Vi har testat: XC ELLER STIGCYKEL – Vilket skulle man ha då?

­Oftast brukar vi ju testa cyklar som konkurrerar med varandra för att de är så lika, och bena ut nyanserna som skiljer dem åt. Den här gången gick vi istället i en annan riktning, och testade två cyklar som inte alls var speciellt lika. Visst, de kostade lika mycket och kom båda från Schweiz, men annars kom de från två ganska olika ursprung in i vår duell. Även om de sedan ändå pratade samma språk, och kunde hitta en hel del gemensamma nämnare.

Vår första cykel var en riktig tävlings-­XC-hoj från Scott, som till stor del var skapad för att vinna OS-guld, VM-guld och världscuptävlingar. Det är race, och det är ­sekunder som räknas. Emot den hade vi sedan en stigcykel från BMC, den kategori av cyklar som till skillnad från de allra ­flesta andra helt saknar en tävlingsklass. Men XC-hojar har som vi alla vet fått mer och mer All Mountain och utförsåkning i sitt DNA, samtidigt som stighojen från BMC skvalpar omkring i den snabbfotade och trampvänliga änden av Stig- eller Trail-spektrat. På vissa sätt kanske detta gör att de ändå kan sträcka sig över stängslet och ta varandras händer, någonstans i gränslandet mellan kategorierna? Vi vet ju i alla fall att en av de mest upphaussade sakerna inom modern mountainbike är det här med gaffel­vinkel™, och just på den punkten är skillnaden mellan cyklarna faktiskt minimal. Var det här cykelns själ stod att finna, eller bleknar denna likhet inför en avgrund av andra skillnader?

Vi är inte ensamma om att vara ­intresserade av gränslandet mellan cross country och mera lustbetonad stig- eller till och med All Mountain-cykling. Alltså däromkring där det finns cyklar som både ska vara snabba och roliga på samma gång. Som exempel är det inte en slump att man hör mycket om folk som köper heldämpade XC-hojar och byter ut komponenter för att göra dem lite mer stigcyklings-vänliga, eller att det släpps både en och två XC-hojar med lite extra slaglängd eller någon annan finess som flyttar runt lite på gränsdragningarna. I svenska skogar där man på många platser kan få leta en del innan man hittar riktigt köttiga utförskörningar är det en kategori av cyklar som ofta kan te sig ganska logisk som vi ser det. Men vad var roligast, var det att köra stig med en modern XC-hoj, eller att köra fort med en stighoj? Här kommer jämförelsen…

JÄMFÖRELSE

Det är inte någon större överraskning att vi ­totalt sett var lite snabbare på XC-racern än på en Stigcykel som vägde två kilo mer, om man bortser utförskörningar där det lika ­väntat var tvärtom. Men hur upplevde vi det då? För cykling handlar ju ändå i slutändan om att ha roligt och må bra, vare sig man tycker det är roligt för att det går snabbt på tävlingsbanan, eller för att det bara känns allmänt härligt på något annat sätt.

Hur sitter du egentligen?
En sak som känns väldigt betydelsefullt i skillnaden mellan XC-hojen och Stigcykeln är hur man sitter på cykeln. På XC-hojen sitter vi i en ställning som verkligen inspirerar till att trampa hårt och köra fort, och det känns roligt att attackera uppförsbackarna, gasa på platten, eller accelerera ut ur kurvorna. Den inbjuder till ett sådant beteende, och det känns roligt och som att man blir belönad när man gör det. Cykeln är också lätt och svarar väldigt bra när vi använder Twinloc-reglaget, vilket blir en del av hela den här positiva upplevelsen kring att rejsa och köra fort.

På samma sätt sitter vi ganska upprätt på ­Stighojen, för att cykeln är lite högre i fronten, styrstammen är kortare, och styret har mer rise. Med en gång känner vi hur det tekniska självförtroendet växer, och hur vi blir mer benägna att ta vägen över alla stenbumlingar som dyker upp längs stigen, istället för att köra runt dem. Vi sugs liksom mot dem, och gasar lite extra när vi närmar oss i förhoppning om att det ska sluta med en liten luftfärd. När det kommer en uppförsbacke däremot, då känner vi hur instinkten blir att sätta sig ner och spinna i lugn och ro uppför backen, inte häva sig fram och attackera uppför. På platten blir det lite samma sak, instinkten blir inte att ligga på och hålla trycket i pedalerna.

Komponenter vs. geometri
Vår XC-hoj hade ju en väldigt progressiv geometri som verkligen gjorde den till ett riktigt utförs-ess för att vara en XC-hoj. Men när vi hoppade mellan de här två cyklarna kände vi verkligen att en sänkbar sadelstolpe saknades som vatten i öknen när det gick nedför, åtminstone om syftet i utförskörningarna var att det skulle vara lustfyllt. Kombinationen av kort styrstam, upprätt sittställning, lite kraftigare däck och sänkbar sadelstolpe gjorde det till en helt annan upplevelse att köra fort nedför med Stighojen, även om denna XC-hojen var en mästare på utförskörning inom sin egen kategori.

När det gällde att köra fort och plocka fina tider på Strava så gick det som vi var inne på definitivt att köra fort också med Stigcykeln, om man gick all in och laddade för allt vad man var värd. Det var inte så många tillfällen där man kände att man var tvungen att hålla igen, så man kunde bränna allt sitt krut i rasande fart om man ville, och då följaktligen köra ganska fort tills orken tog slut. Med XC-hojen kändes det som att vi inte behövde ta i så mycket för att hitta farten, och vi behövde inte jobba lika hårt med cykeln, delvis för att den var så mycket lättare.

Det här testet vänder inte upp och ner på vår ­världsbild, men det har ändå givit åtminstone undertecknad lite insikter om de här sorternas cyklar. Båda typerna har en strålande och förförisk charm, men också sina begränsningar. Åtminstone ännu så länge.