Jag är just nu i Italien och har precis kommit tillbaka till hotellrummet efter en underbar men mycket tuff dag på cykeln. Såväl benen som huvudet värker lite grann, på det där sköna utmattade sättet, men var gör väl det när man haft en underbar dag på cykeln. Men vi tar det från början.
För några månader sedan fick jag en inbjudan till Eddy Merckx Gran Fondo vid Gardasjön i norra Italien. Det lät som en trevlig upplevelse och jag hoppade på. Loppet skulle vara drygt 130 km, så jag tyckte inte att det borde vara några problem. Flygbiljetter bokades och jag körde något längre motionslopp på hemmaplan för att förbereda mig för distansen.
I onsdags, två dagar innan avresa, berättar jag för några andra vänner om min planerade resa, varpå de, som tydligen varit vid Gardasjön tidigare, frågar om det inte är rätt kuperad banan då? Jag svarar att jag inte tror det, eftersom jag uppfattat det som att loppet går runt sjön. Men för att vara säker går jag ändå in och kollar på loppets hemsida… Aj då. Loppet går inte alls RUNT sjön, men det går i omgivningarna av sjön, och där är det kuperat. Inte mindre än 2879 höjdmeter ska avverkas fördelat på tre större klättringar och en lite mindre. Högsta punkten är 1309 möh. Lite haft panikartat kastar jag in ett backintervallpass under torsdagen, men om det egentligen spelar någon roll mer än mentalt tvivlar jag på.
Idag så var det alltså dags. Klockan åtta rullade vi in i startfållan och bara ett par meter framför oss står Kannibalen själv, världens genom tiderna bästa cyklist – Eddy Merckx. Betydligt äldre, och framför allt rundare än när ha tog sina fantastiska 525 segrar under slutet av 60-talet och 70-talet, men det var ändå HAN. Lite starstruckvarning och gåshud, men en mycket häftig upplevelse. Målet fick väl ändå vara att komma före honom… Något som skulle visa sig inte bli så svårt.
Nedräkningen börjar och klockan 8.30 (nästan i alla fall, vi är ju trots allt vid Medelhavet, så några minuter senare var det nog) går starten. Vi ligger långt fram och bakom oss rullar 2900 cyklister iväg, alla på en gång. Första kilometerna går med masterstart och bilen kör onödigt ryckigt, även för oss som ligger bara några meter bakom den. De länge bak i klungan måste haft ett mindre h-lvete de första kilometrarna innan fältet släpptes iväg.
När masterbilen lämnar oss och det blir ”fri fart” börjar det genast hända saker. Banan går lätt utför och det är lite medvind, och trots att min Garmin visar konstanta hastigheter över 50 km/h är jag bland de långsammaste runt omkring mig. Italienarna kan köra fort, och de verkar inte vara rädda för att krascha. Det är riktigt trångt på vägen och hastigheten är som sagt minst sagt hög. Riktigt långsammast är jag dock inte, för snart kommer jag ikapp en liten rund gubbe i gul jersey, en rygg jag sett tidigare – Eddy. Jag lägger mig lite bakom, njuter av stunden av att ligga på mästarens hjul, halar upp kameran och tar någon bild, och sedan kör jag om honom och lämnar honom bakom mig.
Första klättringen kommer efter en dryg mils körning, en mil som gått betydligt fortare än jag räknat med, och trots att jag nog inte varit under 40 km/h sedan bilen släppte fältet har jag nog blivit omkörd av minst 200 cyklister. I klättringen blir det dock betydligt lugnare tempo, och jag inser att den genomsnittlige Italienaren kör hårt på flacken, men väldigt lugnt uppför. Jag passerar flera cyklister som jag tidigare sett köra om mig, men redan efter 100 höjdmeter och ett par kilometer är klättringen slut och de sätter ny fart och lämnar fega mig bakom sig.
Tempot är återigen hög, men snart kommer vi in i nästa klättring, en lite mer ordentlig sådan. Efter 25 km är vi uppvärmda och de knappt 300 höjdmeterna på cirka 8 km känns trots allt helt ok, och efter den bjuds vi på en fin utförskörning innan en riktigt slakmota på närmare 5 km förbereder oss för vad som komma skall.
Inför den tredje klättringen bjuds vi på lite påfyllning i både vattenflaskor och magar. Här är det inga torra, släta bullar som serveras utan mackor, kakor och frukt. Jag gör ett kort stopp och fyller upp mina vattenflaskor inför klättringen. Slakmotan tidigare har fört oss upp genom en underbar dalgång där vi på ena sidan har haft vinodlingar och en forsande bäck. Den andra sidan har bjudit på en brant bergvägg. Men nu är det slut på vinet, och den lätta lutningen. Framför oss tornar berget upp sig och nästa stigning bjuder på 640 höjdmeter över en dryg mils cykling. Det är bara att lägga i den lättaste växeln och börja jobba sig uppför. En kilometer från toppen ligger nästa depå, och eftersom mina båda halvlitersflaskor redan är tomma igen, stannar jag för ännu en påfyllning, och testar även en marmeladmacka.
Uförskörningen som vi bjuds på efter att vi passerat toppen är efterlängtad, men det ska snart visa sig att jag längtar lika mycket till att den ska ta slut. Lutningen känns extrem och pendlar oftast mellan 10-15% och hårnålarna avlöser varandra. Lite feg som jag är, i alla fall jämfört med mina racinggalan Italienska medcyklister, tycker jag att det räcker att hålla 60 km/h på rakorna och runt 30 genom hårnålarna. Inbromsningarna, den höga farten, och en viss anspänning i armarna gör att jag snart känner mig helt slut i både händer, armar och axlar. Men till slut är vi i alla fall nere och några kilometer flack körning väntar. Tempot börjar dras upp i klungan och jag hänger med bland de sista hjulen, då jag inte känner att jag har mer krafter i benen för stunden än att knappt hänga med. Tempot ökar hela tiden och snart får jag reda på varför. Vi börjar närma oss bandelningen och målgången för de som valt den kortare sträckan. Från vår klunga på cirka 25 cyklister är vi bara 8 stycken som viker höger, när de övriga vänder mot det hägrande målet. Vi åtta trampar dock vidare upp genom ännu en fantastisk dalgång, men tempot är nu betydligt lägre, och ingen säger någonting. Vi vet alla vad som är kvar. Loppets sista och definitivt tuffaste stigning upp till San Valentino. Framför oss har vi 1150 höjdmeter som ska klaras av under 15 km cykling. Ännu en gång stannar jag vid depån för att fylla upp vattenflaskorna, det går åt en hel del dricka eftersom termometern visar upp mot 30 grader och solen steker från en molnfri himmel.
Nu är det dags, agnarna har redan sållats från vetet, nu ska de hårdaste av de hårda väljas ut. Klättringen pendlar konstant runt 10% den första milen, och trots att effektmätaren visar på 250-300 watt kommer jag inte upp i hastigheter mer än 8-10 km/h. Kilometerna känns oändligt långa, men den kraftiga lutningen gör i alla fall att höjdmätaren tickar på hyfsat snabbt. Målet för stigningen är ju trots allt 1305 möh, och det är den som jag siktar på. Exakt en timme efter att jag lämnade den förra depån kommer nästa depå. Det är bara 10 km mellan dem och min snitthastighet den senaste timmen är så långt ifrån den första milen man kan komma. En lång paus, med påfyllnad av alla tänkbara tankar, och även en tömning av blåsan, som nog mer var en undermedveten undanmanöver för att slippa hoppa upp på cykeln igen, då de mängder som svett som jag producerat de senaste timmarna knappast hade lämnat någon vätska kvar att släppa ut den vägen. Till slut fanns dock ingen återvändo, och de fem kvarvarande kilometrarna upp till passet och den vackra byn San Valentino lär inte bli flackar bara för att jag står kvar längre i depån.
Upp på cykeln igen och börja trampa. Pausen har gjort benen lite piggare och lutningen är inte längre fullt lika brant, vilket gör att de mitt lidande uppför berget plötsligt är över. Min tanke från början var att stanna på toppen och fira att jag besegrat berget med att ta några fina utsiktsbilder, men utförskörningen kom så snabbt och plötsligt att det inte blev mycket av det. Nu rullar jag istället utför igen, genom ett landskap som känns som Sound of Music. Gröna böljande ängar, små bergsbyar som är precis så pittoreska som man kan önska, och naturligtvis en kyrka i mitten. Dessutom är vägen lagom brant och saknar de skarpa hårnålarna. Jag kan alltså rulla på i drygt 50 km/h och bara njuta av landskapet och känna mig nöjd över att de plågsamma klättringarna är över.
Väl nere på normalnivån igen (ca 150-200 möh) ska det bara vara cirka 20 km kvar till målet, dessutom ska jag förlora ytterligare drygt 50 meter, så jag tänker att de ska blir en rätt lätt avslutning. Det ska dock visa sig att cykelguden inte riktigt håller med. Han har sett till att det blåser en stadig motvind, och den långa stigningen, tillsammans med en lång utförskörning har dragit ut fältet ordentligt och vi är bara några ensamma cyklister väl utspridda längs vägen. Jag kör ikapp någon, men känner att de är för långsamma för att det ska vara lönt att lägga sig på deras hjul, men efter en knapp mil kommer räddningen, en större klunga kommer ikapp mig och jag kan hänga på dem. De som låg i klungan var dock inte speciellt dragvilliga och av de cirka 20 stycken som ligger med är vi inte mer än 6-7 stycken som får göra jobbet längst fram. Men även om tempot är relativt moderat sliter vi rätt hårt i vinden därframme. GPS:en börjar nu närma sig de 135,2 km som det står i programbladet att loppet är och vid en korsning, där vi vänder upp och istället får vinden i ryggen ligger jag först i klungan och gör ett försök till en attack. Jag kör så hårt jag kan och får en lucka och tänker att nu ska jag klämma i de sista två kilometerna som är kvar enligt GPS:en. Över en bro och så passerar jag en skylt där det står en 4 på, men eftersom GPS:en redan har passerat 134 km tänker jag att den måste visa något annat. Benen trummar på, och blir allt stummare, GPS:en fortsätter räkan och jag passerar 135 km också enligt den. Då uppenbara sig nästa skylt… 3 km… och jag inser att antingen visar min GPS fel eller är loppet längre än den angivna distansen. Jag vänder mig om och kan inte se klungan bakom mig, och jag tänker att jag måste härda ut. Jag kan ju inte ge mig nu och falla tillbaka till dem igen, oavsett hur tunga benen känns just nu. Jag trampar på och ser snart 1 km skylten, och bakom mig ser jag nu även klungan, som börjar närma sig. Jag trycker till en sista gång, motvinden är nu tillbaka, men det finns alltid lite krafter kvar när målbanderollen börjar närma sig. Jag svänger runt en korsning och är så trött att jag inte ser det hägrande målet 100 meter framför mig utan håller på att köra in på fel väg och får runda en flaggvakt som nog undrar om jag borde få framföra en cykel egentligen, men jag håller undan för den jagande klungan och i min inre värd känner jag mig som Eddy Merckx som passerar mållinjen först efter ännu en lång utbrytning. I min värld har alla de andra cyklisterna som finns bakom mållinjen kört den korta sträckan, och jag känner mig som en vinnare efter 5 timmar och 44 minuter!
Jag kan verkligen rekommendera att åka ner till kontinenten och delta på ett större Gran Fondo här nere. Utmaningen jämfört med ett svenskt motionslopp är enorm. Förra helgen körde jag Växjötrampet, då låg vi tillsammans i en klunga under 135 km och spurtade i mål efter 3,5 timme. På ett kuperat Gran Fondo bildas det hela tiden nya konstellationer och grupper splittras när banan växlar mellan tekniska utförskörning, branta klättringar och sega slakmotor. Dessutom är de flesta vägarna avstängda för allmän trafik, eller i alla fall enkelriktade, vilket gör upplevelsen både säkrare och trevligare. Dessutom kostar det med svenska förhållande knappt någonting att anmäla sig. Långa banan på Eddy Merckx Gran Fondo kostar €30, och då ingår det pastaparty efter väl förättat värv.
Flygresa, hyrbil och boende behöver inte heller kosta mer än ett par, tre tusenlappar om ni är två eller flera som delar bil och boende, och jag kan lova dig att upplevelsen är långt mycket större än en klassisk tur på svenska landsvägar.