämpeln de senaste åren genom att i princip lägga halva ”Spanien runt” i Pyrenéerna men det känns också en smula konstlat. Men hur som haver går det att konstatera att motorvägar är skittråkiga inte bara att köra bil på utan framförallt att bedriva cykeltävling på. Det händer inget för det är för lättkontrollerat, det finns ingen publik av naturliga skäl och att se eländet på TV är bara sanslöst långtråkigt. Jag spolade förbi åtta mil igår och under den tiden hände bara det att utbrytargruppens försprång minskade från tre till en minut.

Ja spännande är det inte
Ja spännande är det inte

Så ett tips snälla arrangörer, gör inte så! Som sagt Vueltan syndar ofta men otyget kunde även ses på förra årets Turkiet runt och alltid i Californien runt. Jänkarna har ju nästan spikraka vägar. Och nu var det dags för Girot att göra detsamma. Det enda som är tråkigare än motorväg är motorväg i kombination med ett massivt enformigt landskap.

Om etapperna i Israel var ämnade att sälja in landet så misslyckades de grovt i mina ögon i alla fall. Nu vet jag att de har miltals med svart asfalt, industriparker och en sjutusan massa öken. Spännande, olika nyanser av brunt. En informationsskylt upplyste om att en del av öknen var känd för sina många färger på sanden. Jag såg brunt. Mörkbrunt, ljusbrunt och kanske en nyans av beige. Vacchi konstaterade under sändningen ”nu har vi kört i en krater i fyra mil” vilket var en utmärkt sammanfattning på hela etappen.

Som stark kontrast följde en etapp från Tour of Yorkshire precis efter. Grönt, små vägar och kuperat, hurra!

Verkligen, IS ???
Verkligen, IS ???

Sen undrar jag med tanke på vart i världen etappen i Girot ägde rum om det bara var jag som blev nervös av informationen att det bara var kilometer kvar till I S?

/ J – TVcyklisten

Dagens bild

1 Maj

1a maj står det i almanackan och ute blåser det. En typisk cykeldag även om det konkret mest handlade om en cykeltur. Några heldagar är knappast aktuella än. Hade inte exakt diamanter i benen, idag heller. Men nu är det gjort i alla fall. Någon form av långintervall blev det. Vinden bidrog med extra motstånd.

Den obligatoriska inför-cyklings-espresson
Den obligatoriska inför-cyklings-espresson

 

Nu blir det tv för hela slanten. Mest ser jag fram emot att Girot börjar på fredag men redan nu avnjuts Snooker-VM och Lag VM i bordtennis. För den som bryr sig tror jag bestämt att sommarsporten Hockey har någon form av begivenhet också.

/ J – med motvind i seglen

1a maj står det i almanackan och ute blåser det. En typisk cykeldag även om det konkret mest handlade om en cykeltur. Några heldagar är knappast aktuella än. Hade inte exakt diamanter i benen, idag heller. Men nu är det gjort i alla fall. Någon form av långintervall blev det. Vinden bidrog med extra motstånd.

Den obligatoriska inför-cyklings-espresson
Den obligatoriska inför-cyklings-espresson

 

Nu blir det tv för hela slanten. Mest ser jag fram emot att Girot börjar på fredag men redan nu avnjuts Snooker-VM och Lag VM i bordtennis. För den som bryr sig tror jag bestämt att sommarsporten Hockey har någon form av begivenhet också.

/ J – med motvind i seglen

Det skaver

30 Apr

Det känns ovant på något vis, att cykla. Visst jag trampar till och från jobbet, till gymmet och understundom för att köpa en liter mjölk eller så men det är också allt. Några sträckor blir det inte tal om.

Runt omkring mig cyklas det desto mer. Jag hör om cykelresor till varmare breddgrader, om cykelläger och om för året nystartade måndags- och lördagsturer. Hjulen rullar och kilometer avverkas i samma takt som höjdmeter besegras.

Där är jag inte riktigt än. Jag körde mina första kortare landsvägsrundor i helgen. Ovanligt sent och de har inte föregåtts av någon vinterkörning alls. Bladet är tomt och jag börjar från noll den här gången. Det känns, själen känner sig obekväm med kostymen. Den passar inte riktigt utan den skaver här och var. Det värker i handlederna och framför allt korsryggen protesterar. Bidragande kan förstås vara att jag helt spontant sänkte styret rejält i slutet av förra året. Värst är dock att knäna börjat peka utåt så där fult. Anledningen är lika enkel som obehaglig. Magen är helt enkelt i vägen när armarna dyker ned i tempobågen. Ett faktum riktiga cyklister inte behöver fundera över.

Solen går ned över Helgasjön och i bakgrunden skymtas Kronobergs slottsruin
Solen går ned över Helgasjön och i bakgrunden skymtas Kronobergs slottsruin

Men kvällen var vacker om än kylslagen och jag trampade dit näsan pekade. I det här fallet blev riktningen först upp mot den lokala skogsdungen Fyllerydsskogen, runt golfbanan som finns där, genom Sandsbro och därefter ut mot det vackra Kronoberg. Själva rundan runt den udden är åtta kilometer och den kan man köra varv efter varv de dagar man inte känner sig så äventyrlig. Det gjorde jag inte den här aftonen. Mest tyckte jag det var kallt. Men cyklades gjorde det och det blev några varv. Nöjd med det förutom att jag upptäckte ett knakande från vevpartiet mot slutet av turen. Hoppas inte vevlagret är slut igen. Det vore ytterst förargligt då det i princip är nytt. Men de verkar ha karaktären av engångsprylar nu för tiden.

Skam den som ger sig tänker jag. Idag blir det dock vila från cyklingen och ett besök på gymmet istället. Det finns vikter som behöver flyttas på.

/ J – otymplig

Det känns ovant på något vis, att cykla. Visst jag trampar till och från jobbet, till gymmet och understundom för att köpa en liter mjölk eller så men det är också allt. Några sträckor blir det inte tal om.

Runt omkring mig cyklas det desto mer. Jag hör om cykelresor till varmare breddgrader, om cykelläger och om för året nystartade måndags- och lördagsturer. Hjulen rullar och kilometer avverkas i samma takt som höjdmeter besegras.

Där är jag inte riktigt än. Jag körde mina första kortare landsvägsrundor i helgen. Ovanligt sent och de har inte föregåtts av någon vinterkörning alls. Bladet är tomt och jag börjar från noll den här gången. Det känns, själen känner sig obekväm med kostymen. Den passar inte riktigt utan den skaver här och var. Det värker i handlederna och framför allt korsryggen protesterar. Bidragande kan förstås vara att jag helt spontant sänkte styret rejält i slutet av förra året. Värst är dock att knäna börjat peka utåt så där fult. Anledningen är lika enkel som obehaglig. Magen är helt enkelt i vägen när armarna dyker ned i tempobågen. Ett faktum riktiga cyklister inte behöver fundera över.

Solen går ned över Helgasjön och i bakgrunden skymtas Kronobergs slottsruin
Solen går ned över Helgasjön och i bakgrunden skymtas Kronobergs slottsruin

Men kvällen var vacker om än kylslagen och jag trampade dit näsan pekade. I det här fallet blev riktningen först upp mot den lokala skogsdungen Fyllerydsskogen, runt golfbanan som finns där, genom Sandsbro och därefter ut mot det vackra Kronoberg. Själva rundan runt den udden är åtta kilometer och den kan man köra varv efter varv de dagar man inte känner sig så äventyrlig. Det gjorde jag inte den här aftonen. Mest tyckte jag det var kallt. Men cyklades gjorde det och det blev några varv. Nöjd med det förutom att jag upptäckte ett knakande från vevpartiet mot slutet av turen. Hoppas inte vevlagret är slut igen. Det vore ytterst förargligt då det i princip är nytt. Men de verkar ha karaktären av engångsprylar nu för tiden.

Skam den som ger sig tänker jag. Idag blir det dock vila från cyklingen och ett besök på gymmet istället. Det finns vikter som behöver flyttas på.

/ J – otymplig

Obsolet - dom över död cykel

24 Apr

Riktigt död är den väl inte än men den dagen närmar sig med stormsteg vad det verkar. Det har sina uppenbara nackdelar med att gränsla ett levande fossil. Det blev uppenbart för mig häromsistens då jag lämnade in springaren för lite TLC hos min lokala cykelmekaniker. Orsaken till att cykeln behövde lite kärlek skrev jag om i ”Retardation”, bromsarna fungerande inte som jag önskade.

Efter några dagar hörde de av sig från Växjö Cykelservice och meddelade att min cykel var klar. Glad i hågen begav jag mig för att lösa ut den. Jag hade misstänkt att bromsarna behövde luftas men det visade sig inte riktigt stämma. Istället hade de fått nya bromsbelägg. Så långt allt väl förutom då att jag fortfarande upplevde bakbromsen som en smula svampig. Det var vid samtal om detta som bomben briserade.

Herr M genmälde att han snarare tyckte att bromsarna fungerade ovanligt väl för att vara så gamla. Hm, tänkte jag och kände en gång till. Jodå, det går att nita med dem nu även om bromsen inte tar så tidigt som den fordom gjorde. Jag fick även reda på att det inte är mening att försöka fixa till bromsarna om de i framtiden skulle krångla då de är helt obsoleta! Bättre då att byta ut dem helt. Tyvärr förstår jag vad han menar. Det är lite som datorer, ingen vill ha en nittiotalsdator längre. Samma i bromsvärlden. Riktigt gamla bromsar allt från V-bromsar och bakåt via cantilever går bra. Det finns till och med nyproducerat att köpa. Men första generationernas skivbromsar? Nope…det går inte. De är bara fel.

Bara helt j-a omodern!!
Bara helt j-a omodern!!

Om det sen bara vore det. Men nej då även framväxeln är fel. Den växlar inte ned som den skall och det i sin tur beror på att den inte är helt kompatibel med nuvarande system. Den kommer från min gamla cykel. Ramen är ”ny” då det är en garantiram. Det var inte bara jag som gick bet på att justera den växeln visade det sig.

Till det skall läggas att bakdämparen ”klonkar” så det är något som inte stämmer med infästningen, något litet glapp någonstans. Ja, just det pop-locen på framdämparen är också borta sen något år då handtaget gav med sig.

Sen var det ju hela problematiken med att det är en cykel med 26″ hjul. Inte helt modernt det heller. Det är nästan så att folk pekar finger när man kommer cyklande.

Det går därmed att konstatera att den nått den punkt då det inte är lönt att lägga ned mycket mer pengar på den. Den är inte ”vintage” eller antik nog för att var intressant som min nittiotals C-dale jag har i cykelboden till exempel. Cuben är bara gammal och det är fan inte bra i sammanhanget.

Men den får hålla någon säsong till. Gott om monetära medel är det ont om!

/ J – antikcyklist eller antik cyklist?

Riktigt död är den väl inte än men den dagen närmar sig med stormsteg vad det verkar. Det har sina uppenbara nackdelar med att gränsla ett levande fossil. Det blev uppenbart för mig häromsistens då jag lämnade in springaren för lite TLC hos min lokala cykelmekaniker. Orsaken till att cykeln behövde lite kärlek skrev jag om i ”Retardation”, bromsarna fungerande inte som jag önskade.

Efter några dagar hörde de av sig från Växjö Cykelservice och meddelade att min cykel var klar. Glad i hågen begav jag mig för att lösa ut den. Jag hade misstänkt att bromsarna behövde luftas men det visade sig inte riktigt stämma. Istället hade de fått nya bromsbelägg. Så långt allt väl förutom då att jag fortfarande upplevde bakbromsen som en smula svampig. Det var vid samtal om detta som bomben briserade.

Herr M genmälde att han snarare tyckte att bromsarna fungerade ovanligt väl för att vara så gamla. Hm, tänkte jag och kände en gång till. Jodå, det går att nita med dem nu även om bromsen inte tar så tidigt som den fordom gjorde. Jag fick även reda på att det inte är mening att försöka fixa till bromsarna om de i framtiden skulle krångla då de är helt obsoleta! Bättre då att byta ut dem helt. Tyvärr förstår jag vad han menar. Det är lite som datorer, ingen vill ha en nittiotalsdator längre. Samma i bromsvärlden. Riktigt gamla bromsar allt från V-bromsar och bakåt via cantilever går bra. Det finns till och med nyproducerat att köpa. Men första generationernas skivbromsar? Nope…det går inte. De är bara fel.

Bara helt j-a omodern!!
Bara helt j-a omodern!!

Om det sen bara vore det. Men nej då även framväxeln är fel. Den växlar inte ned som den skall och det i sin tur beror på att den inte är helt kompatibel med nuvarande system. Den kommer från min gamla cykel. Ramen är ”ny” då det är en garantiram. Det var inte bara jag som gick bet på att justera den växeln visade det sig.

Till det skall läggas att bakdämparen ”klonkar” så det är något som inte stämmer med infästningen, något litet glapp någonstans. Ja, just det pop-locen på framdämparen är också borta sen något år då handtaget gav med sig.

Sen var det ju hela problematiken med att det är en cykel med 26″ hjul. Inte helt modernt det heller. Det är nästan så att folk pekar finger när man kommer cyklande.

Det går därmed att konstatera att den nått den punkt då det inte är lönt att lägga ned mycket mer pengar på den. Den är inte ”vintage” eller antik nog för att var intressant som min nittiotals C-dale jag har i cykelboden till exempel. Cuben är bara gammal och det är fan inte bra i sammanhanget.

Men den får hålla någon säsong till. Gott om monetära medel är det ont om!

/ J – antikcyklist eller antik cyklist?

Enduro

10 Apr

Endurotävling på mountainbike, kan det vara något? Kanske inte för mig om jag skall vara helt ärlig. Dels är formen något hårig för min del och dels klarar min cykel inte av den sortens aktiviteter. Det har vare sig  den eller dess föregångare varit förmögna till vilket gjort att jag inte kunnat öva på så grov terräng och höga drops heller. Men det är en annan historia.

Den här historien handlar snarare om att det Växjös första Enduroevenemang gick av stapeln i helgen. Växjö Stigcyklister stod som arrangör och banan bestod av sex stycken specialsträckor i det här fallet förlagda till backarna vid Ekeberg och stigarna kring Vaistorpet. Formen var liksom de lokala Bros cuperna i MTB ”träning under tävlingslika förhållanden”. I det här fallet en utmärkt uppvärmning inför nästa helgs mer formella premiär i Göteborg. Något som inte minst bevisades av de långväga gästerna. På plats fanns cyklister från Kristianstad, Gränna och till med från Falun. Då är man banne mig entusiastisk. Sjutto mil i bil för att köra lite stig och snacka cykel tyder på visst engagemang. Totalt var det tjugo cyklister som stod på startlinjen. Fler fanns helt enkelt inte plats för då man begränsat antalet startplatser för att kunna genomföra det hela under ordnade former. Ett test inför framtiden helt enkelt. Med tanke på vad jag upplevde från sidan är jag säker på att det inte var sista gången.

Många var kallade få utvalda. En tapper skara i Smålandsskogarna
Många var kallade få utvalda. En tapper skara i Smålandsskogarna

 

En och annat teknisk utmaning bjöds på även om det inte är Göteborgsterräng
En och annat teknisk utmaning bjöds på även om det inte är Göteborgsterräng

 

Full koncentration
Full koncentration

Något som bidrog till den goda stämningen var förstås vädret. Strålande sol och frånvaro av de kulingvindar som rådde någon dag tidigare gjorde sitt. Vårvärme och fågeljäklar som fick skrika ikapp med skivbromsars tjut. Själv dök jag upp som gubben i lådan för att insupa lite stämning, ta några bilder men mest för att hämta inspiration till eget trampande. Det blev lite småstigar till och från och sen fick det vara bra med det.

Efter landning
Full satsning även här

 

Ett drop om dagen håller doktorn borta eller hur var det nu?
Ett drop om dagen håller doktorn borta eller hur var det nu?

Enduro är som jag ser det en ruskigt bra tävlingsform bland annat för att den går att anordna även på platser som saknar riktiga berg och downhillmöjligheter. Sen tycker jag som kommande från nittotalsmountainbiking och XC-sidan att den är ”rejäl” då den även innehåller stora mått trampande. Det ställer inte bara krav på god teknik när det gäller att välja linjer och hantera hojen utan även på kondition och inte minst explosivitet. Vilket bevisades av att det var några bra trötta krigare som gick i mål efter sista delsträckan i Fyllerydsskogen.

De siktade på grillat och lite samvaro och jag cyklade hemåt även om det inte blev raka vägen utan lite enklare stig på vägen hem. Det är svårt att ta i när man har vanliga skor på SPD-pedaler och jeans på sig, men ändå. Cykelsugen blev jag och är jag så som inspirationen hade avsedd effekt.

 / J – cykelsugen

Endurotävling på mountainbike, kan det vara något? Kanske inte för mig om jag skall vara helt ärlig. Dels är formen något hårig för min del och dels klarar min cykel inte av den sortens aktiviteter. Det har vare sig  den eller dess föregångare varit förmögna till vilket gjort att jag inte kunnat öva på så grov terräng och höga drops heller. Men det är en annan historia.

Den här historien handlar snarare om att det Växjös första Enduroevenemang gick av stapeln i helgen. Växjö Stigcyklister stod som arrangör och banan bestod av sex stycken specialsträckor i det här fallet förlagda till backarna vid Ekeberg och stigarna kring Vaistorpet. Formen var liksom de lokala Bros cuperna i MTB ”träning under tävlingslika förhållanden”. I det här fallet en utmärkt uppvärmning inför nästa helgs mer formella premiär i Göteborg. Något som inte minst bevisades av de långväga gästerna. På plats fanns cyklister från Kristianstad, Gränna och till med från Falun. Då är man banne mig entusiastisk. Sjutto mil i bil för att köra lite stig och snacka cykel tyder på visst engagemang. Totalt var det tjugo cyklister som stod på startlinjen. Fler fanns helt enkelt inte plats för då man begränsat antalet startplatser för att kunna genomföra det hela under ordnade former. Ett test inför framtiden helt enkelt. Med tanke på vad jag upplevde från sidan är jag säker på att det inte var sista gången.

Många var kallade få utvalda. En tapper skara i Smålandsskogarna
Många var kallade få utvalda. En tapper skara i Smålandsskogarna

 

En och annat teknisk utmaning bjöds på även om det inte är Göteborgsterräng
En och annat teknisk utmaning bjöds på även om det inte är Göteborgsterräng

 

Full koncentration
Full koncentration

Något som bidrog till den goda stämningen var förstås vädret. Strålande sol och frånvaro av de kulingvindar som rådde någon dag tidigare gjorde sitt. Vårvärme och fågeljäklar som fick skrika ikapp med skivbromsars tjut. Själv dök jag upp som gubben i lådan för att insupa lite stämning, ta några bilder men mest för att hämta inspiration till eget trampande. Det blev lite småstigar till och från och sen fick det vara bra med det.

Efter landning
Full satsning även här

 

Ett drop om dagen håller doktorn borta eller hur var det nu?
Ett drop om dagen håller doktorn borta eller hur var det nu?

Enduro är som jag ser det en ruskigt bra tävlingsform bland annat för att den går att anordna även på platser som saknar riktiga berg och downhillmöjligheter. Sen tycker jag som kommande från nittotalsmountainbiking och XC-sidan att den är ”rejäl” då den även innehåller stora mått trampande. Det ställer inte bara krav på god teknik när det gäller att välja linjer och hantera hojen utan även på kondition och inte minst explosivitet. Vilket bevisades av att det var några bra trötta krigare som gick i mål efter sista delsträckan i Fyllerydsskogen.

De siktade på grillat och lite samvaro och jag cyklade hemåt även om det inte blev raka vägen utan lite enklare stig på vägen hem. Det är svårt att ta i när man har vanliga skor på SPD-pedaler och jeans på sig, men ändå. Cykelsugen blev jag och är jag så som inspirationen hade avsedd effekt.

 / J – cykelsugen

Helvetet i norr

8 Apr

Titeln kunde anspela på Växjö den senaste månaden men inte den här specifika söndagen. Solen strålade från klarblå himmel men av den såg jag inte mycket. Det gick bara inte att missa Paris-Roubaix 116:e upplaga. Och tur var det att jag fattade det beslutet då det blev minst sagt spännande. Eurosports direktsändning startade vid elvasnåret och det artade sig till en högtidsstund i cykelsoffan med Vacchi och Adamsson som kommentorer.

Apropå spänning, det är inte nådigt att meka med sin cykel i nästan femtio kilometer i timmen i ledning för ett lopp
Apropå spänning, det är inte nådigt att meka med sin cykel i nästan femtio kilometer i timmen i ledning för ett lopp

Tänk att Peter Sagan som egentligen kanske mer är spurtare än något annat om än en väldigt åkstark sådan, kunde gå och vinna. På vilket sätt han vann sedan! En soloattack som räckte för att komma ikapp resterna av den långa utbrytningen när det var fem sex mil kvar. Väl ikapp de kvarvarande visade han på sin oerhörda förmåga att tänka cykel. Vanligtvis visar han den när han diskret kryssar fram i klungan och utnyttjar andra lags rullar när hans egna hjälpryttare inte räcker till. Idag visade han den genom att inte köra ihjäl sina två sista utbrytarkollegor utan nyttja dem så länge det gick. För att äta lite, dricka lite i lä samt spara på det sista lilla unset av kraft. Faktum var att den schweiziske mästaren Dilier lyckades hänga kvar och till med hjälpa till såpass att han blev tvåa.

Innan allt detta utspelades han loppet i sedvanlig ordning bjuda på en salig mix av vurpor, tekniska haverier och andra till detta lopp hörandes detaljer. Tyvärr skadade sig några stycken och fick föras till sjukhus. Det är inte nådigt att ramla på gatsten större än små hyreshus. Fast å andra sidan skedde flera av olyckorna mellan Pavéavsnitten. Hetsen för att nå goda positioner in i de svåråkta partierna samt lättnaden att komma ur dem skördar sina offer de med.

Nu är det över för den här gången och jag skall själv ut och trampa en stund. Eller förresten det får vänta till imorgon. Igår körde jag dock ett par mil MTB. Mest för att titta på andra som körde cykel i skogen men det får jag återkomma till.

Glad söndagskväll på er!

/ J – TVcyklisten

Titeln kunde anspela på Växjö den senaste månaden men inte den här specifika söndagen. Solen strålade från klarblå himmel men av den såg jag inte mycket. Det gick bara inte att missa Paris-Roubaix 116:e upplaga. Och tur var det att jag fattade det beslutet då det blev minst sagt spännande. Eurosports direktsändning startade vid elvasnåret och det artade sig till en högtidsstund i cykelsoffan med Vacchi och Adamsson som kommentorer.

Apropå spänning, det är inte nådigt att meka med sin cykel i nästan femtio kilometer i timmen i ledning för ett lopp
Apropå spänning, det är inte nådigt att meka med sin cykel i nästan femtio kilometer i timmen i ledning för ett lopp

Tänk att Peter Sagan som egentligen kanske mer är spurtare än något annat om än en väldigt åkstark sådan, kunde gå och vinna. På vilket sätt han vann sedan! En soloattack som räckte för att komma ikapp resterna av den långa utbrytningen när det var fem sex mil kvar. Väl ikapp de kvarvarande visade han på sin oerhörda förmåga att tänka cykel. Vanligtvis visar han den när han diskret kryssar fram i klungan och utnyttjar andra lags rullar när hans egna hjälpryttare inte räcker till. Idag visade han den genom att inte köra ihjäl sina två sista utbrytarkollegor utan nyttja dem så länge det gick. För att äta lite, dricka lite i lä samt spara på det sista lilla unset av kraft. Faktum var att den schweiziske mästaren Dilier lyckades hänga kvar och till med hjälpa till såpass att han blev tvåa.

Innan allt detta utspelades han loppet i sedvanlig ordning bjuda på en salig mix av vurpor, tekniska haverier och andra till detta lopp hörandes detaljer. Tyvärr skadade sig några stycken och fick föras till sjukhus. Det är inte nådigt att ramla på gatsten större än små hyreshus. Fast å andra sidan skedde flera av olyckorna mellan Pavéavsnitten. Hetsen för att nå goda positioner in i de svåråkta partierna samt lättnaden att komma ur dem skördar sina offer de med.

Nu är det över för den här gången och jag skall själv ut och trampa en stund. Eller förresten det får vänta till imorgon. Igår körde jag dock ett par mil MTB. Mest för att titta på andra som körde cykel i skogen men det får jag återkomma till.

Glad söndagskväll på er!

/ J – TVcyklisten