Klassiskt stål och kaffe i Berlin

RESTIPS 22 Maj

Michael Richert rapporterar från ett cykelcafé i tyska huvudstaden, där gamla cyklar får nytt liv.

Vår närmaste världs­metropol Berlin är en mycket fascinerande stad, inte minst för cyklister. Staden är väldigt platt, har bra cykelbanor, och en utbredd kultur av att transportera sig på cykel. Man kan även se en tydlig trend inom vardags­cyklingen, där folk cyklar på klassiska stål­racers, vilka man kan se nästan överallt. Orsaken till trenden är säkert ­varierande, men en är gissningsvis skönheten och den rena, strama designen man finner hos en klassisk stålracer. Vissa av cyklarna man ser på stan är i fint originalskick, ­medan andra lever sina sista dagar som avstrippade och ombyggda fixies.

En fin kombination
En annan trend man kan se i Berlin är deras cykelcaféer, en lyckad kombination av ­cykelaffär/-verkstad och cafékultur, det finns drygt tio av dem. De första som började med cykelcafé var Café Keirin i Kreuzberg, som startade i början av nittiotalet och fortfarande har en trogen publik bland budcyklister och fixie­cyklister. Men det största och troligtvis mest kända cykelcaféet är det som finns inne i cykelaffären Steel Vintage Bikes, som ligger på Wilhelmstrasse 91 inte långt från Brandenburger Tor.

Man tar sig enklast dit om man utgår ifrån den långa och breda paradgatan, Unter den Linden, och fortsätter in på Wilhelm­strasse. När man har gått en bit in på gatan ändras karaktären på husen snabbt, borta är de vackra husen och istället blir det fler fula betonghus. Kvarteren runt Wilhelm­strasse var kraftigt bombarderade under andra världskriget och här i närheten låg bland ­annat Hitlers bunker, ­Nazi­tysklands ­administrativa maktcentrum och ­Rikskansliet. Efter ­kriget hamnade området i ­Östberlin och det skulle dröja ända till sjuttiotalet ­innan det blev återuppbyggt, då i typisk social­realistisk östtysk stil.

Detta är ett café med cyklar på rad, nästan vart man än vänder blicken.

Fyra kvarter in på gatan hittar man det sedan – Steel Vintage Bikes Café.

Caféet är ett populärt tillhåll för stadens många cyklister och studenter, med ett fyrtiotal sittplatser inomhus, och under sommaren nästan lika många utanför. Deras utbud är stort både om man vill ta en fika eller äta deras luncher, med mat som är hemlagad och där det mesta är vegetariskt. Lokalen känns ombonad och är trivsamt och sobert inredd med svarta tapeter, där ungefär halva lokalen är café och resten är butik och utställningsdel.

Alex är mannen bakom caféet, och här visar han  upp deras storsäljande cykelsko.

En funnen nisch
Vi träffar företagets grundare Alex Bisaliev över en fika, som entusiastiskt berättar att företaget kom till av en ren tillfällighet, och sedan har växt fram till att ha över tjugo anställda, med en unik affärsidé och med en försäljning runt om i hela världen. Samt att själva caféet egentligen är bara ett komplement till deras huvud­verksamhet, som är att renovera och sälja klassiska italienska stålracers.

När man ser sig omkring i lokalen ser man att det hänger cyklar och ramar överallt, i deras skyltfönster, i taket och på väggarna, det finns även långa rader med kompletta cyklar och lösa ramar. I ­butiksdelen finns förutom detta försäljning av främst ­begagnade Campagnolodelar, men även skor, lädersadlar väskor, kläder och italienskt vin.

Alex berättar om hur allt började, när han studerade matematik på universitetet i Freiburg och behövde en cykel, och hur han köpte en gammal racer som han renoverade upp. Hans kamrater på samma studentkorridor blev imponerade av resultatet och snart uppstod det en jakt på begagnade racers i hans korridor, alla ville ha en fräck racer att cykla på. Det stannade inte med att man hade en cykel utan de köpte allt vad de kunde hitta och snart var det cyklar högt och lågt, till och med under sängarna i hans korridor.

När han senare flyttade till Berlin startade han tillsammans med några kamrater det som idag är Steel Vintage Bikes.

”Vi startade i liten skala 2012 och har ­expanderat till idag med tjugo heltidsanställda och försäljning runt om i hela världen”, berättar Alex.

Cyklarna som de säljer är ifrån ”the ­Golden Age of Cycling” som de uttrycker det och är från perioden mellan 1940 till 1990. På deras hemsida sorteras dessa cyklar in i kategorierna ”Collectibles”, där speciellt unika cyklar hamnar, de övriga cyklarna kallas helt enkelt för ”Vintage bicycles”. De säljer även ­nytillverkade cyklar, främst av brittiska märket Holdsworth och då ­utrustade med modern utrustning.

Jag frågar hur det är möjligt att göra ­affärer med begagnade cyklar, och vad mervärdet är med att köpa en cykel ­härifrån, istället för exempelvis Ebay? Alex förklarar att det finns ett allmänt intresse av ­klassiska stålcyklar, kanske inte lika stort överallt men när man säljer ­internationellt blir det rätt mycket tillsammans, och intresset runt ­L’Eroica-lopp har gjort att intresset har ökat.

”En cykel du köper på Ebay kan vara fin när du ser den på bild, men om den förpackas slarvigt kan den vara skadad när du får den skickad. Och det är inte bara det, varje cykel vi säljer – i dagsläget är det ­närmare hundra per månad – är ­hel­renoverad och alla utslitna delar är ­utbytta, alla lager är noggrant genom­gångna och nysmorda, och alla delar är noga ren­gjorda”, säger han.

Leverans ingår i priset och de förpackar cyklarna väldigt noga, i snitt tar en leverans tre dagar till kund.

”Vi lämnar alltid garanti på cyklarna och är inte kunden nöjd med cykeln kan de bara skicka tillbaka den och få pengarna tillbaka. Genom vår hemsida når vi kunder i hela världen, största kundgruppen finns i Storbritannien, sedan Tyskland följt av USA. Men även kunder i Asien börja hitta till oss. En av Koreas kändaste popartister har beställt en cykel, så nu hoppas vi bara att den ska dyka upp in någon musikvideo”, säger Alex och skrattar.

”Det är inte bara en cykel vi säljer”, fortsätter Alex filosofiskt, ”utan ett ­konserverat stycke cykelhistoria, från en tid då tillverkarna la ner mycket energi på att skapa vackra formgivna ramar och delar. Då designen var lika viktig som ­funktionen, och tillverkningen ofta var traditionellt hantverkmässig och byggde på år av ­för­fining och beprövad teknik.” Alex pekar på en otroligt välbevarad ­vinröd Colnago med full Campagnolo-­utrustning och byggd av Columbus ­SL-rör. ”På en exakt sådan här cykel vann italienaren Giuseppe Saronni cykel-VM 1982. Se ­skönheten i ­detalj­arbetet på muffarna och de ­utstansade små­ ­klöver­figurerna, den vackra gaffel­kronan, de ­utfrästa delarna och den kromade ­framgaffeln, det är lika mycket ett ­konstverk som en helt fungerande cykel”, säger han. Det är inte utan att undertecknad måste hålla med honom, fast just denna cykel var från 1984, året de började med ­kromade muffar, vilket jag inte hade hjärta att tala om för honom just då.

En Poretti får ett nytt liv.

Finns mycket i gömmorna

Super Record-växlar i mängder.

Alex fortsätter och berättar hur själva renoveringen går till. ”Varje cykel vi får in börjar hos en junior mekaniker som gör grovjobbet med rengörning, sedan tar en senior mekaniker över och gör finarbetet, bygger hjul och monterar delarna. Innan de säljer en cykel testkörs den sedan för att kolla att allt fungerar som det ska. På ­frågan hur de kommer över alla dessa ­cyklar, svarar han lite kryptiskt med att han har kontakter som förser honom med dem. Vi får känslan att han inte vill köpa cyklar direkt från gatan, utan via cykelhandlare som han litar på. På nästa fråga om det fortfarande går att få tag i dessa cyklar ­berättar han att det fort­farande finns gott om dem i folks garage och källare, men de är ofta inte i så bra skick. ­Samma sak gäller för cykeldelar berättar Alex: ”Vi arbetar främst med italienska cyklar som har italiensk utrustning, och det som fort­farande är svårt är att hitta ersättning till är Campagnolos bruna bromshandtags­gummin, vilka var ­gjorda av naturgummi som lätt torkade. Är ­hand­tags­gummit i bra skick så behåller vi det på, men vi letar fortfarande efter ersättningsgummin som ser ut som original”.

Styrstammar sorterade efter märke och längd.

Innan den utlovade ­rundvisningen i deras lokaler visar Alex mig deras egendesign­ade cykelsko, handgjord i Italien berättar han och låter mig känna på skon. Den har blivit så populär att de inte hinner få fram så många som efter­frågas. Skon har en räfflad sula men saknar ­möjlighet att fästa en kloss på, lite synd kanske kan man tycka.

Rundvandringen börjar i en öppen ­kontorsdel med fem-sex personer som sitter framför sina datorer och en sömning liten hund under ett av skrivborden. Det är deras administrativa avdelning, men även i detta rum är det fullt med cyklar. Här sker all logistik med ­beställningarna, marknads­föring och uppdatering av annonserna på deras hemsida. ”Vi försöker få reda på så mycket historia och fakta som möjligt om varje cykel vi säljer, det är ett mervärde som vi vill att kunderna ska få med sig.” säger Alex stolt.

En resa i tiden
Nästa stopp blir i deras verkstad, eller ”tidsmaskinen” som Alex kallar den. Tre cyklar håller precis på att ordningsställas. Det är rätt märkligt att se på när de arbetar och montera dessa Campag­nolo-utrustade cyklar, det känns som en resa cirka trettio år tillbaka i tiden. De jobbar med Campagnolos stora verktygsväska, det vill säga deras träväska som innehåller alla nödvändiga verktyg som kan behövas till en cykel av det här slaget, allt från insexnycklar, brotschverktyg som används innan vev- respektive styrlager monteras, till olika riktverktyg för ram och hjul. Denna väska var ett måste för alla proffstallsmekaniker och seriösa verkstäder på den tiden.

Överallt är det verkstadstavlor med gamla originaldelar; styrstammar, sadelstolpar, bromsar med mera, och en hel vägg full med gamla Campagnoloväxlar, Nuovo Record och Super Record sorterade var för sig. ”Vi har gott om delar som du ser”, säger Alex, ”det gör att vi kan bygga ihop cyklar från de ramarna vi får in och kan anpassa nivån på utrustningen utifrån ramens kvalitet. Vi sätter bara på Super Record-utrustning på en Columbus SL, Reynolds 531 SL eller deras 753-ram, men inget lägre än det.”

Bernt Johansson pryder en vägg.

På väg ner till deras förråd på källarplan hänger en plansch med Bernt Johansson då han tävlade för italienska Magniflex och körde på en Guerciotti med ALAN-ram. Det känns som att det är något speciellt med de klassiska racercyklarna och de snygga kläderna från den tiden.

Nere i källaren passerar vi deras fotoateljé. Alex förklarar att när cyklarna är klara fotograferas de och läggs ut på hemsidan.

”Vi är väldigt noga med att ge en så rättvisande bild av cyklarna som möjligt och framhäva de unika detaljerna hos varje cykel”, berättar Alex.

Vi fortsätter in mot deras lagerutrymme. ”Om man tror att de cyklar vi har i butiken är de cyklar vi har så är det helt fel”, säger han och öppnar upp dörren. Vilken syn, ett hav av cyklar, det måste vara flera hundra cyklar som är till försäljning, alla noggrant uppmärkta, redo för att möta sina nya ägare. Mitt i havet av cyklar kan jag urskilja en karakteristiskt röd-svart-gulfärgad Raleigh från slutet av sjuttiotalet, ett antal lättigenkända celeste-färgade Bianchicyklar, några cyklar från Eddy Merckx och någon Moser. När man ser alla dessa cyklar inser man omfattningen på verksamheten och att det behövs all den personalen för att sköta hela processen.

Färdiga cyklar i mängder
Efter rundvisningen går vi upp till caféet igen. Han berättar att en cykel från sjuttio­talet av de mest kända märkarna, som till exempel Bianchi, Colnago eller DeRosa, i bra skick med full ­Campagnolo-utrustning säljs för runt 3500-4000 €.
”Det kan låta dyrt men kunderna är ­villiga att betala det, och beakta att för dessa pengar får de en helt renoverad klassisk cykel. Det finns vissa som ser det som en investering eller ett konstverk och bara har den hängandes på väggen, men det är helt upp till kunden vad denne väljer att göra. Vi har även betydligt billigare cyklar med lite enklare utrustning”, tillägger han.

Men han tror att flesta nog använder sina cyklar och med det ökade intresset för L’Eroica-lopp, med klara regler om att cyklarna ska vara från 1987 eller äldre, finns det ett tydligt användningsområde för dem. Även om de mest säljer cyklar med italiensk utrustning förekommer det några med Shimano, och då med Dura-Ace- utrustning, ”Annars har jag ett gott öga till japanska SunTour och deras serie Superbe Pro, den var till och med bättre än ­Shimanos på den tiden”, säger han.

De har hittills valt att inte satsa på cyklar med fransk utrustning, deras udda dimensioner skulle det bli svårt att ha reservdelar till. Det lär fortfarande finnas kvar gott om gamla Peugeotcyklar i Berlin, de ­amerikanska soldater som tjänstgjorde i Berlin under kalla kriget fick köpa ­Peugeotcyklar till väldigt rabatterat pris, men efter murens fall då soldaterna återvände hem lämnades dessa cyklar kvar, fastlåsta runt om i Berlin.

”Det som fascinerar mig nuförtiden, man kan bli lite mätt och bortskämd med att ständigt se dessa vackra äldre cyklar, är de nytillverkade cyklarna som görs i klassisk anda, vi kallar dem för post-­moderna”, berättar Alex. I butiken säljer de brittiska Holdsworth, vars cyklar är byggda av lätta Reynolds 753-rör och utrustade med SRAM-komponenter.

”Med dessa cyklar får du den klassiska stålkänskan med modern utrustning, för visst har det hänt något inom cykel­utvecklingen med växlar och bromsar, det går inte att förneka. En sådan cykel kommer ned till en vikt under åtta kg”, säger Alex avslutningsvis.

Bland deras kunder återfinns ett antal namnkunniga cyklister, såsom britten Bradley Wiggins, som är en samlare av ­äldre cyklar och vars Pinarello Dogma 65.1 från 2014 hänger på deras vägg, till salu för högstbjudande. Eddy Merckx har besökt butiken vid ett flertal tillfällen och en av hans reservcyklar från ­touren 1975 har ­varit till salu hos dem. En annan cykel­stjärna som besökt butiken är italienaren Francesco Moser, som hade sin storhetstid i slutet av sjuttiotalet fram till mitten av åttiotalet. Moser är nuförtiden ­vin­producent och hans viner säljs i butiken på en egen displayhylla. Den mest kända av hans viner är 51,151, vilket är den sträckan i meter han körde när han tog entimmes-­rekordet från Merckx 1984, ett rekord som numera innehas av just Bradley Wiggins.

Steel Vintage Bikes är väl värt ett besök om man är i Berlin och då kan man se de vackra cyklarna på nära håll. Det är kul att de har ett genuint intresse av dessa klassiska cyklar och hjälper till att bevara dem. Entusiasmen går det inte att ta fel på, och även om de har lite fel på något årtal ibland, några cyklar med felvända clipsremmar och lite dåligt justerade bromsar, så gör de en god insats och en cykelkultur­gärning. Det är bara konstatera att det är ett trevligt och intressant ställe, den goda hemlagade maten tillsammans med nöjet att få känna och klämma lite på de klassiska cyklarna gör inte saken värre.

Skriv en kommentar

Kommentarer måste godkännas innan publicering. Din e-postadress visas aldrig. Fält markerade med * är obligatoriska.