Cross-Tompa, eller Tommy Johanson som han egentligen heter, var en av pionjärerna inom svensk BMX och MTB på 80- och 90-talet. Tack vare en glimrande teknik tog han sig hela vägen till världstoppen i downhill, och han har både VM- och EM-silver på meritlistan. För ett tag sedan fick vi en pratstund med honom om hans liv på cykel.
Text: Carl Olsson
”Hur mycket får det kosta dig?” Den frågan ställer Tommy Johanson till dem som frågor honom om hjälp för att utvecklas till bättre cyklister. För den som siktar på att bli bäst i världen måste svaret, enligt Tommy, bli att det får kosta blod, svett och tårar. ”Det finns ingen världsmästare, oavsett vilken sport det handlar om, som inte har gjort precis allt för att nå ända fram. Det spelar ingen roll om det är en lirare med kepsen bak och fram som står överst på pallen, att ta sig dit har inte varit en dans på rosor”, säger han, och fortsätter: ”Som tränare är den viljan inget jag kan tvinga fram, den måste komma inifrån”.
Medaljens baksida är större än dess framsida
Tommy hade denna inre vilja, och under 1980-talet utvecklades han från en glad kille som cyklade för att det var kul till en professionell idrottsman. När han i efterhand ser tillbaka på denna resa är han inte övertygad om att den var sund i alla delar. ”Jag är kluven inför elitidrotten, och det gäller inte minst nu när jag har egna barn. För mig har tävlingsmomentet alltid varit väldigt viktigt, och jag har triggats av att möta hårt och bra motstånd. Men att hela tiden sträva efter att bli bättre och bäst blir lätt skevt, och med de erfarenheter jag har skulle jag säga att medaljens baksida ofta är betydligt större än medaljens framsida.
Bli vän med underlaget
Som ung cyklist fanns inte tillstymmelse till dylika grubblerier, och hans vilja och ambition att lyckas var osviklig. I kombination med en i det närmaste fulländad teknik på cykeln var han svårslagen när han i sin glans dagar susade nerför backarna. Under de senaste 20 åren har han förmedlat sitt tekniska kunnande till mängder av cyklister inom ramen för diverse tränar- och coachuppdrag. Det handlar i många fall om detaljer, men han har också några övergripande råd som han menar kan göra stor nytta. ”Det är alltid svårt att coacha genom text men till att börja med är det viktigt att du sitter rätt på cykeln och att styre, bromsar och pedaler är justerade så att de passar just dig”, säger han, och fortsätter: ”Du ska alltid ha högsta beredskap för de svårigheter som väntar genom att sitta lätt på cykeln och vara extremt följsam. Om du slappnar av i kroppen och tar hjälp av stenar och rötter för att göra vägvinnande hopp och andra manövrar snarare än att du ser underlaget som en motståndare är mycket vunnet”.
Höj blicken
För att bli vän med stenar och rötter är framförhållning ett måste, och Tommy manar alla skogscyklister att lyfta blicken. ”Om du cyklar i skogen i en hastighet av 20-30 kilometer i timmen bör blicken vara 5-10 meter fram på stigen. Du måste naturligtvis ha en viss split vision för att kunna uppfatta det som händer nära, men fokus ska ligga långt fram”, säger han, och jämför med bilkörning: ”Tittar du på de vita linjerna en bit fram på vägen ser de ut att komma mot dig i en lugn och kontrollerad fart, men om du istället tittar ut genom sidorutan precis när du passerar dem susar de förbi. När du cyklar på en stig är det den första känslan, den av lugn och kontroll, som du vill uppnå”.
Precision i växlingen
En annan detalj som kan ge fördelar när du tävlar, och då särskilt i grenar där starten är avgörande, är precisa växlingar. ”Förmodligen har du ett ben som är ditt starkaste, låt oss säga att det är högerbenet. Då vill jag att växlingen ska göras när högerbenet är nästan högst upp, motsvarande klockan 11 i rundtrampet, för då är kraften på trampan minst. När du sedan når full kraft, klockan 2, är växeln i läge och driver cykeln framåt på det mest effektiva sättet”, säger han, och fortsätter: ”I till exempel downhill och 4X är de 300 första metrarna avgörande, och då är inga detaljer för små för att bry sig om”. Genom att växla i enlighet med Tommys tips minimeras dessutom risken för att kedjan dras av i samband med en växling. ”Men tänk på att detta ställer krav på utrustningen. Det funkar ju naturligtvis inte om växlarna krånglar så du måste trycka två gånger på reglaget för att få igenom en växling”, konstaterar Tommy.
Född in i cykelsporten
Tommy föddes 1971, och hans uppväxt i Älvsjö utanför Stockholm präglades från första stund av cykling. ”Min pappa, Sten-Åke ”Stumpen” Johanson, var en av Sveriges mest lovande landsvägscyklister när han var ung. Men han fick ryggproblem när han gjorde lumpen, och slutade tvärt utan att någon förstod varför. Åtta år senare började han cykla igen, och då var han lika bra som tidigare. I den vevan kom jag och brorsan in i sporten”, berättar Tommy. När hans storebror gick med i Spårvägen CF hängde den då sjuårige Tommy på. ”Jag kommer ihåg att när brorsan körde testcykel på vintrarna satt jag alltid bredvid honom för att jag så gärna ville vara med”, säger han.
”En sådan cykel ska jag ha”
År 1982 började Tommy själv träna och tävla i landsväg, vilket var den enda cykeldisciplin som stod till buds på den tiden. ”I dag är det flest motionärer som cyklar landsväg men när jag var ung var det elit, junior och ungdom som var de stora klasserna. På tävlingarna ställde ofta 20-30 cyklister upp i de yngsta klasserna, så det var en bra och inspirerande miljö att befinna sig i”, konstaterar Tommy. Samma år som han började tävla reste Tommy till Holland för att vara med på ett träningsläger, och det var där han för första gången fick se en BMX-cykel. ”Det första jag tänkte var: En sådan cykel ska jag ha. Jag blev alldeles tagen när jag fick se de amerikanska BMX-åkarna och deras cyklar. Det var stadiga, tåliga grejer”, säger han. Vid den tidpunkten fanns nästan inga liknande cyklar i Sverige men strax efter hemkomsten från Holland importerade Tommys pappa några exemplar. ”Han köpte tre cyklar av märket Italvelo så att jag, syrran och Jocke, som var dagbarn hos oss, kunde få varsin. Det var några av Sveriges första BMX-hojar”, säger Tommy.
Men eftersom disciplinerna MTB och BMX fortfarande var i sin linda fortsatte Tommy att träna och tävla på landsvägsracern.
Fruängshoppet
Det rådde dock inga tvivel om att det var i skogen, på grusbanorna och i rampen som Tommy trivdes bäst, och när det inte fanns några tävlingar att köra började han och kompisarna att arrangera egna. ”Jag kommer ihåg att vi lånade mark av kommunen utan att fråga, och där byggde vi en 160 meter lång bana, med startgrind och allt”, säger han. Gruppen av unga cyklister tillbringade 8-10 timmar per dag på cyklarna, och de korsade Stockholm i jakt efter utmaningar. ”Jag kommer bland annat ihåg att vi hade ett hopp vi kallade Fruängshoppet som vi brukade köra när vi var på väg till en dirt i Fittja, som förövrigt kom att utvecklas till en av de allra bästa dirtarna i Stockholm. Fruängshoppet var lite speciellt eftersom man var tvungen att passera ett trafikljus för att få upp tillräcklig fart i ansatsen. Så en kille fick stå vid övergången och trycka på knappen, och när det slog om till grön gubbe ropade han till den som stod på tur så att denne kunde skynda sig över”, berättar Tommy.
Svinbra holländare, belgare och tyskar
År 1987 hade Tommy, som hunnit fylla 16 år, övergett landsvägen och nu var det BMX som gällde. Hans ambitioner var skyhöga, han ville bli bäst. Tekniken för att nå dit hade han, men hans spensliga kropp hade inte den inneboende styrka som krävdes för att lyckas fullt ut. För att råda bot på det började han styrketräna. ”Jag satt och tittade på Sportspegeln en kväll när det var ett inslag om en tyngdlyftare. Jag såg att de övningar han gjorde skulle hjälpa mig att bli bättre i starterna på BMX-tävlingarna, så jag gick ner till tyngdlyftarklubben och bad om att få vara med på deras träningar. Med ens var jag en av de första i Sverige att köra grenspecifik styrketräning”, säger han. Det dröjde inte länge förrän den då 62 kilo lätta Tommy klarade 160 kilo i marklyft. ”Jag kände att det gjorde stor nytta, både för snabbheten på cykeln och för förebyggande av skador, och under hela karriären har styrketräningen varit till ovärderlig hjälp”, säger han.
Dessvärre visade det sig att Tommys fysiska förutsättningar inte var optimala för att cykla BMX. ”Min inställning och min träning var rätt, men jag hade helt enkelt inte den rätta muskelsammansättningen. I puberteten blev de bästa cyklisterna ännu snabbare medan jag utvecklades lite långsammare”, säger han, och fortsätter: ”På tävlingarna ute i Europa var det en enormt hård konkurrens. De holländare, belgare och tyskar som ställde upp var svinbra”.
Arbete som cykelbud maximerade träningen
MTB, som gjorde sitt intåg i cykelvärlden ungefär samtidigt som BMX, passade Tommy betydligt bättre. Därmed kom han att cykla allt mer MTB, och han kunde relativt snabbt kämpa sig upp i elitskiktet. ”Det var lika hård konkurrens inom MTB som inom BMX men min kropp visade sig vara mer lämpad för MTB. Så med all den träning och de erfarenheter jag hade i bagaget dröjde det inte länge förrän bitarna föll på plats”, säger han.
Med tiden blev träningen allt mer seriös, och Tommy triggades av sina konkurrenter. ”Jag hade fått höra att Bosse Dertell, som var en riktigt duktig MTB-åkare, tränade väldigt mycket och att han körde minst en timme grenspecifik MTB-träning per dag. Det var en ögonöppnare för mig, och därmed var jag också tvungen att göra det om jag ville bli bäst”, säger Tommy. För att kunna cykla så mycket som möjligt tog han anställning som cykelbud vilket genererade 10-15 cykelmil per dag. ”I slutet av 80-talet började jag vinna tävlingar i Sverige, och jag skulle nog vilja påstå att jag i början av 90-talet dominerade MTB-sporten här hemma”, säger han.
”En väldigt rolig tid”
Hans största framgångar under karriären har kommit i downhill, men på 90-talet var gränserna mellan de olika disciplinerna betydligt mer flytande än vad de är i dag. ”Jag kommer ihåg när Dundret Bikeweek arrangerades åren 1989 och 1990. Det var en jättegrej på den tiden, och prissumman var på 10 000 kronor. Tävlingarna höll på i en vecka och vi körde allt från downhill och uphill till trial och XC”, säger han, och fortsätter: ”Till de tävlingarna gick det förresten ett chartrat tåg genom Sverige med en speciell cykelvagn där alla cyklister kunde hänga in sina cyklar innan de satte sig på sina platser”. Ett annat minne som Tommy gärna plockar fram från de tidiga åren är parallellslalomtävlingarna i USA. ”Då fick den som vann ett heat pengar direkt i handen vid målgång, och eftersom prissummorna var på samma belopp som de är nu kunde man tjäna ganska bra. Det var på det hela taget en väldigt rolig tid, med många spännande individer”, säger han.
Totaltrea i den första världscupen
När det år 1990 var dags att kora historiens första världsmästare i downhill var Tommy inte med, men året därpå var han en av aspiranterna på VM-guldet. Dessvärre förstörde ett cykelhaveri hans drömmar den gången. År 1992 startades världscupen i downhill, och då hade han grejer som höll. ”I den allra första deltävlingen blev jag tvåa, och sen rullade säsongen vidare med fina resultat för min del. Men eftersom jag inte hade ekonomi att åka till deltävlingarna i USA och Kanada fick jag nöja mig med en tredjeplats i sammandraget”, säger han.
Dubbla mästerskapssilver
Säsongen 1994 började struligt för Tommys del. Vurpor orsakade skador som i sin tur orsakade tävlingsuppehåll. Men lagom till det att mästerskapen skulle avgöras på höstkanten hittade han formen, och det rejält. ”Lagom till EM i Frankrike och VM i USA klaffade allt, och jag tog två silvermedaljer”, säger han. När han bärgade VM-silvret gjorde han det på en bana som var belägen på 3 000 meters höjd. Banan var också ovanligt lång och den hade många krön. ”Det kändes som all träning jag utfört, från längdskidåkning och landsvägscykling till XC och BMX, hade tagit mig till just den tävlingen. Jag hade inte kunnat vara utan någon av mina tidigare erfarenheter, och det kändes underbart att belönas med en medalj”, säger han, och fortsätter: ”Både VM-silvret och EM-silvret var ju fantastiska i sig, men de medförde också att jag kunde leva på cyklingen under lång tid”.
Olycka blev början till slutet
Året därpå ställde Tommy upp i den i dag smått legendariska downhilltävlingen Reebok Eliminator i Mammoth mountain. Tävlingen var utformad som parallellslalom, och den utgör enligt Tommy en milstolpe inom MTB-historien. För Tommys egen del är dock tävlingen inte enbart förknippad med goda minnen. ”Jag körde omkull i en backe där jag höll 90 kilometer i timmen, och efter det blev jag tyvärr en försiktigare cyklist. Jag började omedvetet hålla igen lite i de farliga partierna, och 1996 blev min sista säsong som professionell cyklist”, säger han.
Uppskattad coach och ledare
Som tidigare nämnts var Tommys stora styrka som cyklist hans tekniska kunnande, och han vet vad som krävs för att så tidseffektivt som möjligt ta sig fram på knixiga ställen. Han har dessutom lätt för att förmedla sina kunskaper och blev efter den professionella karriären en uppskattad lärare, tränare och ledare. ”Jag har ju lärt mig mycket av de erfarenheter jag samlat på mig som cyklist, och eftersom det var min familj som startade upp Älvsjö BMX-klubb har jag haft många ledaruppdrag där”, säger han.
Tack var detta har han haft flertalet tränar- och coachuppdrag åt Svenska cykelförbundet, samtidigt som han fungerar som coach åt enskilda utövare. En av hans adepter är Felix Beckeman som kör 4X, och som förra året vann VM-guld i italienska Val di Sole. Tre andra åkare han är coach för är slopestyleåkarna Martin Söderström, Emil Johansson och Anton Thelander som har framskjutna placeringar på x-games och världstouren på meritlistorna.
Tommy medverkade även i uppstarten av Vansbro cykelgymnasiums idrottssatsning, och han har därefter tränat eleverna vid Hagströmska cykelgymnasiet.
Stor erfarenhet av att bygga cykelbanor
Men förra året avslutade han sin anställning på Hagströmska gymnasiet för att istället bygga cykelbanor. ”Jag har byggt banor sedan jag var 16 år, och jag ville prova hur det funkar att bygga professionellt”, säger han. Hans CV inom gebitet är långt, och han har ritat och byggt BMX-, downhill, dual-, 4X-, slopestyle- och XC-banor. Vidare har han haft konsultuppdrag för utförandet av sju SM-banor, en VM-bana och ett otal banor för Sverigecupen. Nyligen var han ansvarig för utformningen av de tekniska delarna på Lugnets XCO-bana i Falun, och för konstruktionen av cykelhallen i Sveriges största extremsportarena belägen i Gävle. ”Till att börja med skulle jag bara rita ramperna i den hallen, men sen fick jag uppdraget att bygga hela det 53×23 meter stora området. Jag såg det som en härlig utmaning, och sa ja på stående fot”, säger han.
Vad tror du gör dig till en så uppskattat banbyggare?
”Först och främst handlar det om att ta reda på vad den aktuella banan har för ändamål. Vilka ska köra där, och hur ska de köra? Därefter går det att konstruera hopp och kurvor med rätt underlag och lutning”, säger han, och exemplifierar: ”Ta ett hopp om sju meter. Är det mycket? Ja, det låter det ju som. Men allt handlar om hoppets lutning och den fart som cyklisterna kommer med. En XC-åkare har ju förmodligen lite lägre hastighet i ett hopp än vad en downhillåkare har, vilket måste vara med i beräkningarna”.
När han cyklar är han cross-Tompa – inget annat
I dagsläget slukar arbetet mycket tid, och Tommy tränar inte lika mycket som han gjort tidigare. Det är dock inget som försämrat hans förmåga att kasta sig iväg i starten. ”Om vi tar 4X till exempel, där skulle jag säga att jag fortfarande är lika snabb som eliten över startgrinden och genom de två första tramptagen”, säger han, och tillägger: ”Det gäller att lägga bort tankarna på att jag hunnit bli 47 år gammal. När jag cyklar är jag bara cyklisten cross-Tompa, inget annat”.
Och han har vid flera tillfällen visat att förmågan att cykla fort har funnits kvar även efter det att den professionella karriären tagit slut. Det senaste SM-guldet tog han i 4X år 2007 och den senaste SM-medaljen tog han år 2014, även den i 4X. Och när han för två år sedan gick igenom en något försenad 40-årskris bestämde han sig för att köra Vätternrundan tillsammans med den snabbaste gruppen. Han uppnådde målet, och rullade i mål på tiden 7 timmar och 5 minuter. ”Jag ville prova att cykla fort innan jag tappat allt för mycket explosivitet”, säger han.
Högskoleutbildad violinbyggare
Det framgår tydligt att cyklingen har en viktig del i Tommys liv, men där finns även plats för annat. Naturligtvis ryms Tommys fru och fyra barn, men också extraknäcket att bygga violiner. ”Jag spelade fiol när jag var ung, men det hamnade i skymundan när jag började cykla allt mer”, förklarar Tommy. Men i 20-årsåldern väcktes intresset för instrumentet igen. ”Då fick jag för mig att jag skulle bygga en medeltidsfiol, en tvåsträngad fiddla. När jag skulle göra stråken behövde jag tagel, och gick därför till en etablerad fiolbyggare för att köpa det”, säger han. När fiolbyggaren fick se instrumentet Tommy skapat frågade han om inte Tommy skulle överge cyklandet för att istället börja som lärling hos honom. Så blev det inte, men efter cykelkarriären studerade Tommy till violinbyggare på högskolan. Han har numera ett gesällbrev, och han har under årens lopp såväl byggt som reparerat violiner åt kunder runt om i världen. Just nu ligger violinbyggandet vilande på grund av ett allt för fullt schema, men man vet aldrig vad framtiden bär med sig. ”Jag ger inte upp byggandet, och jag skulle mycket väl kunna tänka mig att avsluta min yrkeskarriär med att bygga violiner”, säger han.
Fakta Tommy Johanson
Ålder: 47 år.
Familj: Fru och fyra barn.
Bor: Strax utanför Vansbro.
Yrke: Bygger och projekterar cykelbanor i alla dess former i det egna företaget Svenska cykelbanor AB. Företaget ryms inom paraplyorganisationen Sweden mountainbike där bland andra Lasse Strand, Emil Lindgren och Fredrik Ericsson är engagerade.
Meriter: VM- och EM-silver i downhill plus cirka 20 stycken SM/RM-medaljer i allt från BMX till XC. Han har även cyklat Cykelvasan på 2 timmar och 55 minuter samt cyklat Vätternrundan på 7 timmar och 5 minuter.
Övrig information: Tommy är högskoleutbildad violinbyggare, och han har timrat sitt eget hus.
