För exakt ett år sedan var vi 8 stycken som testkörde sträckan Åre-Stockholm – Cycle for Change. Till slut var vi 4 tappra som tog oss hela vägen från Holiday Club i Åre till Täby i Stockholm. Ett lopp initierat, planerat och sponsrat av Boon Edam. Det är Jonas Brögger med sitt fantastiska team som förverkligat en idé om ett nytt motionslopp – i mitt tycke ett fantastiskt sådant. Gillar man att cykla långt, länge och och om man kan väldigt fort tillsammans med vänner så är det här det perfekta loppet. Mixen av den långa sträckan över 4 dagar – 700 mil, fartfyllda delsträckor, härligt anordnade depåstopp utmed vägen, fantastiskt servicetam och underbara middagar varje kväll gör Cycle for Change till Sveriges mest sociala motionslopp – och för många även det mest utmanande. 2014 var vädret det mest utmanande – inte så mycket regn men kylan och motvinden är det jag nästan har kroppsminnen kvar ifrån.
Cycle for Change 2015 fick sommaren som ingen trodde skulle komma. Från start till mål har vi haft varma svaga vindar – mest i rätt riktning. Över 20 grader mest hela tiden och när det har regnat, mellan Ljusdal och Järvsö, så var det ett sommarregn. Ett ordentligt sådant men gav bara utmaningen en lite skön krydda.
Cycle for Change är inte bara ett sätt att jobba för vår vackra planet eller att tillsammans i ett lag känna sig som ett proffs med servicebilen bakom klungan – det är även det perfekta sättet att förbereda sig för återstående motionslopp/tävlingar. Och man kan tävla hårt om man vill. I Rejlers/Stockholm Cykelklubb blev vi till slut 4 som kom iväg till Åre. Vi flög upp torsdag morgon och anslöt till de andra lagen som redan var på plats. Vi hade tidigare fått ett ok att hyra in oss hos Boon Edams Raceteams servicebil och även köra med dem. Vilket kanske inte var helt självklart då vi är två lag som gärna mäter våra krafter mot varandra. Men det skulle visa sig vara en synnerligen bra lösning – för oss som gillar höga farter, inslag av tävling och möjligheten att lära av varandra.
Första dagen var racets kortaste sträcka på 14.2 mil vilket betydde att vi kunde skapa lite liv i det genom att spurta på skyltar. Inget uttalat men när Boon Edam tog första skylten med en noggrant kalkylerat spurt så fick jag djävulen i mig. Som ledare för vårt lag men inte den åkstarkaste på något sätt tänkte jag att det kunde vara bra med en liten buffert av skyltar innan Boon Edams övertag i manskap skulle ta ut sin rätt. Så jag högg på allt. Överraskningsmomentet var till min fördel de första 3 skyltarna – sedan blev det svårare och svårare. En spurt kommer jag dock ha med mig hela vägen hem och kanske till nästa år. Jag och Peter Hampus (Boon Edams karismatiska ledare) ligger i spets tillsammans och det dyker upp en blå ortsskylt runt hörnet…jag växlar upp, Hampus hör mig och sprätter till – som tur är det lite längre och jag får på en perfekt spurt som bara växer i styrka, det är Robin Niller som har lärt mig hur man vinner spurter med oddsen emot sig. Han visade det förra året när han vann varje skylt från Ånge till Tierp. David Schwieler 1- Peter Hampus 0. Sedan fortsätter resan med jämnfart och härliga spurter. Anders Edvaldsson börjar komma igång och tar den ena efter den andra tills vi börjar närma oss Östersund—den viktigaste skylten – som aldrig kommer. Istället kommer skylten Frösön och det blir en underbar spurt som Joakim Regeheim tar hem efter dagens längsta spurt. Det var lite svårt att hålla räkningen så jag tog ett handslag med Peter på ledarmötet – vi ligger lika tillsvidare:-).
Dag 2 – Östersund – Ånge – Järvsö 22.5 mil
Då det var lite längre, lite större och mer trafikerade vägar så kom båda lagen överens om neutralisera spurter och köra för ett högt snitt. Bra plan då det var mer kuperat och motvind. Det gjorde också att vi började köra som ett lag istället för två. Andra lag som kör det här loppet är Carverion, SJ och Viasat och nu var det bättre planerat vad gäller starttider – alla lag kom ungefär samtidigt till Ånge där SJ stod för lunchen. Fantastiskt trevlig och lyxigt att få rulla in till en färdigt uppdukat lunch.
I Ånge tog Peter Hampus kommandot och föreslog dubbelt två par – eller som jag skulle beskriva det, peruanskt tvåpar. Skillnaden från när jag har försökt introducera det här i Rejlers Cycling Team -så krävs det hög och jämn fart samt att paren bör vara jämnstarka. Skillnaden är att när man kommer till spets inte behöver ta två förningar och att tempot kan bli högre utan att det blir Belgisk kedja. Det blev väldigt mycket bättre och vi höjde snabbt snittfarten även om det var lite mer kuperat. Vilan till lunch gjorde mig gott så nu var jag tillbaka i rotation – men herregud. De 3 i Rejlers förutom mig och i princip alla i Boon Edam Raceteam har alla förutsättningar som krävs för att bomba utför, på platten och i motvind. Jag fick spurta i spets och gjorde allt jag kunde för att snabbt komma i rygg på någon. Var tvungen att köra väldigt smart och snålt för att inte bränna mig helt. Men jäklar vad det gick fort och fint. Och Peter Hampus tog några enormt respektingivande förningar i slakmota och motvind. David 1 – Hampus 1. Det är också väldigt väldigt inspirerande att få köra med riktigt duktiga cyklister – Boon Edams raceteam har många starka och alla är väldigt ödmjuka.
Med 40 kilometer kvar kom regnet – först ett svalt sommarregn som bara gav en extra krydda till upplevelsen. Att ligga som en grupp och lita på framförvarande hjul helt blint är en speciell känsla. Men efter ett tag blir det kallt och bara blött. Till slut mötte Järvsö oss med torra vägar, SPA, Massage och en helt fantastisk middag.
Järvsö -> Sandviken 132 kilometer och 775 höjdmeter och en temperatur kring 25 grader hela dagen. Kan inte bli bättre helt enkelt. Dessutom med en något senare starttid – 10.30 då dagens sträcka var lite kortare. Så de absolut bästa förutsättningarna. Förutom en sak – startpinnen som registrerar vårt lags tid är inte där jag är längre. Först tänkte jag att Peter Hampus hade lagt beslag på den – sedan var jag tvungen att ta en diskussion med serviceteamet…men utan framgång. Jag höll den i regnet vid målgång igår och nu är den borta. Tänker att den kanske ligger i packningen och att vi löser det när vi kommer till Sandviken. Vår tid har vi ju koll på ändå – sekundkoll:-)
Peter Hampus som är chefen för vårt sammanslagna gäng föreslår dubbelt tvåpar för dagen då det gick strålande igår samt att vi skall starta mjukt så att alla kan bli varma innan vi drar upp tempot. Från Järvsö ned till Kilafors där första depån är efter 61 kilometer kör vi på 83:an. Lite större väg men inte så trafikerad idag. Vet inte om det är anledningen men det blir en uppvärmning som vi alla känner igen – obefintlig:-) Därefter gick det bara fortare och när jag kollade snittfarten efter 50 kilometer så stod den på 40 km/h. Jag har ju mina lagkamraters blessing att inte ta långa förningar utför, på platten eller i motvinden – vilket gör att jag roterar väldigt fort när jag kommer till spets. Så länge hastigheten inte går ned när jag är i spets så tänker jag att mitt bidrag i alla fall har något positivt med sig. När det går uppför så är det en annan femma – om det var möjligt skulle jag gärna ta alla dem i utbyte mot en enda utför – men det går liksom inte. Plötslig i en rondell blir det en lucka fram till 3 Boon Edamare. Snyggt men var det med mening – jag går ut och upp till Peter Hampus och frågar om det är race on – nej svarar Peter. Ingen har riktigt koll på varför de gör en utbrytning. Men den var effektiv. Efter ett tag börjar vi organisera oss tillsammans men då vi måste slå av i en backe för hela gruppens bästa så förstår vi att det är lika bra att låta det vara till depå. Klokt då det är Boon Edams absolut starkaste killar som vill få lite race feeling. Och dagen är ju inte slut än…
I Kilafors väntar ett underbart depåstopp med musik, chips, alkoholfri öl och glädje i massor från race organisationen. Tror även att lokalbefolkningen kände att det var lördag. Jag sa ju det – Sveriges mest sociala och utmanande motionslopp på alla sätt.
Strax efter Kilafors viker tar vi av och fortsätter mot Ockelbo och Sandviken på 272:an. Kanske en av de finaste ”segmenten under de här 4 dagarna. Vägen är lite mindre och slingrar sig fram genom skog, förbi sjöar, lite stigningar och genom klassiska orter som alla slutar på bo. Fram till Ockelbo kör vi som en kropp och det är en häftig känsla att lita blint på varandra utan att tappa koncentrationen en sekund. Fullt fokus. Det är också en ynnest att lära av de bättre. Det finns några väldigt erfarna och duktiga cyklister i Boon Edam som sitter absolut still på cykeln hur fort det än går och med en kadens som är tagen ur skolboken. Bara att se och lära. Det är även med lite stolthet jag ser hur vi i Rejlers/Stockholm Cykelklubb bidrar i klungan på ett fantastiskt sätt. Vi är skolade på lite olika sätt – Boon Edam gänget låter mer än vad vi är vana med och då vi i Rejlers har haft varandras ryggar i 2 år så är vi lite tryggare även om det kan halvhjulas eller bromsas någon gång under de 4 dagarna.
Jag ligger ganska långt bak när jag helt plötsligt hör hur Dan Björklund, som har kvalat in till amatör VM i Danmark i år, växlar upp och tar fart. Vad nu – skall han sticka igen? Så ser jag skylten som visar att vi är i Åbron. Ok race on. Nu går det inte riktigt att stoppa det som komma skall. När klungan samlas upp igen så kommer det en liten stigning och jag får en ide om att kontra – så där som Vacchi brukar kräva av Valverde eller Purito när det går lite uppför. Så ned med huvudet och fullt ös uppför. Tittar bakåt efter några hundra meter och ser att jag har en lucka…och till min förvåning så dyker det upp en ortskylt på toppen – Silverkällan. Tänker att jag har sån sjuk tur och tittar bakåt igen – då ligger det helt plötsligt en Boon Edamare på mitt hjul. Och det är såklart någon som jag absolut inte skall försöka komma loss med, Henrik Sanden, han är inte bara en stark cyklist utan har även resultat på Vasaloppet som skulle få Gunde Svan att blekna i sammanhanget . Jag lägger mig bakom honom och tänker att han nog bara kommer bomba på och inte tro att jag kan eller orkar spurta mot skylten. Helt rätt – han blir både förvånad och lite full av skratt när jag sprätter till och tar skylten. Sedan vill jag bara tillbaka och gömma mig i klungan igen. Men nu går det fort – ett led och tappar man hjul så blir det sjukt jobbigt att täppa. Jonas Brögger har varit het hela dagen och börjar ta fina positioner. Anders Edvaldsson är lite fundersam först – men när Jonas och jag ropar till honom att täppa en lucka framåt så tar han den och säkert 7-8 kilometer till av bara farten. Som ett monster. Det går så fort nu att jag inte riktigt hinner registrera om det är spurter eller om vi bara flyger förbi orterna. Jonas och Joakim spurtar på en skylt långt bakifrån och jag tror att Jocke får den. Jag spurtar på något som slutar på Bo men får storstryk av Ulf Gustavsson som tar både mig och Anders – den vinner Boon Edam. Erik Antemar kommer till spets och tar en helt galen förning – får lucka och vi tittar på varandra. Har han sett något som vi inte har sett. Med 1 mil kvar så kanske Erik bara gör det för laget – jo, när han blir upphämtad så ler han bara.
Vi närmar oss nu Sandviken och jag tror mig ha koll på vilken kilometer som gäller för att tajma skylten i Sandviken. Men det är svårt att vara säker. Peter Hampus och hela hans gäng drar upp en hiskelig fart. Jag tittar på Joakim, Anders, Jonas och Claes – de ser pigga ut och jag känner att mina ben inte håller för en spurt till. Så jag går till spets med vad jag tror är en kilometer till skylt. Min plan är att när jag ser skylten då börja spurta och sedan ropa till Jonas eller Jocke som ligger på mitt hjul att ta hem sista skylten. Det går inget vidare – de släpper en lucka till mig. En fin och nästan kärleksfull tanke men jag håller inte undan hela vägen hem med mina ben så jag slår av när jag ser skylten och gör ännu ett misstag – ropar högt till de mina att det är 400 meter kvar till skylt. Pang – det var startskottet för 3 Boon Edamare som tog den skylten på ett snyggt sätt. Och mitt misstag igen – det var inte sista skylten. Det var Rökebo och inte Högbo……men totalt sett under dagen så bör det nog fortfarande vara jämt skägg mellan lagen.
När vi samlar upp oss så tar Peter Hampus till orda – ja killar, det var fasligt kul men det var för små marginaler!! Vi var lite breda på vägen några gånger och när det gick fort var det få tecken. Inte helt säkert alltså. Och han har helt helt rätt. David Schwieler 1 Peter Hampus 2.
Vilken fantastisk dag på cykeln som avslutas med en afterbike i strålande sol och middag med det här härliga gänget. Sista dagen har vi 6 timmar och 13 minuter på oss att tillsammans med Boon Edam nå ett av målen som är att köra hela sträckan under 20 timmar. Med snitthastigheter i 3 dagar kring 38-39 km/h så är det något vi borde klara av.
Sandviken -> Stockholm 200 kilometer
Efter en frukost i absolut världsklass på Högbo Brukshotell -är vi redo för sista dagen i sadeln. Med målet att nå under 20 timmar så behöver vi egentligen inte hålla en högre snitthastighet än 32 km/h. Men det är inte ens något vi pratar om. Frågan är istället vilka skyltar som kommer vara de viktiga idag. Fram till lunch i Uppsala är det 14 mil med ett kort fika stopp halvvägs. Idag – den 4:e dagen – känns vi redan från start som ett lag istället för två. Vi kör dubbelt tvåpar och vi har även en perfekt fördelning bland paren och var i klungan de starkaste är placerade. Det ger känslan av att det aldrig känns ansträngande. Vi flyger fram genom ett sommar Sverige som ännu sover. Thomas Sandell har anslutit vårt lag i Sandviken – ett välkommet tillskott då Thomas verkligen har förmågan att hålla höga farter när han kommer till spets. Tillsammans med Joakim Regeheim som har alla cykelförmågor som finns är dessa två herrar på sina röda Cervelos de perfekta ryggarna och härförarna i spets. Själv måste jag ta sats varje gång Joakim går förbi mig och till spets tillsammans med Thomas.
När vi kör över Dalälven kommer en legendarisk spurtskylt. Det är både ort, län och landskap – men idag blir det bara en liten markering av de som ligger i spets. Ännu inte riktigt race on. Även om Peter Hampus knyter näven när han tar en fin skalp när han ligger i spets. En kort fika i utkanterna av Tierp och sedan vidare mot Uppsala. Den som har kört på de här vägarna vet att oavsett hur man skall ta sig från Tierp till Uppsala så kommer det vara på raksträckor som aldrig tar slut. Vi kör på västra sidan av E-4:an och den raksträckan är 24 kilometer. Ganska snart ser man tornet på Domkyrkan i Uppsala – och det tar oerhört långt tid innan man ser något annat än tornet. Det alla vet men inte pratar om är att det borde komma en skylt som kan vara den sista – Uppsala. Och den kommer – såklart. När den närmar sig från en distan på ungefär 500 meter så är det ännu stilla i klungan. Mina lagkamrater sitter bra till framför mig i yttre ledet så jag tänker att det är lugnt. Då ställde sig Dan Björklund upp och smyger förbi på insidan – helvete, varför han av alla i Boon Edams lag. Jag tänker att det är kört men så tänker jag på Thomas Backteman som inte skulle förlåta mig om vi inte ens försökte. Så jag bryter ledet och tar upp jakten. 300 meter och jag kommer lite närmare – 200 meter och jag är i Dans vinddrag, 100 meter och jag går upp vid sidan – han tittar åt sidan och blir säkert sjukt förvånad att det är jag och inte någon av de andra i mitt lag. Kanske det som gör att jag kommer upp jämsides, nästan. Jag skriker ut det sista jag har och kastar fram cykeln. Efter skylten släpper vi farten, våra huvud faller mot styret och vi tittar på varandra. Dan är först. Efter 693 kilometer förlorar vi den sista spurtskylten på målfoto.
I Uppsala bjuder IKEA upp för lunch – sista depåstoppet innan målgång i Täby Centrum. Vet inte om det var köttbullarna eller hemlängtan men de sista 7 milen hem gick fort. Att ligga i 50 kilometer på platten med snabba växlingar i spets är en underbar känsla. Svårt att förklara för de som inte gjort det – men varje gång man tittar ned på cykeldatorn och det står +45 kilometer och puls visar under 80% av max så får man lite lite hybris. I alla fall jag.
Men 9 kilometer kvar till mål så delar vi upp oss så att att Boon Edam får spets. Så vi kan gå in i snygga led och hålla ihop lagen. Målgången är i Täby Centrum och McDonalds laddar upp för ansiktsmålning och bjuder på återhämtningen. För min del en cola och kaffe. Underbar känsla av att vara i mål och lite märkligt att man efter 700 mil inte här helt och hållet utvriden som en blöt trasa…det beskriver väldigt väl hur bra gruppkörningen har fungerat.
En av två frågor man kan ställa sig efter årets Cycle for Change race är om det står sig mot 12 raka Vätternrundor, Vänern runt, Stockholm Ride, Grand Fondo Marmotte, Etap du Tour eller en Belgiska vårklassiker som jag har att jämföra med. Min personliga åsikt är att det står sig bra – redan efter ett år. Det finns såklart en förbättringspotential – det finns det alltid. Cycle for Change har alla delar som man kan önska sig. Utmaningen som kan bli hur stor som helst beroende på hur fort eller hur många man vill cykla tillsammans med. Det härliga upplägget med gemensamma middagar på riktigt fina hotel som gör varje kväll till ett party och att det finns oändligt många skyltar att vinna gör att det kan bli en svensk klassiker.
Fråga 2 som man kan ställa sig är om vi 4 i Rejlers/Stockholm Cykelklubb skulle kunna hålla samma höga och beundransvärda snitt som vi gjorde tillsammans med Boon Edam (vi hade en effektiv cykeltid på 19 timmar och 5 minuter ungefär) Jo, det tror jag – men vi skulle inte ha haft möjligheten att vinna mängder med skyltar under de här 4 dagarna och nästa år vinner vi Uppsala skylten. 2016 har även ett annat löfte med sig. Då ansvarar Stockholm Cykelklubb för målgången i vår huvudstad. Alla som kommer med 2016 kan förvänta sig ett förstklassigt mottagande – för det här loppet är här för att stanna i många många år till, precis som Stockholm Cykelklubb. Game on alla ni som bor och cyklar i Åre:-)
