När en cykel kostar 60 tusen med mekaniska Ultegra är det rimligt att förvänta sig att ramen ska vara något extra, och att det ska märkas även utanför pappret. Med tanke på detta är det ganska imponerande att Trek Madone ändå lyckas med konststycket att överraska oss, med hur fruktansvärt bra den är!

Suverän komfort via Isospeed-­länkaget och den platta styrkombon, extremt förädlade köregenskaper där den känns både stabil, trygg, manövrerbar och underhållande på samma gång, och i nedförsbackarna känns det som att den bara vill gå fortare och fortare. Just när det gäller aerodynamiken vet vi från det enda oberoende vindtunneltestet vi tagit del av att Madone är världens mest aerodynamiska cykel, tillsammans med fälgbromsade Venge Vias. Nu har ju vår modell hjul som troligen är mindre aerodynamiska än exempelvis Canyonen, men det är ingen tvekan om att även Madone 9.2 är en extremt snabb cykel. Vi vill bara gå ner i bocken och skicka ner varenda watt vi besitter i pedalerna, och belönas med känslan av att flyga fram längs vägen.

Integrera mera
Cykeln är troligen också en av de mest teknik-stinna skapelserna som cykelvärlden skådat. Det mest uppseendeväckande är såklart Isospeed-leden, där sadelrören(!) fäster mot överröret med en led för att kunna flexa mer och ta upp vibrationer. Det sadelröret man ser är ju dock för tjockt för att flexa, så därför är det ett annat sadelrör inuti, som tar upp vibrationerna. Det funkar suveränt, och Madone känns som en väldigt komfortabel cykel även om man jämför den med komfortracers.

 

”Madone lyckas ändå med konststycket att överraska oss, med hur fruktansvärt bra den är”

 

När det gäller aerodynamiken så är KammTail-rörprofilerna en viktig del, med sin platta bakdel som gör att man ändå kan kan kombinera aero med anständig vikt och styvhet. Men framförallt är cykeln extremt integrerad, rakt igenom. Vajrarna ser inte en skymt av dagsljuset och bromsarna liksom smälter ihop med cykeln, medan styret ser ut som att det skulle kunna skära genom vinden som ett glödgat svärd genom smör. Små saker som i tillsammans i slutändan gör cykeln till en ren missil. Det gör såklart också cykeln extremt opraktisk, och som exempel måste man lossa alla vajrar om man vill ta av styret för att kunna resa med cykeln i väska. Men vi köper det rakt av, i jakten på de fördelar som ligger och skvalpar på marginalen.

Ännu mer aero?
Vår Madone skiljer sig på två punkter från den som proffsen kör på, där det ena är kolfibervarianten och det andra är höjden i fronten. Vår modell har så kallad H2-geometri, och om man vill ha den aggressivare H1-geometrin med tre centimeter kortare styrhuvud får man köpa toppmodellen eller en så kallad Project One-cykel, där det mesta är custom. Då kan man också välja längd på styrkombon, vilket blir ganska kostsamt att ändra om man inte sitter rätt på vår 9.2 direkt ur lådan. Vi satt dock utmärkt, om än markant mer upprätt än på exempelvis Canyon Aeroad.

 

Ramen är stjärnan
Årets modell av Madone 9.2 har till skillnad från fjolårets modell högprofilshjul, även om de är av lite enklare slag med alufälg försedd med kolfiberspoiler. Det tycker vi känns bra, för oavsett om det var träningshjul skulle vi aldrig vilja åka omkring med lågprofil på en cykel som Madone. Det skulle kännas som att komma till en fotbollsmatch med träskor, och vi välkomnar förändringen. Ändå känns som sagt inte hjulen i paritet med den fantastiska ramen, för om man jämför dem med exempelvis Canyonens hjul är de lite tunga och smala. De funkar utmärkt, och man får pålitlig bromsförmåga med alu-bromsyta. Men som exempel är däcken bredare än fälgen (25 vs 23 mm) vilket vi vet har en negativ påverkan på aerodynamiken. Vikten är också lite högre än ett par tvättäkta tävlingshjul, vilket gör att de inte har den där riktigt explosiva accellerationen, även om det så klart är snabba hjul. Vi känner dock att ramens kompromisslöshet hade fått oss att börja spara till Aeolus-hjul ganska omgående, om det var vår cykel.

I övrigt har man precis som på de andra cyklarna en Ultegragrupp, bortsett från bromsarna som så klart är speciella. Bromsarna fungerar bra, till skillnad från vissa aerobromsar, men det är såklart aningen mer pill att ställa in dem. Ultegragrejerna funkar också fint, även om det givetvis är ganska o-blingigt sett till cykelns pris.

Sammanfattningsvis är Trek Madone en cykel som siktar högre än någon annan cykel vi känner till, även om själva komponenterna på denna modellen är mer ordinära. Och man får verkligen något väldigt unikt, med kombinationen av aerodynamisk förfining, suverän komfort, och oerhört tilltalande köregenskaper. Det enda minuset är såklart den minst sagt rejäla prislappen, och att integrationen gör mekandet lite bökigare. Dock är det inte alls så farligt som det ser ut, när väl vajrarna är på plats.

 

Plus

Komfortabel, hypersnabb, fina köregenskaper, kompromisslös.

Minus

Rejält dyr och all integration gör den lite mer komplicerad att äga.

Köp om…

Du vill ha en cykel med en unik kombination av total aero-integration och komfort, och är beredd att betala ordentligt för det. Du går också i gång på avancerad teknik, snarare än renodlad enkelhet.