Vi har testat Eddy Merckx två nya racers

Eddy Merckx är inte cykelmärket som har gjort allt för stora avtryck på den svenska cykelmarkanden. Men nu verkar det som att det belgiska märket med ett förpliktigande namn är på väg att hitta rätt väg in, både i Sverige och ute i Europa. Deras toppcykel, 525, som för övrigt fått namnet av antalet segrar som herr Merckx hann med under sin fantastiska karriär, har funnits med ett tag och är fortfarande en mycket kompentent cykel. Nu lanseras två nya modeller, San Remo76 och Mourenx69. Båda bygger på 525:ans fina egenskaper, men man har valt lite billigare kolfiber och därmed fått ner priset till en mer attraktiv nivå.

Tävling eller komfort
San Remo76 är en tävlingscykel med lågt styrhuvud och aggressiv geometri. Den styva ramen ser till att största möjliga effekt från dina ben går rakt ner i asfalten. Det är med andra ord ditt val om du vill köra riktigt snabbt. Mourenx69 är istället komfortracern för de långa turerna. Styrhuvudet är något högre, kedjestagen lite längre och sadelstolpen erbjuder lite mer komfort. Men fortfarande har man kvar samma vridstyvhet som San Remo76 vilket gör den till en riktigt avancerad komfortracer.

Vikten har inte legat i första rummet när Eddie och hans designers har dragit upp riktlinjerna för de båda nya cyklarna. San Remos ram väger in på 1122 gram, medan Mourenx69 ligger på 1055 gram. Det är till stor del Eddy Merckx själv som ligger bakom tanken att vikten inte är det viktigaste, utan i första hand prioriteras stabilitet, hantering, säkerhet, kraftöverföring och hållbarhet. Det är en intressant och ganska ovanligt syn i dagens gramjagande cykelindustri.

Eddy uttrycker det själv så här: ”Det krävs en hel del styrka för att få en lucka på en minut under en klättring, men litar du inte på din cykel under den efterföljande utförskörningen kan du lätt förlora den.”

Priserna för den svenska marknaden verkar inte vara riktigt klara i dagsläget, men troligen landar de runt 25 000 kr. Priset kommer vara detsamma för både San Remo 76 och Mourenx 69.

Vad kommer namnen ifrån?
Företaget Eddy Merckx Bicycles vill gärna använda sig av Eddies stora kunskaper inom cykelsporten, och samtidigt också använda hans namn för att sälja fler cyklar. Samtidigt vill man också hylla honom och därför har man valt att döpa cyklarna efter några av Eddies största segrar. Eddy vann loppet Milano-San Remo sju av de tio gånger han ställde upp där, trots att många anser att det är som ett lotteri vem som vinner loppet. 1976 vann han loppet för sjunde och sista gången.

Mourenx är en betydligt mer fascinerande historia. Under den 17 etappen av Tour de France 1969 tog Eddy sin första seger här. Med 140 km kvar att cyklar fick Eddy en lucka under en utförskörning. När han vid slutet av utförskörningen såg att han hade en lucka på cirka en minut bestämde han sig för att köra – ensam. I 140 km, och över klättringar som han aldrig kört över tidigare, låg Eddy ensam i en utbrytning och pressade medan den jagande klungan bara kom länge och längre efter. Vid målet i Mourenx fick Eddy vänta hela 7 minuter och 56 sekunder innan nästa cyklist rullade över mållinjen. Han körde alltså ett vanligt motionslopp helt solo, och körde samtigit ifrån dåtiden övriga världseliten på cykel. På frågan vad han tycker om den unga cyklisten som ensam kämpar sig framåt på filmklippen som visas svarar han bara: ”Han måste vara galen!”.

En ordentlig test
När vi får möjlighet att testa cyklarna i de italienska alperna under Eddy Merckx Gran Fondo, ett Gran Fondo över 141 km och strax över 3500 höjdmeter, förstår vi verkligen vad han menar.

Italienska Gran Fondon kan utan vidare jämföras med tävlingar när startskottet går. Så snart masterbilen släppt iväg oss är det full fart som gäller och vi fick verkligen testa vad Mourenx69 gick för när vi rusade fram de första kilometrarna i lätt utförsbacke och medvind och farter mellan 50-60 km/h i klungan. Styvheten i vevhuset är perfekt och cykeln svarar direkt när vi lägger på lite extra krut för att täppa till en lucka eller smita emellan när chansen uppstår.

När klättringarna börjar ger den upprätta sittställningen en bekväm och behaglig klättring och att en och annan välkittad italienare i neonfärgade kläder flyger förbi oss beror mer på cyklisten än cykeln.

Men efter långa klättringar kommer också långa utförskörningar, och Eddy Merckx Gran Fondo bjuder på en riktigt branta och tekniska sådana. Men här visar verkligen Mourenx69 vad den går för. Styrhuvudet och de förlåtande vinklarna gör att vi verkligen kan pressa cykeln så hårt som vi bara vågar, och Vittoria Evo Corsa CX däcken gör sitt yttersta för att inte tappa greppet från asfalten. Inte ens när vi kommer in i svängarna på lite dålig linje och tvingas bromsa och svänga samtidigt visar cykeln upp några som helst svagheter och återigen är det bara mina egna tillkortakommanden, det vill säga feghet och dålig teknik, som fäller avgörandet att jag återigen blir omkört av några färgglada italienare.

När loppet närmar sig sitt slut känner jag mig fortfarande väldigt pigg och fräsch i kroppen och lägger in en långspurt och lämnar klungan jag kört med den senaste milen bakom mig. Cykeln svarar återigen utmärkt, men när jag inser att min långspurt inte blir den beräknade kilometern utan istället sex kilometer börjar mina lårmuskler ger vika, men till slut kan jag rulla in under målbanderollen med en förvånansvärt fräsch rygg.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=taEEqiKczr8]