Trek har tre olika landsvägs-­serier, där Emonda-serien är optimerad för låg vikt. Detta gäller oavsett prisnivå, och aluminium­ramen på vår testcykel är också en av de lättaste som finns, med en angiven ramvikt i storlek 56 på 1050 gram, utan lack.

Nu har vår modell i och för sig ett rejält lager snygg teamlack så att man kan känna sig lite som en proffscyklist, men tillsammans med gaffeln helt i kolfiber utmanar ramsetet garanterat ändå en hel del kolfiberramar vad gäller avtrycket på vågen. Nu har den i och för sig fälgbroms så jämförelsen blir helt galen, men vi kan ändå nämna att den här cykeln också är den lättaste i testet, trots att den kostar nästan hälften av den dyraste.

Nya vågens aluminium
Nuförtiden måste vi skilja på alu och alu, och den här cykeln tillhör utan tvekan gruppen av väldigt högpresterande aluminiumhojar. Rörprofilerna är också tjusiga, svetsfogarna väldigt jämna, och som sagt är gaffeln helt i kolfiber till skillnad från på enklare aluminiumhojar. Den externa vajerdragningen som kan kännas lite simpel idag, handlar om att man sparar en del vikt genom en sådan design (utöver att man får lättare service). Ramen har en ganska avslappnad sittställning, och den känns klart mer optimerad för motionärer än dubbelvikta proffs, som sig bör med tanke på prisbilden.

”Ganska kort hjulbas, vilket kan vara en del av förklaringen
till att den känns just livlig i sitt agerande”

Roligt uppträdande
Uppträdandet hos denna Trek är enligt oss väldigt lätt att fatta tycke för, och den känns både intuitiv, livfull och säker i sitt agerande. Vi känner oss ganska omedelbart som en enhet med cykeln, samtidigt som det både finns en viss nerv och en trygghet. Om vi tittar på geometrin ser vi att cykeln bland annat har ganska kort hjulbas, vilket kanske kan vara en del av förklaringen till att den känns just livlig i sitt agerande. Det känns naturligt när man ställer sig upp i backarna, precis som när man tar varje sväng precis som planerat.

Om man sprätter iväg blir det också ganska bra fart på maskineriet, men inte fullt i klass med testets snabbaste vägspjut. Det kan nog bero på att cykeln har ganska tunga och tråkiga hjul/däck, så detta är utan tvekan den ­uppgradering man ska göra om man vill köpa sig lite mera pangpang efter ett tag. Och en sådan uppgradering kan cykeln vara värd tycker vi, med tanke på vilken trevlig och ­underhållande plattform man har att bygga på.

När det gäller komforten är denna helt klart godkänd, men om man prioriterar detta väldigt högt är det inte Emonda utan modellen Domane man ska kolla efter hos Trek. Det märks helt enkelt att däcken är aningen smalare än konkurrenterna i testet (24 mot 26 mm), och att man inte har en ­komfortsadelstolpe som hos Giant.

Testets enda fälgbromshoj
Spelplanen ser lite annorlunda ut nu när Shimano 105 (och Tiagra) finns med hydrauliska skivbromsar, men det finns fortfarande ett par väldigt bra skäl till varför man skulle välja en fälgbromshoj som den här. Först och främst är det uppskattningsvis ett halvkilo lättare för ett par tusenlappar mindre (med samma komponentnivå), och sedan är det också lättare att hitta snabba hjul som inte kostar skjortan.

Skivbromsarna är dock såklart överlägsna om man kör riktiga backar (framförallt i regn) eller om man använder cykeln till pendling, men dessutom känns det lite lättare mentalt att investera i finhjul om man inte behöver bromsa ner fälgbanan.

Bontrager står för prylarna
Treks komponenttillverkare Bontrager har levererat pålitliga och välfungerande grejer till cykeln, och sadeln gillar vi skarpt. Hjulen och däcken är som sagt lite tunga, och gör faktiskt inte ramen rättvisa. Men fin ram och gaffel helt i kolfiber vill vi inte ha icke vikbara däck på över 300 gram styck, även om det ar trevligt med punkteringsskydd.

Teamlacken på testcykeln är väldigt snygg, och vit sadel/styrlinda ger helt klart en känsla av förfining och fest. Däremot antar vi att merparten av köparna kommer sköta om sin cykel själv (eftersom de inte är betalda proffs), och då måste vit styrlinda vara i ett material som är hyfsat lätt att hålla rent för att man ska vilja gå på festen. Kanske en petitess, men ändå.