Vi träffar mountainbike-stjärnan Jenny Rissveds på Playitas, där 19-åringen inleder försäsongen inför sitt första år som cyklist i det schweiziska stallet SCOTT-ODLO MTB Racing Team – under ledning av legendaren Thomas Frischknecht.
Jenny Rissveds är inte som någon annan 19-åring jag träffat. Här har vi en tjej som redan cyklat sig till framgångar som många proffs bara kan drömma om även efter det att karriären är över.
Ändå är det en väldigt ödmjuk yngling som sitter framför mig, och jag försöker att förstå vad det är som gör henne så trygg och stabil utåt – och vill också se om det finns någon som helst prestationsångest och rädsla inför det som komma skall. Jag menar, vi pratar ju ändå om en tjej som inte ens fyllt 20, som ska in i ett proffsstall med bara killar – där alla andra dessutom är schweizare.
Just nu befinner Jenny Rissveds sig på SOK:s olympiska camp, Playitas, på Fuerteventura, där hon tillsammans med sina svenska kollegor nu spenderat de senaste två veckorna.
Hur har träningen på den olympiska campen varit?
Den har varit bra. För den här tiden på året så funkar det jättebra. När man ska köra mycket timmar och bygga upp en grund inför säsongen så funkar det bra, även om mountainbikeåkningen begränsats av terrängen. Jag har kört mycket landsväg med mountainbiken. Vi försöker köra distansträning och försöker få in timmar precis som landsvägscyklisterna, fast det är mer som en grund som man kan bygga tekniken från.
Är detta inte ovanligt tidigt att dra igång en säsong för dig?
Ju äldre jag har blivit desto tidigare har säsongen dragit igång. Den blir bara längre och längre, jämfört med när jag var mindre. Det kan verka tidigt, men min första tävling är i mars. Det är bara att vänja sig.
Berätta lite hur det kom sig att du skrev på för SCOTT-ODLO MTB Racing Team – och varför du valde att tacka nej till flera stycken anbud innan dess.
Under andra året av gymnasiet, 2012, kom Thomas Frischknecht fram till mig under en tävling och frågade hur det såg ut med kontrakt inför 2013. Då sa jag att det var stora team som hade hört av sig och undrade om jag ville hänga på. Många ville signa upp mig på fyra år, fram till och med OS. Men det var mitt första år internationellt och jag sa till mig själv: ”Jag har två år kvar i skolan, och jag kan bli fast i något som kanske inte alls blir bra egentligen”. På nåt sätt var man ju tvungen att hitta en balans mellan cykeln och skolan, men utifrån förutsättningarna ville jag ha betyg som jag var nöjd med och jag tror inte jag hade klarat alla kurser om jag hade haft ett team med det ansvar som följer med det.
Men vi höll kontakt efter tävlingen, och han ville ändå hjälpa mig på något vis. Det ledde till att teamet hjälpte mig med material på tävlingar och betalade någon resa för mig under 2013. Jag har varit som en gäståkare där kan man säga, så det har varit väldigt mycket förmåner. De har behandlat mig som en teammedlem, trots att jag inte tillhört dem på pappret.
Numera är du enda icke-schweiziska åkaren i teamet?
Precis. Och enda tjejen också. Det är lite häftigt faktiskt. När man pratar med folk som har varit med i branschen så har det alltid varit så: schweizarna har alltid varit för sig själva och egentligen aldrig visat intresse för någon annan.
Med framgångarna kommer ansvar. Hur ser du på att du numera är en förebild inom sporten?
Det är en sådan sak som är lite läskig. Förut var det jag som tyckte att alla andra var så häftiga, och nu är det folk som hör av sig till mig och säger liknande saker. Jag är bara 19 år, så det är väldigt häftigt att man kan inspirera så många. Senast idag fick jag ett mail från någon som skrev ”shit vad kul det är att följa dig, du är så inspirerande”. Det är lite häftigt, men samtidigt kan det vara lite negativt att man syns. Det är många som vill tycka till och vara med och bidra med något. De vill väl bara väl egentligen, men man måste också lära sig att gallra lite.
Det känns ändå som om du har bra stöd från folk nära dig.
Utan min familj så hade jag inte varit där jag är idag. De hjälper mig jättemycket. Och så teamet då – de litar jag på. Jag tror det är viktigt att inte ha för många människor kring sig, då blir det nog bara förvirrande. Samtidigt är det förstås jättekul att folk hör av sig. Som personen som hörde av sig och sa att jag var inspirerande: att det man gör uppskattas.
I nästa nummer av Allt Om MTB kan du läsa hela intervjun med Jenny, där hon bland annat berättar om hur hennes grabbiga attityd hjälpt henne att nå världseliten, vilka nya utmaningar hon ställs inför i och med att hon numera är ett medaljhopp inför OS och varför hennes mål att bli världens bästa mountainbike-cyklist plötsligt inte är särskilt avlägset längre… Nästa nummer hittar du i butik i början av mars.
Text, foto och intervju är gjord av Jonas Berg.