Gemenskap och att cykla oavsett disciplin, det räcker långt. Emma Johansson och Jonas Ljungblad delar med sig av sina erfarenheter från ungdomsåren på cykel, samt vad de anser att en bra ungdomsverksamhet bör innehålla.
Ni har båda tränat med en klubb när ni var barn/unga, hur såg träningarna ut?
Emma: Min cykelkarriär började som 11-åring i Sollefteås nystartade MTB-klubb. Jag hängde med brorsan dit och tyckte cykling var roligare än längdskidor, som jag också höll på med. Cykel var en liten sport och alla körde tillsammans. Några ledare tog med gruppen till en bana i skogen där alla körde i sitt tempo.
Jonas: I Frölunda CK körde alla tillsammans (elit, ungdom och så vidare). Inför första fartleken delade vi på oss och ungdomarna körde själva.
Fanns det något negativt i att träna med äldre?
Emma: Det var roligt att kunna mäta sig med de äldre. Sedan var det motiverande att se hur fort man kunde cykla och hur man kunde ta sig an de olika partierna. Vi var cirka 15 aktiva och få ledare, så det hade inte fungerat att dela upp oss i mindre grupper. Samhörigheten var också viktig. Det var roligt att vara på träningarna och tävlingarna och hela klubben åkte ofta iväg på tävlingar tillsammans. Både ungdomar, elit och veteran.
Jonas: Nej, vi hade en bra gemenskap i klubben bland alla ungdomar, elit och masters vilket var kul. Det var spännande att få cykla med eliten under den inledande tiden av träningspasset, man såg ju upp till dem.
Sedan gick det bra för mig direkt och jag gillade att åka runt i landet, tävla och träffa jämnåriga cyklister.
Är det en nackdel att köra mountainbike som ungdom om man vill bli landsvägsproffs?
Emma: Sollefteå hade ingen landsvägsverksamhet, först när jag började Cykelgymnasiet i Skara blev det ett naturligt inslag i träningen. Jag tror inte det spelar någon roll vilken typ av cykling man ägnar sig åt, det viktigaste är att man cyklar samtidigt som det ur trafiksynpunkt är säkrare för en 10-åring i skogen.
Jonas: Det spelar ingen roll tror jag, vi körde en del MTB på hösten och vintern. För att bli bra på en cykelgren har man nytta av att träna de andra diciplinerna med, det går att kombinera mer än många gör idag. Att hålla på med andra sporter långt upp i ungdomsåren är också bra. Kroppen blir mer vältränad och det är lättare att lära sig nya moment i yngre år.
Ni gick båda på ett cykelgymnasium, fanns det ett alternativ för er att inte göra det?
Emma: För mig var det avgörande att börja på ett cykelgymnasium för att fortsätta med cykling, det hade nog dött ut om jag bott kvar hemma. I och med flytten kunde jag tävla oftare, få tillgång till skolans träningslokaler med mera. Dock är det nog mer idealistiskt att bo kvar hemma och gå på ett idrottsgymnasium. Kunna få hjälp med allt runt omkring som tar tid, som att laga mat med mera.
Jonas: På cykelgymnasiet fick jag fler jämnåriga att träna och hänga med, och gymnasietiden utvecklade mig både på cykelplanet och det personliga. Jag har aldrig tänkt på hur det blivit om jag bott kvar hemma, men det kanske hade varit en utmaning att fortsätta då jag inte hade några jämåriga träningskompisar.
Hur tycker ni att en bra barn- och ungdomsverksamhet ska se ut för att locka nya och behålla cyklister?
Emma: Det är viktigt att skapa en bra miljö där alla blir sedda. Och att smyga in den hårda träningen, där det är jobbigt utan att man fattar det. Exempelvis genom stafetter.
Att skapa gemenskap även utanför klubbar är också viktigt. Därför kör jag ett tjejläger för 15-17-åringar. Cykel är en mansdominerad idrott där tjejer tränar mycket med killar vilket är bra på många sätt. Men jag märker på lägren att tjejerna tycker det är kul att komma ihop och träna med tjejer i samma ålder. De vågar ta plats på ett annat sätt.
Jonas: Jag tror det är av stor betydelse att kunna tävla på ett enklare sätt närmare sitt hem. Lokala tävlingar blir en språngbräda till att köra nationella race. Även att få in mer lek i träningen, det behöver inte vara så vetenskapligt i de yngre åldrarna. Det behöver också bli enklare att komma in som ny cyklist utan föräldrar med cykelbakgrund. Både vad det gäller träningsupplägg men också material, förbundet skulle kunna förbjuda exempelvis högprofilshjul i vissa åldrar.
I junioråldern slutar många att träna och tävla i cykel, vad kan man göra åt det?
Emma: Någonstans blir det naturligt att välja mellan att satsa eller inte. De som väljer att satsa drar till ett idrottsgymnasium eller landslag och då blir det ofta inga kvar på klubbträningarna då cykel inte är en bred sport. Det behövs en större bredd. I Sverige är det antingen barnidrott följt av att satsa eller lägga av. I Belgien kan cyklisterna som inte valt att tävla på en hög nivå cykla till tävlingarna för att hejja på kompisarna och sedan åka hem igen.
Som nämndes ovan är det viktigt att alla får vara med och ta plats. Att det är en bra samhörighet i gruppen och kul att gå till träningen där man också träffar sina vänner. Då tror jag att fler vill fortsätta.
Jonas: Ja, det är svårt om man blir själv i en klubb medan ens kompisar utanför sporten hittar på annat kul. Det är viktigt att ha ett kompisgäng som kör för att undvika att det blir ett tapp från 16 år och uppåt. Fler små klubbar skulle kunna slå ihop sig för att få fler utövare.
Emma Johansson
Född: 1983 • Började cykla i: Sollefteå • Senaste lag: Wiggle High 5 • Främsta meriter: OS-silver 2016 och 2008.
Jonas Ljungblad
Född: 1979 • Började cykla i: Frölunda CK • Senaste lag: Team Differdange-Losch • Främsta meriter: 1:a Herald Sun Tour 2004, 1:a Tour de Vendee 2005, Tour de Luxembourg 2006 etapp 3. Svensk mästare 2005, 2008.
Världsmästerskap 2010 27:a.
Text: Angelica Edvardsson Edin
