Igår var egentligen planen att jag och min kompis Christine skulle åka in till den stora huvudstaden och vara med på Try Triathlon, gratis träningskvällar som arrangeras inför Vattenfall World Triathlon i Stockholm (som går av stapeln senare i sommar). Men så fick jag se på facebook att Bålsta Skidklubb anordnade en träningstävling i triathlon vilket var ett mycket bättre alternativ för oss, mer träning och mindre restid! Träningstävlingen i Bålsta var nämligen på en riktig sprintdistans – 750 m simning, 20 km cykling och 5 km löpning. På Try Triathlon körs bara en minitriathlon med 400 m simning, 7 km cykling och 2 km löpning.
Hela vägen till Bålsta så regnade det rejält. Men vi höll hoppet uppe om att det skulle dra förbi tills det var dags för start. Väl framme vid Ekillabadet i Bålsta möttes vi av en tom parkeringsplats och en helt öde badplats.
- Inte en triathlet i sikte…
Var det bara vi som var tillräckligt galna för att vilja ge oss ut och simma, cykla och springa i 14 grader och regn en tisdagkväll? Nejdå, det visade sig snart att vi inte var helt ensamma. Snart rullade det in fler bilar på parkeringen med triathlonsugna människor och supertrevliga funktionärer från Bålsta skidklubb. Ett växlingsområde gjordes i ordning i en skogsglänta (så himla mysigt!), nummerlappar delades ut och tidtagningen förbereddes. Till allas glädje så upphörde regnet och vi kunde pyssla med våra cyklar och annan utrustning i lugn och ro.
Jag har skrivit tidigare att jag tycker små lokala tävlingar är dom allra bästa, och Bålsta skidklubbs triathlon var inget undantag. Är det inte helt fantastiskt att det finns folk som på sin lediga tid, och dessutom i riktigt ruggigt väder, ger sig ut och snitslar en lång skogsslinga, sätter ut pilar längs landsvägen, lägger ut bojar i vattnet, ordnar med en följebåt i sjön och dessutom hejar och applåderar som om det vore ett världsmästerskap – bara för att nio stycken träningssugna människor som har betalat den symboliska summan 40 kr i startavgift ska få en bra träningskväll? Grymt mycket cred till er!!!
Efter en genomgång av banan samlades vi vid strandkanten och sprang ut i vattnet på klara, färdiga, gå! Två varvs simning runt de utlagda bojarna skulle avklaras. Jag har fortfarande inte fått till det där med crawl ordentligt men jag tog mig iallafall framåt genom en blandning av bröstsim, lite crawl och en och annan kallsup.
Upp mot växlingsområdet för att krångla av våtdräkten och på med cykelgrejerna. Jag valde att lägga några extra sekunder på att sätta på mig en vindjacka vilket visade sig vara ett klokt val. Så fort jag hoppat upp på cykeln så kom nämligen regnet tillbaka. Det blev väldigt blött och ganska kallt, men det bekom mig inte så mycket, nu var det ju cykling – jag och Ruby i full fart längs vägen, wihoo! Det visade sig att vi fick vara ensamma hela vägen, jag såg inte skymten av någon annan varken framför eller bakom mig. Att cykla helt ensam kanske inte var det bästa för tävlingsinstinkten. Jag tyckte att jag höll ett hyfsat tempo men efter första varvet så märkte jag att jag inte ansträngde mig speciellt mycket överhuvudtaget. Det här funkade ju inte, jag skulle ju köra så snabbt jag kunde, inte åka runt och myscykla! Andra varvet tryckte jag på bättre och lyckades höja snittfarten en del. Såhär i efterhand tror jag dock att jag hade kunnat cykla ännu fortare…får bli målet till nästa gång.
In i växlingsområdet igen och iväg på löpningen efter ett snabbt skobyte. Löpbanan började med en nerförsbacke vilket var riktigt skönt för att få igång benen efter den ganska kalla cyklingen. Löpbanan gick på fina skogsstigar längs strandkanten och ut på en udde. Så härligt att få springa i skogen på mjuka stigar istället för hård och tråkig asfalt! Jag kände att jag fick energi av den fina naturen och benen kändes ovanligt pigga för att komma direkt från cykeln. Kanske börjar kroppen vänja sig vid att det är dags att springa efter cykling?! På andra varvet fick jag sällskap av en medtävlare vilket gav mig motivation att höja tempot ett snäpp till. Löpningen kändes riktigt bra och jag orkade hålla tempot uppe hela vägen in över mållinjen. Vilket endorfinkick – så himla kul! Jag längtar redan till nästa gång!
